Lagen om alltings inte så farliga jävlighet

Idag har jag lämnat över nycklarna till det aldrig förr så välstädade radhuset. Städfirman måste ha klassat mitt förra boende som sanitär olägenhet och tagit till med risktillägg, hur förklarar man annars att en städning kostar niotusenfemhundra spänn? Men jag ska hålla käften om det där med hushållsnära tjänster. Jag höll t o m käften när en kollega kontrade mitt tidigare utbrott över städpriset med kommentaren ”Jag bad en granntant städa när vi flyttade. Hon tog tolvhundra. Tror hon var polack. Alla blev nöjda.” Naturligtvis kan inte en sån här transaktion gå helt utan gnissel, inte när lagen om alltings egentligen inte så farliga jävlighet får råda. Vi pratar om en frys. Inte vilken frys som helst heller utan en trotjänare till frys. Den har stått där och bara fungerat sen 1978, bara tuffat på och varit en sann vän. Ända tills igår. Frysjäveln tuffar och går i 28 år men bestämmer sig naturligtvis för att packa ihop dan före överlåtelsen. ”Det var nåt som brann” sa killen från städfirman. Jag skulle inte gå så långt som att säga att radhuset var possessed by demons men det hände rätt skumma saker med glödlampor titt som tätt och det känns som kåken i ett sista desperat försök att jävlas bad frysen att lägga ner verksamheten. Jag låter mig förstås inte nedslås av detta. Jojo, jag svor ett tag igår men att jag tappar fattningen är precis vad radhusdemonen vill att jag ska göra och så roligt ska han inte få ha det. Så jag tryckte på shit happens-knappen i tålamodscentrat, gjorde en deal med nya ägarna och så var den saken ur världen. Jag får pröjsa femhundra spänn och baxa skiten till återvinningscentralen, en bra deal för mig. Det är alltså samma återvinningscentral som jag besökte fem gånger förra helgen, med personalen som säger ”Jaså du igen” när jag kommer. Snacka förresten om feng shui motherfucker senaste tiden, jag måste ha slängt 80 procent av mitt gamla bohag. Så det är läge att fira i helgen. Efter att jag har baxat frysjäveln alltså. Trevlig helg motherfuckers.

(Bilden är tagen från när jag dumpade mitt bohag tidigare i somras)

Privatisera sjukvården

Lyssna nu noga på vad jag säger. Det här är ett exempel på vad som har hänt i den verkliga verkligheten när ett privat företag, i det här fallet Attendo Care, ägnar sig åt sjukvård. Jag säger inte att det kommer att bli så här överallt hela tiden när alliansen driver igenom privatiseringarna. Jag säger inte att akutintagen kommer att drälla av döingar. Jag säger inte det. Det här är alltså bara ett exempel.

” I slutet av augusti besökte Rose-Marie Lundgren sin pappa. Hon berättar att det stank i rummet och att det låg använda blöjor i handfatet.
- Han låg i sängen och hade avföring på hela kroppen. Han gnuggade sig i ögonen med händer fulla av avföring.”

Thank you Attendo Care.

Kåtast i armén

Jag läser om den här gruppsex-generalen och förundras än en gång över journalisters märkliga synapser. Hur dom liksom svänger sig från den ena lianen till den andra, skit samma om saker och ting har en röd tråd. Till synes utan ansträngning och helt steglöst flyttas fokus från en olaglig handling till en hobby, som visserligen kan te sig märklig i rätt mångas ögon men ändå. Läs följande text och försök hitta tråden.

”Generalmajor Tony Stigsson, 49, dömdes i mars för att ha misshandlat sin fru. I TV4:s program Kalla fakta i kväll avslöjas han som en allvarlig säkerhetsrisk. Hemma i hans bostad hittade polisen mängder med hemliga dokument från Försvarsmakten. Samtidigt har han haft ett stort intresse för avvikande sex, ibland med okända.”

Att misshandla sin fru är olagligt och inte alls bra, oavsett om man är general eller truckförare. Att förvara hemliga dokument från försvarsmakten i bostaden är särdeles dumt för en general. Men hallå, vad har avvikande sex med saken att göra? Det där hoppet från hemliga dokument till avvikande sex hängde jag inte med på. Det hade väl räckt alldeles utmärkt med misshandeln och slarvet med dokumenten för att klassa snubben som not your typical general material? Jag läser väl vidare då, det kanske finns nåt längre fram i texten som knyter ihop det här.

” Tony Stigsson dömdes i mars för misshandel av sin hustru vid två tillfällen. Straffet blev tre månaders fängelse. Stigsson, som var chef för Sveriges militära insatsledning, har fortfarande kvar sin lön men riskerar avsked. Ärendet är inte slutligt prövat i Statens personalansvarsnämnd.”

Jaha. Nähä. Killen dömdes till tre månaders fängelse för misshandel av sin fru men han har kvar jobbet. Välkommen tillbaka till ditt topphemliga jobb Tony, hur vare på kåken då? Och han har ett y-namn också, tss. Läser vidare, här börjar det bli snaskigt.

” På arbetsplatsen hittade polisen en porrfilm han själv spelat in. I hans tjänstebostad hittades mer porr av mycket avancerat slag, bland annat med mycket extrema sexuella avvikelser.”

Alltså excuse me, vad behöver man gnida mot sitt ollon i dagens läge för att det ska betraktas som mycket extremt sexuellt avvikande? Räcker det med en hamster som är rakad, tejpad och doppad i Idol-juryns avföring eller måste det till nåt mer? Det var alltså när den hemmagjorda porren kom in i bilden som försvarsmakten på allvar började fundera över herr Stigssons lämplighet som hög officer. Misshandeln och slarv med hemligheter fyllde på bägaren till viss del men herregud PORR! USCH! Själv tänker jag förstås tvärtom, I’d let the porn stuff slide. Finns inget som säger att han skulle vara en sämre general bara för att han gillar gruppsex. Det skulle vara det där med ”mycket extrema sexuella avvikelser” då. Man vet ju liksom inte riktigt om det är snuff porn eller lampskärmar det handlar om. Icke desto mindre är kvällspressens vinkling som vanligt moralpanik när det passar. Misshandeln av frun nämns i förbifarten, den hemmagjorda porren är den verkliga skandalen och jag känner doften av desperat moralpanik a la det stora landet i väster här. Tänker osökt på världens rikaste tv-pastor Jimmy Swaggart som fifflade fifflade fifflade och kom undan med det ända tills en privatsnok fick snubben på bild gosandes med the louisiana hooker of his choice. Lyssna gärna på Frank Zappas liveplatta ”The best band you never heard in your life” från 1988 om du söker infotainment rörande herr Swaggarts förehavanden. Frank har skrivit om nästan varenda text på plattan så att det handlar om ”Lonesome cowboy Jim” och ”Swaggart redneck”. Mycket underhållande och informativt. Nu väntar jag på att ett svenskt band plockar upp den kåte generalen i sin repertoar och gör lite sköna parodier. Nävisstja. Svenska band sjunger ju bara om hjärta och smärta. Fan vad trista ni är. Jag får göra det själv då.

