Så länge jag tittar ner i barnvagnen på lilla I kunde jag lika gärna vara ute på en av mina dagliga promenader hemmavid, men när jag tittar upp befinner jag mig istället utanför det gamla KGB-högkvarteret i Vilnius. På långt håll syns inget som vittnar om den terror som ända fram till 1991 pågick i denna skräckens boning, men där jag nu står ser jag att varje grundsten har ett namn och ett årtal ingraverat. Det är namnen på Litauer som fallit offer för ockupationsmakten, och det mest skrämmande är att dom flesta av årtalen härrör sig från efter andra världskriget.
Inuti byggnaden finns idag ett museum som berättar historien om Litauens blodiga och skräckfyllda efterkrigstid. Där finns förvånansvärt många fotografier från partisankriget (1944-1953), en till synes väldokumenterad frihetskamp som utspelade sig i skogarna. Tiotusentals Litauer från alla håll av landet samlade en gerillaarmé som höll Sovjet stången i nio år men som till slut fick se sig besegrad. Därefter vidtog tvångsdeporteringarna till Sibirien, hela familjer som hämtades mitt i natten och sattes på godståg mot okänd destination, samtidigt som den riskfyllda motståndsrörelsen hela tiden pågick på hemmaplan.
Mitt i staden, längs den idag populära gågatan Gedimino, pågick från 1954 till 1991 förhör, tortyr, fängslande av oskyldiga människor och avrättningar i detta hus vars källare är en fruktansvärd skräckkabinett. Där finns isoleringsceller, förhörsrum med vadderade väggar och tvångströjor, vattenisolering (en cell vars golv kunde vattenfyllas för att bättre skynda på fångens medgörlighet) och ett djupt inbäddat källarvalv där avrättningarna skedde. Man går runt där och tror inte sina ögon och ryser av genuint obehag, men fram till för endast 16 år sedan var det en grym verklighet. Om du någon gång åker till Vilnius så måste du gå på KGB-museet, det är en order!
Vilnius är för övrigt en vacker och prydlig stad, att strosa längs turiststråken i gamla stan ger snarare en känsla av Wien än Warszawa. Vilniusborna är synnerligen elegant klädda och håller en nivå av artighet som många storstadsbor borde ta efter. Två gånger fick vi t ex biljetter av medresenärer på bussen när chauffören vägrade sälja åt oss. Visserligen kostar en biljett knappt fyra kronor men ändå, det skulle vara i Stockholm det! Det är som att man förenas mot varje tecken på överförmynderi, och just busschaufförer i forna östeuropa verkar utgöra dom sista spillrorna av ockupationsmaktens allt annat än serviceinriktade attityd.
Lite utanför staden, där vi av någon anledning alltid hamnar på våra resor, ser det istället ut som på bilden (utsikten från vårt hotellfönster). Och det säger sig självt när man tänker efter. Att köpa nya kläder tar inte lång stund, men att bygga nya bostäder åt alla människor som bor i dessa vidsträckta gråa områden av betongskog tar lite längre tid och Vilniusborna har hittills bara haft 16 år på sig. Och egentligen är jag glad att min sambo alltid ser till att vi hamnar på hotellen som ligger minst en mil utanför turiststråken (alltid norr om den obligatoriska floden också), för utan dessa intryck från förorterna och alla bussresor där man skaver axel med the locals skulle reseupplevelsen vara så mycket fattigare.
Så där har du det, Vilnius är väl värt ett besök. Åh.. jag glömde säga det, en stor stark kostar 13-14 spänn och maten är både billig och god. På caféerna kan man gott kosta på sig en avec till kaffet också, det kostar bara någon tia extra och värmer gott i oktoberkylan.
Inuti byggnaden finns idag ett museum som berättar historien om Litauens blodiga och skräckfyllda efterkrigstid. Där finns förvånansvärt många fotografier från partisankriget (1944-1953), en till synes väldokumenterad frihetskamp som utspelade sig i skogarna. Tiotusentals Litauer från alla håll av landet samlade en gerillaarmé som höll Sovjet stången i nio år men som till slut fick se sig besegrad. Därefter vidtog tvångsdeporteringarna till Sibirien, hela familjer som hämtades mitt i natten och sattes på godståg mot okänd destination, samtidigt som den riskfyllda motståndsrörelsen hela tiden pågick på hemmaplan.
Mitt i staden, längs den idag populära gågatan Gedimino, pågick från 1954 till 1991 förhör, tortyr, fängslande av oskyldiga människor och avrättningar i detta hus vars källare är en fruktansvärd skräckkabinett. Där finns isoleringsceller, förhörsrum med vadderade väggar och tvångströjor, vattenisolering (en cell vars golv kunde vattenfyllas för att bättre skynda på fångens medgörlighet) och ett djupt inbäddat källarvalv där avrättningarna skedde. Man går runt där och tror inte sina ögon och ryser av genuint obehag, men fram till för endast 16 år sedan var det en grym verklighet. Om du någon gång åker till Vilnius så måste du gå på KGB-museet, det är en order!
Vilnius är för övrigt en vacker och prydlig stad, att strosa längs turiststråken i gamla stan ger snarare en känsla av Wien än Warszawa. Vilniusborna är synnerligen elegant klädda och håller en nivå av artighet som många storstadsbor borde ta efter. Två gånger fick vi t ex biljetter av medresenärer på bussen när chauffören vägrade sälja åt oss. Visserligen kostar en biljett knappt fyra kronor men ändå, det skulle vara i Stockholm det! Det är som att man förenas mot varje tecken på överförmynderi, och just busschaufförer i forna östeuropa verkar utgöra dom sista spillrorna av ockupationsmaktens allt annat än serviceinriktade attityd.
Lite utanför staden, där vi av någon anledning alltid hamnar på våra resor, ser det istället ut som på bilden (utsikten från vårt hotellfönster). Och det säger sig självt när man tänker efter. Att köpa nya kläder tar inte lång stund, men att bygga nya bostäder åt alla människor som bor i dessa vidsträckta gråa områden av betongskog tar lite längre tid och Vilniusborna har hittills bara haft 16 år på sig. Och egentligen är jag glad att min sambo alltid ser till att vi hamnar på hotellen som ligger minst en mil utanför turiststråken (alltid norr om den obligatoriska floden också), för utan dessa intryck från förorterna och alla bussresor där man skaver axel med the locals skulle reseupplevelsen vara så mycket fattigare.
Så där har du det, Vilnius är väl värt ett besök. Åh.. jag glömde säga det, en stor stark kostar 13-14 spänn och maten är både billig och god. På caféerna kan man gott kosta på sig en avec till kaffet också, det kostar bara någon tia extra och värmer gott i oktoberkylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar