En ung kille blir ihjälsparkad utanför en fest, hur kunde det hända? För att förstå det behöver vi kanske gå till oss själva och börja gräva lite djupare än vi normalt gör när vi läser rubriker i kvällstidningar.
Djupt där inne, hävdar nämligen jag, bär vi alla på ett självförakt. För att kunna hysa självförakt behöver man dela upp sin egen person i två olika skepnader: En primitiv skepnad som tänker och agerar på impuls, och en mer förnuftsdriven och eftertänksam skepnad som betraktar och oftast fördömer det den primitiva skepnaden gör. Det är där självföraktet kommer in, när vi betraktar en del av oss själva som något vi inte vill veta av, som ett monster som bor inom oss men som vi ägnar en livstid åt att försöka vräka. Det lyckas sällan, men dom flesta av oss lyckas ändå hålla monstret i så pass strama tyglar att vi för det mesta klarar av att umgås med andra människor i möblerade rum. Att försöka förstå monstret är det däremot få av oss som mäktar med.
Självföraktet klarar inte av att förhindra monstrets tankar eller handlingar, bara fördöma dom i efterhand. Dess mekanismer är inte konstruktiva, dom är bara resultatet av tidigare skeenden. Självföraktet kan också påverkas och förstärkas av yttre faktorer, så som andras handlingar. Speciellt dom vi älskar från födseln, dom som planterat ett beroende i våra gener. Det där kan kännas lite orättvist, att somliga människor tvingas älska föräldrar som kanske är några av dom elakaste människorna som går i ett par skor. Somliga har t ex en polismördare till pappa, en polismördare som sitter i fängelse och som inte får kramas pga säkerhetsskäl. Men det finns också oerhört elaka föräldrar vars brott inte syns lika tydligt. Kanske finns dom även i dom så kallade fina familjerna som dom förhatliga sextonåringarna tillhör, och det är där någonstans som en skräckvision börjar växa fram. En vision om ett evigt kretslopp som föder nya monster, ett kretslopp som struntar helt i vilken socialklass du råkar tillhöra.
Så tillbaka till ursprungsfrågan, hur kunde det hända? Man tänker en första tanke om hur det är möjligt, sen tänker man nästa tanke om vad man själv egentligen är kapabel till. Tänk på det nu, vad du egentligen är kapabel till. Kan du döda? Klart du kan, i blint raseri kan vem som helst döda. Inte nödvändigtvis med avsikten att döda men resultatet blir lik förbannat det samma om du slår tillräckligt hårt och tillräckligt länge. Pulsen slutar slå. Så vad kan väcka ditt blinda raseri? Att någon våldtar ditt barn? Att någon mördar din mamma? Att någon lemlästar din hund? Kan du ärligt talat förneka att det skulle kunna hända? I såna fall vill jag hävda att du ljuger för dig själv.
Skillnaden mellan ”dom” och ”oss” är inte vår våldskapacitet, vi har alla ungefär samma high score i denna kategori. Och innan du säger att jag har fel vill jag att du går till ditt självförakt och läser igenom tidigare protokoll, tänk på alla gånger det har svartnat för dina ögon av ilska, alla gånger som den omöjliga men ändå lockande tanken har dykt upp: Tanken på att ta någon annans liv. Hittar du inga såna protokollförda stunder av blint raseri är du bara att gratulera, du är bevisligen en ängel och kommer att belönas rikligt i ditt nästa liv. I detta liv är vi tyvärr alldeles för dåliga på att uppmärksamma änglar.
Nej, skillnaden för dom allra flesta av oss ligger väl snarare i vad som kan tänkas väcka vårt blinda raseri, hur långt vi har till den där gränsen bortom vilken det inte finns någon återvändo. I fallet med sextonåringarna som förvandlades till monster var det kanske något, i våra ögon, trivialt som triggade igång processen. Kanske en situation som många av oss har varit med om och lyckats bemästra, trots att tanken kanske fanns där. Du är full, han tafsar på din tjej, du borde fan döda den jäveln. Vad vet jag. Du samlade iaf inte ihop ett possy, du jagade inte ner killen som ett djur, du sparkade inte ihjäl honom. Du försökte inte ens, men om du hade gjort det, hade du kunnat förutse vad som skulle hända? Eller skulle det bli självföraktet som i efterhand fick betrakta och fördöma det som inträffat? Precis som vårt kollektiva förakt nu betraktar och fördömer dessa sextonåringar. Vårt förakt som inte heller mäktar med att vara konstruktivt utan bara delar ut straffet, allt medan vårt självförakt lurar i mörkret.
Dessa pojkar tillgrep en nivå av brutalitet som möjligen kunde vara begriplig hos en man som sett sin familj slaktas och nu ger sig på mördaren, men som under dessa till synes triviala omständigheter ter sig fullständigt obegriplig. Jag vet inte varför det blev så, kanske vet dom inte själva det heller. Jag vet bara att deras väg fram till blint raseri för ett ögonblick blev alldeles för kort, och det är detta vi finner så obegripligt och bestialiskt.
13 kommentarer:
Jo. Och det visar sig kanske att Leif Silbersky har rätt, den döde slog den dödande med en flaska i skallen. Det är inte rättare att mörda en misshandlande människa men precis som fallet med 50-åringen som alldeles uppenbart i desperation kunde förmå sig själv att avlossa dödande skott mot tonåringar visar det väl att gränsen mellan ont och gott inte går utanför oss utan innanför oss.
Ia: Väl formulerat, gränsen går innanför oss. Vi är nog ganska många som utan att förhäva oss kan starta en mörk tankebana som slutar i blint raseri, att man skulle kunna hamna där liksom.
Ja, bara det att det händer är bevis nog, som jag ser det. Vi är mänskliga, de är mänskliga.
En sak som jag tänkte på var att tonåringar inte har samma riskbedömningsförmåga och konsekvenstänkande som vuxna, det är en ganska hemsk tanke. Det blir lätt så att man jämställer dem med vuxna, man tycker att de borde vara tillräckligt vuxna - vilken idiot som helst kan ju räkna ut att man kan dö om man utsätts för kraftigt våld etc.
Alltså, vem vet hur de är om tio år? Och då ska de leva med vad de gjorde för tio år sen.
Knepigt. Å ena sidan, å andra sidan, å tredje sidan.
Ia: Try this, en tonårings konsekvensstänkande under kraftigt alkoholrus eller annan drog. Lägg till grupptryck och cocktailen är klar. Ja, det där vet du förstås ännu bättre än jag eftersom du verkar hänga i domstolar till och från.
Ja usch ja. Och ändå blir alla så förvånade... Vilket i och för sig är sunt, vi förväntar oss inte att vi ska begå grymheter.
aaargh. stiliga tankar det där. en bra kedja. jag blev helt jävla kallsvettig.
den delade inutiheten o demonen o den eftertänksamme. det är inte svindlande, men ändå är det det.
det jag gör det jag tänker det som finns i, som ingen ser, o eftertänksamhetens gränsdragande.
ja jävlarr.
jag för min del har inte alls svårt att förlika mig med raseriet. innan jag blev farsa fanns det inte, men nu, om ngt skulle hända mitt barn, självklart ser jag ilskan. lite obehagligt, men knappast otänkbart.
o som ia säger, det är ju fint att vi inte förväntar oss grymheter, det är skönt. samtidigt kanske samhället skulle ta möjligheten/risken på lite större allvar o arbeta med en öppnare dialog just bland ungdomar.
inte bara sitta o vänta o sen skaka på huvudet o säga ajajaj nu är de sådär igen. ungdomarna.
antar jag.
Något som är lite tröttsamt är att det alltid är så chockade och pratar om det ökade våldet i samhället. När jag var i den åldern var det i princip bråk varje helg i min förort, det var knivar och flaskor ibland. Själv åkte man på pisk ett par gånger. En klasskamrat högg en stackars snickare med över 10 hugg så han blev förtidspensionerad. Det var ett ungdomsgäng som misshandlade några med baseballträn kommer jag ihåg. Detta var 20 år sedan. Med andra ord är ungdomstiden en våldsam tid för många och inte mycket har förändrats.
Mattias: Jag saknar generellt förslag på förebyggande åtgärder i debatten om ungdomsvåldet. När politiker pratar om det faller man gärna in på hur man ska förhindra våldet där och då, just den kvällen, gärna i form av fler poliser etc. Men kedjan startade långt innan, och har man någon gång pratat med t ex personal på ungdomsgårdar så inser man att dom befinner sig på en plats där dom ser tecknen tidigt, och att dom kanske skulle kunna bryta den där kedjan om dom bara fick mer resurser. Och det handlar inte BARA om resurser, men till viss del. Att "det onda" finns inom oss är en insikt som mer nödvändig än något annat för att förhindra just ondskan, och det är nog fasen vi vuxna som måste leda det arbetet.