Idag ska vi prata om feminism

Härom kvällen, strax efter att jag berättat för henne om mitt brev till Birgitta Ohlsson, frågade min sambo hur jag förklarar ordet feminism. Och det är en jävligt bra fråga. Jävligt bra. Man kan tycka att det blir hårklyverier men det är nog fan nödvändigt att förklara hur man ser på ordet. Jag tror nämligen att det finns olika förklaringar, beroende på vem du frågar, och att dessa förklaringar bidrar till förvirring och felaktigt riktade debatter. Själv beskriver jag min definition av ordet så här:

Det önskade tillståndet är jämställdhet, den nödvändiga vägen dit är feminism.

Alltså, feminism betyder för mig nödvändiga åtgärder så som t ex kvotering för att bryta ner och byta ut den rådande könsmaktsordningen. Jämför detta med t ex Maud Olofsson förklaring av ordet feminism:

"Definitionsmässigt handlar feminism om att kvinnor och män ska vara jämställda."

Det finns en uppenbar skillnad här. Maud beskriver feminism som det önskade tillståndet, jag beskriver det som vägen dit. Med min definition kan man också säga att vi inte behöver feminism när vi väl har nått det önskade tillståndet, men då lägger jag till en brasklapp. Vi måste också förvalta och bevaka det önskade tillståndet, alltså kommer feminism alltid att behövas. I en lite annan form då förstås, inte på barrikaderna men inne i själva systemet. Sen vet både du och jag att vägen dit är lång och svår, men när vi nu pratar begrepp så blir det så här.
Vi har alltså samma mål jag och Maudan, dvs jämställdhet, men vi kallar saker olika. Inte mer än så. Man kan inte gå så långt som att säga att vi ser olika på saker och ting, för det är bara ord. Men just denna skillnad som jag här beskriver tror jag är det som retar gallfeber på många män. Inte nödvändigtvis idioter till män, inte kvinnohatare som hämtar nya fruar från Thailand eller så. Nej, rätt vanliga män som försöker förstå och tycker sig vara rätt öppensinnade och allmänbildade men som ändå inte får in det här med feminism i skallen. Feminism, feminin, femina. Det handlar ju bara om kvinnor tänker mannen. Var kommer jag in i bilden då? Och vi är överens om vägen fram, bryta könsmaktsordningen alltså, men att leva i feminism? Näe, jämställdhet ska det heta. Lika för alla. Kvinnor som män. Annars blir det ju samma könsmaktsordning fast tvärtom, tänker mannen.
Nu tänker jag inte göra mig till talesman för alla män, tok nej. Men om du är man och läser det här, känner du igen dig? Om du är kvinna, känner du igen dig? Det kanske inte finns nåt självändamål i att ha en allena rådande betydelse av ordet feminism, kanske är det bara onödigt att bli SAOL-skitnödig här och kräva samsyn for the sake of the cause. Men jag öppnar debatten ändå, hur beskriver du ordet feminism?

Reinfeldt says, we’re not giving money to your machine

Fan jag hann bara se början på Musikministeriet igår kväll innan sonen A vaknade och behövde faderligt stöd för sitt omsomnande. Där satt Stefan Sundström och pratade med nån brud som skrivit och framfört moderaternas kampanjlåt (hon heter tydligen Frieda, never heard of). Sundström gned sin haka på sedvanligt manér och tittade upp i taket när han sa att all politisk musik verkar vara vänster. Det finns liksom ingen uttalad politisk högermusik. Ungefär där var jag tvungen att slita mig från programmet av ovan nämnda skäl, men tankarna fortsatte i sängen hos A. Vänstern har musiken, så är det. Vänstern har väl också teatern, filmen, konsten, visst? I stort sett alla kreativa uttrycksformer som på något sätt kan sägas ha uttryckt politiska åsikter genom historien har varit vänster, kom jag fram till. Det är minsann en imponerande och för vänstern helt gratis propagandamaskin som nu varvar upp i opposition. Vad har högern i sin propagandamaskin? Ekonomer? Somliga statsvetare? Somliga journalister? Det är ju den vanliga vändan, den blåa delen av media plus näringslivet. Högern har näringslivet, vänstern har kulturen, media är delat på mitten. Låt dragkampen börja. Om man gör den här uppdelningen faller nytt ljus på vissa beslut som högern vill fatta, som t ex att moderaterna vill satsa extra på Göteborgsoperan och Malmöoperan men dra ner stödet till studieförbunden med 300 mkr. Not much politics going in those operas these days, huh? The moderats betraktar studieförbunden som en ”politiskt närstående organisation”, alltså sossarnas avdelning för gratis hobby-utövande, så det ska bort. Ja, det är fullt logiskt. Varför skulle Reinfeldt vilja sponsra vänsterns propagandamaskin? Näe, det kan man ju förstå. Bättre då att satsa pengarna på kultur som verkligen kommer alla till gagn. Sånt som.. opera. Så vässa pennorna protestsångare, ni har ett gyllene läge som varar i minst fyra år.

Busy Birgitta

Jag skickade ett ganska långt brev till Birgitta Ohlsson förra veckan. Du vet, hon som är folkpartist och feminist och är mot kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser. Jag förklarade läget på företaget jag jobbar för, hur totalt gubbslemmigt det är på chefs- och styrelsenivå och hur missnöjet växer bland kvinnorna, och för all del somliga av männen, på företaget. Jag påtalade (jag borde ha sparat brevet mitt arsle) att det ibland kanske slår bakut lite väl mycket om man inte blandar upp sin idealism med åtminstone en liten gnutta pragmatism (och att just jag skulle yttra dom orden är faktiskt out of character men jag försöker se the biggest picture här). För jag förstår ju att kvotering strider mot den liberala grundtanken, åtminstone så som Birgitta uppfattar den, men ibland kanske ändamålet måste få helga medlen liksom. Tro mig, jag gillar politiker som för fram ideal och är stenhårda i sina linjer. Jag har uppfattat Birgitta som just en sån politiker, och även om jag inte alltid håller med henne (ganska sällan egentligen) så har hon ändå väckt en smula blocköverskridande respekt hos mig av denna anledning. Brevet var som sagt ganska långt med en avslutande fråga: ”Vad skulle kunna få dig att ändra åsikt i frågan om kvotering?” Trots brevets avsevärda längd fick jag svar direkt. Ett svar som visserligen styrker det jag nyss skrev om henne, att hon inte viker en tum från sina ideal, men som också gjorde mig ganska besviken eftersom hon inte verkar vara sugen på att förklara ett dyft för mig. Här är svaret.

” Hej Maths!
Jag är inte för kvotering till bolagsstyrelser. Du anförde själv
skälen i ditt
förra mail.


trevlig helg!
Birgitta”

Ja dom är väl väldigt upptagna dom där politikerna kan tro. Jag undrar bara om jag hade fått ett längre svar om jag hade skickat brevet mitt i brinnande valrörelse.

Sverigedemokraten

I gårdagens nummer av Arbetarbladet, en lokaltidning i min stad, kan man läsa en stor intervju med ordföranden för Sverigedemokraterna i vår stad. Under rubriken ”Så tänker en Sverigedemokrat” får 26-årige Roger Hedlund bre ut sig över ett helt mittuppslag när han ska förklara sin syn på politik i allmänhet och invandrare i synnerhet. Jag kan gott tänka mig att många Gävlebor satte kaffet i vrångstrupen när dom såg hur stort medieutrymme denne man fick, och jag förstår den reaktionen. Men samtidigt känner jag, när första ilskan har lagt sig, att det är helt rätt gjort av tidningen. Genom att tvinga fram dessa figurer från skuggorna och ställa dom till svars för sin politik kommer förhoppningsvis några andra människor att sätta sitt kaffe i fel strupe. Jag talar förstås om dom som missnöjesröstat på nämnda parti, utan att kanske egentligen förstå vad dom ställt till med. Så länge vi försöker stänga SD ute från deras, faktiskt, grundlagsskyddade rätt att delta i det parlamentariska arbetet, ger vi dom också chansen att vinna den enda debatt där dom faktiskt kan ha rätt, den debatt som handlar just om deras lagliga rätt att delta. Att skapa blocköverskridande allianser för att hålla SD borta från ”makten” gör bara att dom växer sig ännu starkare. Övriga partiers uppenbara rädsla riskerar då att överskugga dessa skumma individers agenda och partiet kan bli hur stort som helst om dom får en martyrstämpel. Det finns förstås argument som talar emot mitt resonemang, varav det vanligaste är kopplingen till Hitler. Tyskland släppte in Hitler och se vad som hände där, påstår somliga. Ja, Tyskland släppte in Hitler och sen var det för sent att stoppa masspykosen. Men jag vill lyfta fram två saker som talar emot en ny Hitler. Dels har vi historien i ryggsäcken, vi har sett vad som kan hända och borde därför vara kapabla att se mönstret, eller monstret, tidigare än man lyckades med i 30-talets Tyskland. Dels vill jag också påstå att dessa figurer som nu träder fram som representanter för SD är så långt ifrån karismatiska ledare som man kan komma. En direkt slutsats man t ex kan dra av gårdagens intervju är att gävleborna har röstat in en retard i kommunfullmäktige. En man som i varannan mening sätter nytt världsrekord i grenar som ”kasta sten i glashus” och ”jag fick inte tillräckligt med kärlek som barn och skyller allt på invandrare nu när jag är vuxen” (jag har tyvärr inte hittat intervjun på nätet, det hade varit bra för er att läsa den och skaffa er en egen uppfattning).
Och det här är inte bara önsketänkande från min sida, killen är verkligen helt pantad och tidningen lyckas visa detta med all önskvärd tydlighet utan att vara allt för färgad. Okej, det finns säkert ett antal läsare som inte drar samma slutsatser som jag men det måste vara en oerhörd minoritet. Och där har vi själva klämmet i skon antar jag. Skulle det visa sig att flertalet läsare tycker att snubben verkar vettig, ja då ligger vi förstås jäkligt risigt till. Men oavsett om det går åt h-e eller inte så har iaf den här tidningen gjort sin plikt och gjort det väldigt bra. Dom har riktat ljuset mot ett skumt hörn av vår offentliga, parlamentariska verklighet och låtit dumheten tala för sig själv. Se här, missnöjesväljare, detta är vad ni har röstat in i kommunfullmäktige. En rasist, en tragisk figur som mer än något annat skulle behöva djup, lång terapi innan han sätter i någon slags stol där han kan fatta beslut som påverkar din och min verklighet. Låt det inte hända igen.

Punken kommer för det finns en marknad

Gävles mest legendariska punkband genom tiderna, Bizex-B, har återförenats. Inspelningen av nya skivan tog en helg, vilket är ovanligt lång tid för att vara den här gruppen som har åtta timmar som personligt rekord, och ska släppas på Imperial Recordings (José Gonzales m fl). Men först släpps två cd-återutgivningar med gruppens tidigare LP-skivor, för det ligger ju liksom i tiden. Med sångaren Zluggo Pop i täten hävdar bandet att man helt enkelt inte kan låta bli att börja spela punk igen, dels för att det är roligt att hänga och vara kreativ med gamla polare men också för att det hårdnande samhällsklimatet behöver dessa röster. Det sista har jag inte hört dom själva säga, fast jag tycker att dom borde säga det. I artikeln i Gefle Dagblad, som för övrigt är skriven av producenten Claes Olson, kan man också läsa att det tveklöst finns en marknad för punken idag. Titta bara på Green Day, menar Claes, dom säljer ju skitmånga plattor. Jag förstår vad han menar, jag förstår också varför han pratar om Marknaden för han har suttit bredvid Leif Pagrotsky i nåt exportråd och pratat musik och bidragit till, åtminstone tror han väl det själv, att den svenska musiken har blivit en stor exportvara. Men nog klingar det lite falskt ändå när det pratas om en marknad för punken? Skulle det inte kännas lite bättre om punken återuppstod genom youtube och små independentbolag istället för genom en väl utmejslad och mot målgrupper väl avstämd marknadsplan? Det spelar tydligen ingen roll om det är ett gammalt punkband eller Motley Crüe som ska väckas till liv, marknadsplanen är densamma. Först lite gammalt i modernt format för att väcka nostalgin, sen på med det nya som låter tillräckligt mycket som det gamla för att inte tappa trogna fans men ändå tillräckligt modernt för att hitta nya. Missförstå mig inte, jag tycker det är riktigt roligt att dom kör igång igen. Om dom dessutom kan tjäna en hacka på kuppen så väl bekomme, gamla punkhjältar. Men man får också lite lite mer vatten på kvarn om man hör till dom som känner att ideal är ett begrepp som nästan helt och hållet har slukats av ett profithungrigt konsumtionssamhälle. Kanske är det bara Claes som tänker marknadsplaner, kanske är Zluggo & co mer beredda att stå upp för sina gamla ideal. Jag måste fråga Ljuppa nästa gång jag träffar honom, han var tydligen med på inspelning och sjöng astmakör.

Nostalgi är en farlig drog och jag är på väg att trilla dit

Flera faktorer har samverkat. Min nyfikenhet på ny musik har avtagit, för ganska länge sen om jag ska vara ärlig, och detta i kombination med att den era under vilken jag var tonåring har blivit så jävla inne har fått mig att knarka denna farliga drog i allt större utsträckning. Nostalgi. 80-talet. Saker som jag tyckte var pissdåligt då får en revival i rosa skimmer. Saker som jag tyckte var hyfsat då blir nu skitbra. Som Talk Talk. Jag laddar ner gamla kända dängor, bränner skivor och har mig, får till en skön blandning och tänker för mig själv att det är en fasligt romantisk ljudbild dom har fått till på ”Such a shame”. Jag förknippar brittisk 80-tals pop med rätt märkliga sångröster. Lite gutturala, dom sjöng långt ner i halsen. Det är nåt väldigt brittiskt över det. Mark Hollis i Talk Talk sjöng så, liksom Glenn Gregory i Heaven 17. Och vem minns inte (ja det är nog jävligt många som inte minns) Landscape och deras dunderhit ”Einstein a go-go” från 1981. Den där lite snobbiga new wawe-stilen passade britterna som hand i handsken, precis som en elbas formad som en Jack Daniels-flaska passade perfekt för ett spandexband från staterna några år senare. Sickna kontraster det var, vilken oanad bredd inom populärmusiken. Det var bättre förr! Fast vänta ett tag nu. Vänta ett tag. Det är lätt att idag stirra sig blind på Idol och hela prefab-hanteringen av morgondagens stjärnor (Prefab Sprout!) och tro att det är så allt funkar i dagens musikbransch. Men så är det ju inte. Grejen är den, min poäng alltså, att det görs så in i helvete mycket musik, precis som det skrivs så in i helvete många bloggar, och jag som har börjat knapra nostalgipiller riskerar att missa hela skiten. Det är inte P3 som har svaret, det vet jag redan, men vilka kanaler använder ni? Hur hittar ni bra musik egentligen? Är det BARA yuotube som gäller nu eller finns det fortfarande pärlor att hitta på säg MTV eller Musikbyrån? Det börjar dra ihop sig till min 37-års dag, det märks på allt jag skriver.