Anonym: Jag känner igen mig i din beskrivning, det var rätt hårda tag i våra kvarter när jag var ung också. Knivar och övriga tillhyggen förekom och nog fan fick man stryk en och annan gång. En kille som jag satt bredvid på tyskan en gång i tiden satte t ex en skruvmejsel i ryggen på en snubbe, en annan (klasskompis) sköt hej vilt med k-pist mitt i stan en torsdagkväll.
"En sak som jag tänkte på var att tonåringar inte har samma riskbedömningsförmåga och konsekvenstänkande som vuxna"
Det är just det här som gör mig så arg. Det är så de flesta resonerar och det är därför som det, just i det här fallet, blir så galet fel.
Hela min bekantskapskrets känner till dessa killar, jag vet flera som var med på festen och bakgrunden till det mesta. Jag skulle kunna skriva flera rader om det men antar att det inte längre är direkt på tapeten och ingen orkar disskutera det längre. Det jag vill få fram är att de mycket väl visste vad de gjorde, om än drog/alkoholpåverkade.
De som är i 16årsåldern HAR konsekvenstänkande. Man fattar att man inte ska HOPPA på någon annas huvud.
Jag säger inte att 16åringarna ska få längre straff, deras liv är ändå förstörda.. all denna publicitet är straff nog, tro mig. Någonstans har jag efter tiden som gått även funnit viss empati för killarna, jag tycker synd om dem.. Det är synd att de gjort något så otroligt jävla klantigt och onödigt. De flesta 16åringar har trots allt en spärr, i det här fallet antar jag att droger/alkohol kan ta bort den spärren. Men de är inte för unga för att ha den.
Ja, det är tragiskt och riktigt jävla sjukt. Jag tror inte att de här killarna är riktigt friska. Sen vet jag att i slagsmål, som jag själv varit i, kan man verkligen få en blackout och knappt vara medveten om vad man gör. Otäckt men sant, det kan ha att göra med att man blir så jävla rädd att man överreagerar, men å andra sidan skulle jag aldrig ge mig på en ensam kille 5 mot 1. Det är något som är riktigt fel då.
Tove: Jag orkar diskutera det, jag lovar. Har inte kunnat svara på din kommentar förrän nu eftersom jag varit bortrest. Det var väl Ia som skrev om konsekvenstänkande i en kommentar va? Jag ställer nog inte helt upp på det heller, inte om jag tänker tillbaka på när jag själv var 16. Om någon hade sagt till mig då att jag saknar konsekvenstänkande så hade jag troligen blivit ordentligt förnärmad, för jag tyckte att jag var rätt smart när jag var 16. Jag vet inte om jag är smartare nu, det är inte alls säkert när allt kommer omkring faktiskt. Men jag håller med dig, nog vet man vad som händer när man hoppar på någons huvud, även när man är 16. Problemet är inte okunskap om våldets konsekvenser, det verkar ju snarare vara att det finns situationer som uppstår där man helt enkelt skiter i konsekvenserna. Och det kanske är det som Ia menar, att grupptryck och andra faktorer enklare tar över för en 16-åring jämfört med en vuxen person. Fortsätt gärna diskussionen!
Anonym: Även jag har varit med om situationer där jag i efterhand inte för mitt liv kan förstå varför jag gjorde som jag gjorde, det har nog alla människor varit. Men den där spärren som borde gripa in innan man ger sig på någon fem mot en och tillgriper denna nivå av våld, är den borta pga hur människan i fråga mår eller beror det på situationen? eller en kombination? Fortsätt gärna diskussionen!
Min erfarenhet är att man bygger upp en slags frustration och hat under lång tid. Man kanske varit besviken över en massa grejer i över ett halvår eller ännu längre. Kännt sig kränkt och dålig kanske. Sen kanske en sån här situation uppstår. Jag tror de här killarna har tränat och t.o.m. längtat efter att den här situationen skulle uppstå. Nu kan de ta ut all skit de bär på. Det är då det slår över, tror jag. Det är då allt brister. Därför, och det bär emot mig och säga, så förstår jag att unga killar ska ha korta straff. Jag tror på allvar att de inte fatta vad de gjorde fullt ut. Baksmällan blev enorm, men ändå värst för den dödades familj och vänner.
Anonym: Jag tror inte heller att man innerst inne "mår bra" om man är kapabel att göra en sån här grej, inte ens stundens hetta kan helt förklara nivån av brutalitet.
Skicka en kommentar