Varför välja när man kan väja?

Jag lever efter devisen "Keep your friends close and your enemies closer" och går därför in på moderaternas hemsida ibland, för att se vad dom sysslar med. Idag kan du läsa följande uttalande från deras partisekreterare, Sven Otto Littorin:

"Valet har varit en framgång för moderaterna. Väjarna har belönat nya moderaterna. Utan alla aktiva och sympatisörer runt om i landet hade detta aldrig varit möjligt. Vi vill tacka alla som har engagerat sig och hjälpt till med små och stora insatser."

Det där tyckte jag var lite roligt. Det är väjarna som har belönat nya moderaterna, inte väljarna. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv Sven Otto.

I did not take a shower this morning and now you all lean in to me for some reason

Sov över imorse och hoppade som en direkt följd av detta över duschen. Frukost är viktigare än dusch, förmodligen är jag ganska ensam om denna prioritering men sån är jag. Dessutom brukar jag för det mesta sitta på mitt rum och prata i telefon och skriva rapporter så det är ingen ko på isen om jag luktar lite funky. En normal arbetsdag är det så. Men idag, naturligtvis, har det redan varit mer leaning in to me än vad som normalt sker på en vecka. Av olika anledningar, samtliga fullt logiska. Som t ex en snabb korsordstävling på fikarasten när jag och en kvinnlig kollega samarbetade. Hon var ju tvungen att viska saker till mig så att inte våra konkurrenter skulle höra, då kommer man rätt nära. Korsordstävling på fikarasten tänker du, det låter ju fan inte sexigt. Nej, men det är fan bättre än kallprat om Ernst och "har ni sett den där roliga reklamen för.. ehh.. åhh.. vad var det nu.." så jag kan med gott samvete säga att det finns sämre sätt att slå ihjäl en kvart på. Speciellt eftersom jag vann. Nåväl, the leaning in to fick inga större konsekvenser rent socialt. Mina kollegor är väluppfostrade. Dessutom luktar jag väldigt sällan svett, inte ens när jag är svettig. Detta har jag fått höra från flera källor, inte bara min sambo.. faktiskt. Så jag luktar inte parfym idag, inte svett heller, så jag måste alltså lukta jag. Vad är det? Hur luktar man egentligen? Feromoner pratas det ju rätt ofta om, att man ska dofta sig till sin perfekta partner. För dom allra flesta människor, dom som duschar varje morgon, gör sig feromonerna bara påminda om du sover med dom. Alltså på morgonen, när du snusar människan i halsen, där finns den personliga doften. Vi döljer den med Chanel och skit, dofter som ska tala om vem du är. Helt fel va. Det är din egen doft som talar om vem du är, som pratar med andra människors sinnen på en nivå som ligger väl utom räckhåll för vad vi med viljan kan kontrollera. Det blir väldigt intimt när man känner doften av en annan människa, den riktiga doften alltså. Parfym är allt annat än intimitet, parfym är en barriär. Ett skydd. Ungefär som kläder kanske. Så jag är alltså naken idag. Våga vara naken, det säger jag dig nu (tack embryo för lånet av den ordföljden). Det är kul att vara naken. Lite pirrigt så där.

And now to something completely different

Jag tyckte att han den där blyge norrlänningen som sjöng "Fields of gold" med ljuv sammetsstämma var bäst i Idol igår. Jag trodde det var ett Hallelujah moment, sen blev han totalsågad. Jag borde signa honom, om jag bestämmer mig för att starta ett skivbolag.

God I’m so old

Sitter i min familjebil tisdag kväll och lyssnar för ovanlighetens skull på radio. P3. Snook i en liveupptagning från Hultsfred i somras, det låter väl så där om jag ska vara ärlig. Det minner på mer än ett sätt om åttitalet. Inte bara soundet utan också framförandet, lika stappligt som en gång Reperbahn eller Lolita Pop. Men det är lite charmigt, det måste erkännas. Så börjar dom sjunga en låt som handlar om barndom, deras barndom. Det sjungs om McGyver, Fruit of the Loom och det var nån gång på nittitalet.. hejåhå. Å herregud tänker jag, så gammal jag är. Slynglarna på radio var barn när jag hade fast jobb och bostadsrätt i stan. Jösses. Jag fyller trettisju snart, dessa siffror är svåra att argumentera emot men inte visste jag att man var så gammal när man är trettisju. Jag måste sluta lyssna på pop, den gör mig äldre än jag behöver vara. Hello jazz, I’m coming in.

Några snabba om skolan och fan det blev långt igen

Bakgrund motherfuckers: Jag är pappa till två söner som nu går i sexan. Jag har därför erfarenhet av hur den skolan har fungerat för oss, jag tar däremot inte på mig rollen som den som vet hur allting fungerar i skolan i Sverige år 2006.

Så här är det, jag irriterar mig å det grövsta på faktafel i debatter, oavsett vad debatten handlar om. Ibland ligger diskussioner på en mer känslomässig nivå, som t ex ”Jag tycker faktiskt att Bowie inte har gjort en bra platta efter 1977” varpå nån annan kan säga ”Men du är ju dum i huvet!”. Så låt oss först identifiera denna skillnad: Politiska beslut bör baseras på fakta, åsikter kan baseras på känslor. Alliansen har spridit en bild av skolan i sina politiska debatter som jag inte känner igen. Man påstår t ex att det inte finns några speciallärare längre. Det är fel, i vår skola finns såna. Man påstår också att lärare inte får och inte vågar vidta åtgärder mot bråkiga elever. Det är också fel. Både jag och andra föräldrar jag känner har fått sina barn utslängda från klassrummen och vi har även blivit uppringda på våra arbeten och beordrats att hämta våra barn. Förstå mig rätt nu, jag är den förste att skriva under på att skolan kan och absolut bör bli bättre i många avseenden, men lik förbannat är det jävligt irriterande med påståenden från stora fina partiledare som inte stämmer. På dessa felaktiga påståenden, som får finfin grogrund bland väljare som letar snabba, enkla lösningar för att få bort buset i skolan, baserar man sedan politiska beslut. Så här är det (FEL!) och det här tänker vi göra för att åtgärda det (MEN DET ÄR JU FEL FRÅN BÖRJAN PAPPSKALLAR!) Minns nu min brasklapp, jag har endast mina egna erfarenheter att basera mitt resonemang på. Du som läser kanske känner igen dig i alliansens bild av skolan, vad vet jag. Hör av dig vetja. Det jag har sagt flera gånger förut, och nu säger jag det igen, är följande (read my lips alliansväljare): Det spelar ingen roll hur många speciallärare ni anställer, vilka disciplinära åtgärder som lärarna får vidta, hur tidigt vi sätter betyg, OM INTE SAMARBETET MELLAN SKOLAN OCH FÖRÄLDRAR FUNGERAR PÅ ETT BRA SÄTT! Ska det vara så jävla svårt att förstå??! Om du som förälder behöver få ett betyg på ditt barn för att veta hur det går i skolan SÅ HAR DU ENGAGERAT DIG ÅT H-E FÖR LITE FÖR ATT NÅN SKOLA I HELA VÄRLDEN SKA LYCKAS TÄCKA UPP FÖR DIN TELNING OM DET VISAR SIG ATT HAN/HON I SEXAN HAR HALKAT EFTER! Jesus heliga moder Maria, get real allians people! Jag blir så irriterad på det här så jag tuggar på mitt skrivbord. Vad. vad.. vad i helvete tror ni att föräldrar och lärare och elever sitter och snackar om på dom utvecklingssamtal man har varje termin? Vädret? Och om föräldrarna inte kommer på utvecklingssamtalen säger du. Ja, då har vi ett problem ser du. Ett problem som bara kan lösas genom att engagera föräldrarna ifråga, inte genom att sätta betyg på en tolvåring. Låt mig se nu.. lille Timmys mamma och pappa är alkoholister, har aldrig varit på ett utvecklingssamtal för det finns liksom inte i deras världsbild, men… HEUREKA! Dom får se ett BETYG! Jamen JÄVLAR! NU ska vi VERKLIGEN ta och engagera oss i Timmys skolgång. JAJAMEN! Listen up allians people, I will only say this once. Det finns inga enkla och snabba lösningar på det här. Det räcker inte med betyg och en örfil. Det här är ett problem som sträcker sig långt utanför klassrummet och vars rötter går djupare än en speciallärare kan gräva med världens största grävmaskin. So wadda ya gonna do about it, huh? Sossarna har misslyckats, JAG SKRIVER UNDER PÅ DET! HÖR NI DET NU?! Men snälla snälla.. ni går åt fel håll. Ni har baserat era åsikter på en levererad version av sanningen som jag, en förälder med barn i skolan, inte känner igen. Ge mig åtminstone rätten att basera mina åsikter på mina egna erfarenheter. Att ta ett problembarn i örat är som att sätta plåster på cancer. It just won’t do the trick. Tack för det jävla ordet, nu ska jag lugna ner mig. Lovar. Jag älskar er alla. Även moderater. Jahaaadå. Inte hata. Älska. (Men ibland gör ni det svårt för mig)

And now they start diggin’ their own grave

Alliansen rimmar på glansen och den börjar redan falna. Nu dyker dom upp ser du, alla anonyma sanningsvittnen som stolt talar om varför dom egentligen har röstat blått. Läs t ex en kommentar i Davids blogg, den anonyme skribenten som talar om att han har röstat blått för att ” Alla kriminella äckliga ungar ska lära sig moral och sympati tidigt..” Detta är ännu ett skäl som talar för bloggens existensberättigande Guillo, att vi ser tendenser tidigt. Saker som kryper fram ur hålor, som inte kan hålla masken längre, som brister ut i glädjevrål när dom ser den örfilande framtiden an. På en annan medial nivå, på teve, finns det centralfigurer som också har svårt att hålla tillbaka en storartad svulst som växt sig stark i bröstet. På TV4 igår fick Reinfeldt frågan ”När kommer folk att märka av förändringarna som ni lovat?”. Han svarade så här. ”Jag tycker att det redan märks skillnad. Jag har pratat med flera människor idag som säger att nu känns det lättare att leva, nu känns det lättare att vara glad”. Som att dom, alliansen, skulle ha genomfört samma bedrift som den riktiga alliansen gjorde 1945 när dom befriade världen från axelmakterna. Liknelsen är sjuk och Reinfeldts begynnande storhetsvansinne är synnerligen oroande. Göran Persson har framställts som en diktator och helt plötsligt är alliansen the freedom fighters också. Så vänta nu ett tag är ni snälla. Jag förstår att dessa liknelser existerar i vissa slutna grupper. Säkert finns det ungmoderater som har photoshopat ihop bilder där den omkulldragna statyn föreställande Saddam Hussein har fått Perssons ansikte och Reinfeldt står leende och drar i repet. Det är okej killar, ni kan gärna få leka med era datorer precis som SSU-arna i sin ungdomliga iver utmålar Reinfeldt som barnamördare. Ni kommer undan med det. Men när partiledaren själv får grand delusions och häver bröstet på Churchillskt manér när han förklarar landet som befriat från diktatur, ja då har alliansen redan börjat gräva sin egen grav. Hans egen analys av moderaterna under Bildts ledning, den som satte honom i frysrummet i ett antal år, pekade väldigt mycket på bristande ödmjukhet. Är han nu på väg att själv gå i samma fälla? Tänk på Pete, Fredrik. Tänk på att han nästan blev förvandlad till en padda när han inte kunde motstå nymfernas dragningskraft. ”Pete’s a toad!” Jag förstår att det är lockande Fredrik, makten berusar men jag hoppas för din egen skull att du har identifierat just bristen på sunt ifrågasättande och dynamik inom er allians som ert största hot. För min del får du gärna låta bli att läsa det här, du får ju faktiskt en hel del gratis tips här om ärligheten ska fram. Men du förstår, även jag måste ju inse och acceptera att det är ni som sitter vid makten nu, och kalla det damage control om du vill men jag vill verkligen att ni ska göra så lite skada som möjligt. Samtidigt ska du också veta att runt om i Sverige, inte minst blogg-Sverige, hålls nu en massa blåa skynken upp av människor som jag inte är helt säker på att du vill ha på din sida. Människor som inte alls framstår som sympatiska, solidariska eller ens demokratiska. Dessa människor häller nu napalm på en brasa vars glöd hade börjat falna betänkligt. Den brasan är röd Fredrik, och den brinner redan utav bara h-e tack vare riddarna av blåa skynket. The napalm dudes and dudettes. Vi tackar och tar emot. Varje idiotisk blå kommentar i varje blogg i hela Sverige, i hela världen, är ett steg närmare en röd majoritet 2010. Här har du spaden killen, might as well start diggin’.

All you really needed was a good PR consultant

Här är han, vår nye landsfader. Babyface.
Att ett parti som vill sänka a-kassenivån, sänka levnadsstandarden för långtidssjukskrivna, sänka biståndet och samtidigt sänka förmögenhetsskatten kan få var fjärde svensk röst i ett val är för mig ofattbart. Finns det verkligen så många hjärtlösa brats i det här landet? Kom igen nu. Jag pratar framför allt med dig som tidigare har röstat på sossarna men nu gått över till moderaterna. Jag tror ni är rätt många, och jag säger det nu, ni har begått ett stort misstag. Kanske har ni, som jag, klättrat några pinnhål på karriärstegen, börjat tjäna hyfsat med flis, skaffat kåk och anser nu att det är viktigare att se om sitt hus än att värna om de mindre lyckligt lottade i vårt eget såväl som andras samhälle. Du har i såna fall övergett tanken på solidaritet min vän, och detta kommer att få långt större konsekvenser för dig personligen än du anar. Du har helt enkelt blivit en aning mer egoistisk, en aning dummare, en aning duperad, en aning girig. Helt enkelt en sämre människa. Sug på den. Ett duperat folk glor på lönebeskedet och väntar på den heliga skattesänkningen. Lycka till.

PS.
I kölvattnet bakom Reinfeldts nya moderater har sverigedemokraterna glidit in i Gävles kommunfullmäktige. Kan det måhända vara ett antal misslynta fd moderater som lagt sina röster på SD? Jag skäms.

Allianz für alle?

Mitt intryck är att alliansen gick segrande ur debatten igår. Det kunde inte gärna ha blivit någon annan utgång, inte när fyra borgerliga partier med enad front ställs mot tre separata partier som plötsligt ska representera en vänsterallians som aldrig har funnits i samma mening. Det är heller ingen av Persson, Wetterstrand eller Ohly som påstår att den finns. Persson går till val med sossarnas manifest, Wetterstrand med Miljöpartiets och Ohly som bekant med Vänsterpartiets. Jag tror faktiskt det är viktigt att påpeka just denna skillnad mellan blocken, och jag tror också att alliansen har överdrivit betydelsen av sin enighet genom valrörelsen. Jag kommer att utveckla detta vidare snart.
Dessutom är det tveklöst så att Reinfeldt är den smartaste av de sju partiledarna. När det hettar till tonar han ner och uppmanar till fokus på sakfrågorna, ger sig inte in i pajkastning och sandlåderetorik. På en allmän skala är detta inte mer än normalbegåvat men för en politiker under stress är det briljant (jämför gärna med Persson som samlar massor av osmarta minuspoäng när har inte kan hålla käften om spionaffären). När Reinfeldt har suttit ensam mot Persson i dueller har det låtit lite fånigt när han gång på gång säger ”Vi i alliansen..” eftersom dom andra inte varit där. Igår funkade istället deras koncensus som en rejäl knytnäve, även om dom naturligtvis i vanlig ordning tjatade alldeles för ofta om sin enighet.
Alliansen har förstås valt den enda vettiga vägen som fanns tillgänglig för att vinna valet och överta makten. Man har kommit överens, varje enskild partiledare har fått försaka vissa av sina hjärtefrågor till förmån för the big picture och det är nästan rörande att se hur långt dom är beredda att gå för att få komma in i värmen. Speciellt Reinfeldt har ju lämnat efter sig ett ganska stort gäng besvikna moderater som nu inte känner igen sig längre. Strategin är som sagt absolut rätt för att vinna valet, men är samma strategi lika lysande när man ska regera? Tänk efter, dom har säkert mysigt när dom umgås hemma hos Maud eller Göran H dessa fyra partiledare men dom är fortfarande bara fyra personer. Om alliansen tar över makten infinner sig en rätt nödvändig fråga i mitt huvud, hur väl förankrat är deras gemensamma valmanifest i deras egna led? Vi vet att det finns besvikna moderater där ute som tycker att partiet gått för långt åt vänster. Vi vet att det finns besvikna liberaler där ute om tycker att partiet har tappat sin socialliberala prägel. Vi vet att det finns besvikna centerpartister där ute som inte gillar att Maud har svängt i kärnkraftsfrågan. Dom enda som verkar vara riktigt nöjda är kristdemokraterna, även om dom har fått backa på familjepolitiken.
Med alliansen följer också ett inbyggt dilemma, nämligen att en röst på FP, KD eller C också innebär en röst på Reinfeldt som statsminister, och jag tror att det är just såna här taktiska funderingar som infinner sig hos många människor, dan före dan före domedagen. Alliansen lyfter gärna och ofta fram att dom är enade, men det som dom själva har identifierat som sitt starkaste kort kan nog faktiskt ganska lätt svänga över till att bli deras akilleshäl i regeringsställning. Jag tror att Göran Persson pekar på en rätt öm punkt, vilket han gjorde förvånansvärt försiktigt, när han säger att koalitionsregeringar inte har ett bra track record genom historien. Det är en sak att gadda ihop sig med enad front mot en gemensam fiende i det kampmoment som en valrörelse innebär, men en helt annan att få dessa tusentals människor i riksdag, kommuner och landsting att dra åt samma håll i den gråa trista vardagen. På så sätt kan det starka kortet i valrörelsen, dvs det gemensamma valmanifestet, snabbt förvandlas till den allra svagaste länken när kampen är över.
Det enda vi med rimlig säkerhet vet om en kommande alliansregering är att moderaterna får statsministerposten, och i en koalitionsregering får det anses som en rejäl fördel för det partiet. Jag tror att rätt många folkpartister, centerpartister, moderater och kristdemokrater, såna som inte är partiledare alltså, kommer att börja leta efter sina hjärtefrågor first thing Monday morning. Jag tror också att rätt många av dom kommer att leta förgäves, även om ”deras” sida har vunnit valet. Kanske tänker dom på det här redan nu, i såna fall kan det avgöra valet till sossarnas fördel. Koncensus i all ära, vi svenskar är världsmästare i det ämnet, men om vi snackar tydlighet så kan aldrig en koalitionsregering slå en minoritetsregering på fingrarna. Åtminstone inte om man ska tro på historien, vilket jag fortfarande gör. Det är också svårt att se hur en kompromiss, hur överens man än är, kan ersätta fyra olika ideologier i ett nafs. Alliansen handlar om att överta makten men har mycket lite med ideologi att göra. Grejen är bara den att jag tror ideologierna har störst betydelse för väljarna så här under valrörelsens sista skälvande dygn. Nu har vi sett alla slipsarna, nu har vi hört alla löften, och nu försöker vi väljare koka ner det här till en soppa om vi kan svälja. Två dagar före valdagen börjar sakfrågorna blekna till förmån för den stora frågan, vad är det egentligen jag tror på? Så är det för mig, och jag tror inte jag är ensam om det.

Hemligheten bakom Reinfeldts framgång

Det tog ett tag innan jag kom på det, typ tre år faktiskt, men nu när jag ser det så förstår jag hur oerhört genialiskt det är. Reinfeldt ser ut som Alfons Åbergs pappa! Vem skulle inte känna förtroende för Alfons Åbergs pappa liksom? Just det, och precis så resonerade förstås moderaternas PR-firma när dom för fem år sedan lade fram det oväntade och ganska kontroversiella förslaget till moderaternas dåvarande partistyrelse. Förslaget, det enkla och geniala, löd kort och gott "Operera om Fredrik så han ser ut som Alfon Åbergs pappa (vi vet inte vad Alfons Åbergs pappa heter i förnamn så vi måste kalla honom så)". Ryktet säger att det var Ulf Adelsson som med en bild på herr Åberg senior i ena handen och Reinfeldt i den andra släntrade in hos doktor Plast på Öfre Öfre Öfre von Schmuckelhaufengränd och beställde den reverserade skönhetsoperationen. Nya Fredrik stapplade ut från kliniken en vecka senare något fetare, något mer skallig och med förlängda ögonfransar, och lär vid hemkomsten ha sagt till sin fru att skulle det bli en pojk igen så får han väl heta Alfons då. Resten är som bekant historia. The ratings went up for our Åberg senior lookalike. Jag ringde faktiskt Fredrik för att få det här bekräftat (man vill ju inte fara med osanning) och han svarade att "Ja va fan gör man inte, det är ju PR-firmorna som styr hela skiten nu för tiden. Jag var inte först heller, ett par år innan försökte dom göra om Lasse (Leijonborg) till Tom Cruise men nåt gick snett."

To be the one

Ibland tittar jag upp från mitt tangentbord när någon står i dörröppningen och söker min uppmärksamhet. Jag fortsätter skriva men lyssnar samtidigt. Jag behöver inte titta på tangenterna, jag skriver flytande utan att titta. Denna upptäckt dröjde ganska länge, bara härom året förstod jag att min simpla manshjärna ändå äger viss förmåga till multitasking. And I ask you now fellows, am I the only one? Följ tråden, vi hamnar på Life Aquatic nu. Minns den filmen, gör du? Varför svenska med engelsk ordföljd? För att en kollega gör tvärtom, skriver engelska med svensk ordföljd. Senaste exemplet lyder ”For V5R4 do you need to install i5/OS PTF SI23653” och min hjärna snubblar varje gång han meddelar sig med detta märkliga språk. Men Life Aquatic, what about it? Förra årets varmaste nonsensfilm va? Innan Bill Murray dök upp i alldeles för många filmer och spelade samma roll. Där var du och jag, i en biosalong i Uppsala. Kvällen innan hade du varit så full att du snubblade handlöst på vägen hem. Grogghaggan hade svept dig med sig i en sjö av gin&tonic. Det var då hon klippte upp skärpet när hon kom hem. För full för att få upp spännet. Jag tvekade då, tyckte att du var en handfull. Var du alkoholist? Nej, men onödigt full när du blev full. Jag tvekade, men vi skrattade åt samma saker i filmen. Bara du och jag vek oss dubbla i salongen när Bill sprang genom en pöl och sa ”Oh! Leaches! Watch out!” och sen sprang alla andra genom pölen och klarade sig och Bill sa ”Am I the only one?” Det var så roligt, och du skrattade med mig. Vi bondade. Jag kommer alltid att minnas det där ögonblicket, tror nog att det var en vändning. Tänk om vi inte hade gått på bio den där kvällen. Oj. Sånt svindlar. För nu sitter vi ju här med huset och bebban i magen.

Det här skulle väl aldrig passera censuren idag, eller?

Vi kom att prata om det här på jobbet igår. Är det nån som kommer ihåg tv-programmet Nattsudd? Svante Grundberg och Björn Wallde i en sunkig lägenhet, rökandes som borstbindare och med bordet fullt av sprit. Dialogerna var typisk fyllefilosofi, blandat med gamla klipp av deras favoritartister. När det här gick, nån gång på 80-talet, tyckte jag inte att det var något konstigt alls med spriten och rökat. Men idag.. hujedamej! Inte fan skulle nån kanal visa sånt här idag? Moralpolisen skulle ju slå till direkt. Idag måste supandet maskeras av antingen glamour eller white trash kids för att slippa igenom nålsögat. Nålsöga förresten, man kan väl köra en gruvdumper genom det hålet bara det finns en marknadsundersökning bakom skiten. Men två medelålders män som sitter hemma en fredag kväll och super till blir för mycket socialrealism för svenska folket. Inget knullande, inga intriger, inga tävlingar och ingen utröstning. Bara två män som super och filosoferar. Usch så olämpligt.

F! på sig Gudrun

Jag hörde Gudrun Schyman säga något på teve igår, eller var det kanske i förrgår, som lät väldigt konstigt i mina öron. För att slutligen råda bot på löneskillnaderna mellan män och kvinnor har F! som förslag att upprätta en fond. En fond alltså? Ja. Till denna fond skulle vänligt sinnade arbetsgivare skjuta kapital. Jaha. Pengar där ja. Vad ska man göra med dom pengarna då Gudrun? Jo så här. När dagen kommer för slutförhandling avseende fru Perssons lön så kan arbetsgivaren ifråga äska pengar från denna fond, och på så sätt se till att fru Persson får lika lön som herr Larsson som har exakt samma kvalifikationer och tjänst. Jaha. Men vänta här nu! Är inte det att totalt lägga sig på rygg framför slemgubbarna och en gång för alla kapitulera inför det faktum att dom aldrig kommer att ge fru Persson samma lön som herr Larsson såvida dom inte kan äska mellanskillnaden, den mellanskillnad som är själva hela jävla grejen som vi strider om här, från en FOND?! Alltså INTE deras EGNA pengar?! ”Kära fru Persson, som du kanske förstår är vi tvungna att även i fortsättningen värdera dig lägre än herr Larsson, det är ju bara så det är. Men om du vill kan vi äska pengar från Gudruns fond för att överbrygga löneskillnaden. Detta skulle i såna fall betyda att du, trots vår fortsatta diskriminering, ändå får lika mycket pengar i plånboken som herr Larsson. Ska vi säga så fru Persson?” Jag fattar inte det här.

The thick of it

Är det nån mer än jag som både skrattar och ryser igenkännande åt "Trist herr Minister"? (svt2, fredagar 21.30) Serien är strålande träffsäker, trist bara (höhö) att det är just min arbetsplats som är bull's eye i sammanhanget.

Normalkurvan

Vi var till mödravårdscentralen igår. Det ska vägas och mätas och kontrolleras att alla värden befinner sig inom normalkurvan. Det gjorde dom, bebban är normal. Vid S förra besök på MVC, hennes första i Gävle, hade barnmorskan sagt att det vore bra om pappan (jag) kunde följa med nästa gång (igår) för det är ju alltid trevligt att få ett ansikte på båda föräldrarna liksom. Och där drar konspirationsteoretikern i mig igång. Skitsnack! Dom vill kolla att även jag befinner mig inom normalkurvan, så är det ju. Jag vet inte om dom kör med sifferkoder eller färgskalor nu för tiden, men låt säga att bedömningen är att pappan är gul, på gränsen till röd, så går automatiskt en signal från MVC till socialen. Med fel frisyr och kanske bar överkropp på ett sådant möte som igår är man inne i fel rullar redan innan bebban har ploppat fram, och det vill vi ju inte. Nä. Så jag sitter där och håller extremt låg profil, lika låg som i lumpen när kapten talade. Jag svarar på tilltal men då med ett nerkokat språk som inte ger plats för annars sedvanliga putslustigheter eller försök till billiga poäng. Jag är normal, det är jag. För är man normal så kommer det att gå bra för barnet, jajamen. Det är ett konservativt släkte det där, barnmorskor. Dom vill alltid skänka trygghet genom stoiskt lugn och båda fötterna djupt planterade i kärnfamiljsmyllan. Själv blir jag bara nervös när rummet dryper av dessa traditionella värderingar. Jag försöker att inte tänka på könsord som jag kanske, fast jag aldrig har haft Tourettes, plötsligt kommer att ropa ut högt. ”Allt ser normalt ut” säger barnmorskan, ”KUKEN!” säger jag. Det är inte bra alls. Fokusera istället blicken på en prick på väggen, låtsas att du är någon annanstans. Det funkar rätt bra, din puls sjunker och handsvetten avtar. Men fan då, du väcks brutalt ur din koncentrationsövning för barnmorskan och din flickvän tittar båda frågande på dig och du anar att någon av dom har sagt ”Har du några fler frågor?” Du vet att du borde komma på nån smart fråga, du borde ha förberett en fråga, för om du inte har några frågor så verkar du inte riktigt så engagerad som du borde vara. Du var grön när du kom in genom dörren, nu kanske du är på väg mot gult. Du tänker febrilt, du förhalar (”ehum.. jomen.. vahettere.. det var nåt jag tänkte på..”) och till slut säger du ”Visst har ni flyttat ganska nyligen? Ni låg väl där borta förut va?”

Grabben i kanalen bredvid

Boy är jag glad att jag inte såg den här filmen på bio när den gick! Maken till stereotypt dravel i ämnet ”omaka par låter kärleken segra över sina egna och andras fördomar” har jag nog aldrig sett, what was the fuzz all about? Pinsamt dålig rulle, uruselt skådespeleri. Istället hamnade jag på femman med Gaylord Focker i Släkten är värst och säga vad man vill om Stiller & co men han får mig att garva iaf. I ain’t too proud to say it, Stiller är bättre än Sundvall.

Duellen Sue Ellen på kvällen eternellen

Såg Duellen på SVT igår, Persson vs Babyface. Den här gången har jag gett mig fan på att verkligen lyssna på vad andra partier säger, inte defaultrösta på sossarna som jag kanske, om ärligheten ska fram, har gjort tidigare gånger. Jag är född in i partiet, jag är en sån där dum jävel som borgarna pratar om, en sån som ärvt sin övertygelse av sina föräldrar. Nåväl, jag vill bara säga det att riktigt så enkelt är det inte, men på papperet kan det se ut så. S (min flickvän, inte partiet) röstar på FP, och våra debatter har inte alltid varit helt igenom sakliga alla gånger ska jag säga. Inte när jag säger saker som ”Liberal schmiberal, det är bara blå dunster från början till slut” och hon säger ”Du röstar ju bara på sossarna för att dina föräldrar gör det”. Det låg nog i bådas våra intressen att titta på programmet, lyssna på herrarna och försöka vara så objektiva som det bara gick. Jag höjde inte nämnvärt på ögonbrynen när Babyface sade sig vara räddaren av de utanförstående, S reagerade inte heller häftigt när Persson sa, som Persson gör, att det Babyface just sagt var ”trams från moderaterna”. Men så kom debatten in på skolan, och jag kvicknade till. Jag har sagt det förr, att jag inte känner igen mig i skoldebatten. Ibrahim Baylan och ”den där folkpartisten” har tjatat i tröttsamma debatter under våren och det hela verkar, i deras ögon, handla om när man ska ha betyg, hur stora befogenheter lärarna ska ha när det kommer till disciplinära åtgärder och huruvida friskolor ska få existera i nuvarande form. Jag känner inte igen mig, för mig handlar skolans potential om helt andra saker. Du vet hur det är om du t ex läser i tidningen om en händelse, kanske ett slagsmål vid en korvmoj eller vad som helst, där du själv var med. Du har din version av det som hände men tidningen återger en annan, oftast med rena sakfel, och du tappar som ett resultat av detta förtroende för blaskan. Så är det för mig med skolan och politiker. Så jag började veva igång där i soffan. Så här är det. Att mäta skolans kvalitet genom att visa hur många procent av eleverna som inte kan läsa när dom går ut grundskolan är inte speciellt relevant. Nähä. För det är inte bara skolans ansvar, det är faktiskt ännu mer föräldrarnas ansvar. Jaha. Och disciplinära åtgärder, nu ska du få höra. Mina söner har genom åren blivit utkastade från sina klassrum, lärare har ringt mig på mitt arbete och tvingat mig att hämta den strulande och motsträvige telningen och jag frågar dig Leijonborg eller Babyface, vilka disciplinära åtgärder utöver dessa är det ni suktar efter? Är det månne handfängsel och munkavle vi pratar om? Ni åker runt och pratar med lärare i Sverige, dom talar om för er att dom står maktlösa inför kidsen med nuvarande lagstiftning. Well guess what, dom agerar utanför lagstiftningen. Dom drar elever i öronen och tvingar samvetsstyrda föräldrar att hämta sina bråkiga barn på arbetstid redan idag, och skolan ser liksom ut som den gör ändå så jag antar att ni är inne på fel linje. Det allra allra allra viktigaste är samverkan föräldrar/skola. Skolan klarar inte själv av hela biten, inte föräldrarna heller. Man måste hjälpas åt. Först samverkan, sen mer stödresurser för dom som inte orkar haka på tåget. Sen mer fortbildning till lärare, det finns lärare som jobbat i 25 år utan nästan någon kontakt med omvärlden och det spelar ingen roll hur gulliga och välmenande dessa tanter och farbröder är, det handlar om kompetens. Utan rätt kompetens kommer dom aldrig att hitta rätt nycklar till kidsen som strular. Sen är det dags att se över kraven på högskolornas lärarutbildningar, sen måste ”nån” se till att höja statusen på läraryrket, så att vi får engagerade och ”lämpade” kandidater. Och vad har betyg från årskurs sex med detta att göra? Inte ett skit säger jag. ”Jag är benägen att hålla med” säger S och hela debatten dör innan den knappt har startat. Fan, vi var överens. Skolan kan alltid bli bättre, bör vara stadd i ständig utveckling, men mina personliga erfarenheter är att så mycket ändå hänger på tur. Turen att få den läraren som är skicklig och engagerad, turen att hamna på den skolan som agerar snabbt och lyhört. Och där kommer valfriheten in säger liberalen. Man ska kunna välja den skola som passar bäst, och hur fan ska jag kunna veta det? Jag är förälder, inte superpedagog. Jag vill faktiskt ha en skola som det står ”Skola” på och som jag vet duger alldeles utmärkt. Jag vill inte behöva hatta hit å dit som en nervös fondsparare för att hitta det bästa alternativet. Kalla mig dum och lat med en nedärvd övertygelse, men om vi ska gå hela vägen ut på den här valfrihetslinjen så kräver jag att personligen få genomföra djupintervjuer med all personal som kommer att ha kontakt med mina barn. Dom ska screenas hårt som fan och jag ska ha rätten att välja lärare. Kommer jag att få göra det med en borgerlig politik? Skulle inte tro det. Nå, så kasta inte blå dunster i mitt ansikte. I ain’t that stupid. Det gör ont i mig, det ska ni fan veta, att se barn ramla ur skolans mall när ingen finns där att fånga upp dom. Föräldrar i all ära, men vissa föräldrar är alldeles för upptagna med att förstöra sina egna liv så vad gör vi med lille Timmy då? Sätter betyg från sexan? Jamen gör det då, om ni tror det är så viktigt, men det kommer inte att förändra någonting alls. Det är stora problem vars rötter går djupt och vars allvarligaste konsekvenser visar sig i skolan. Barn faller och reser sig aldrig igen. Skolan är till för dom som pallar, för dom som inte pallar behövs stödresurser. Inte en örfil, snarare kärlek faktiskt. Ska skolan bidra med kärlek? Hell yeah! Du skulle bara se hur stor skillnaden blir.

Alla bloggar nu för tiden, det är ju verkligen så

Jag var på Debaser igår. Hade sällskap av trevlige David och min gamle vapendragare Lars hela kvällen, snackade en stund med David F och Sara innan dom gick upp på scenen, skakade hand med Goesta och såg hemmahosroggie betrakta det hela lite blygt på avstånd. Jag hade verkligen en trevlig kväll i trevligt sällskap, och alla jävlar bloggar ju nu för tiden.

PS.
Tack för skivan Sara! Att vi skulle hamna vid samma frukostbord på hotell Malmen imorse var verkligen oväntat men riktigt trevligt. Jag önskar dig och David all lycka med era respektive solokarriärer. Och ja, jag är på jobbet David.

Note to self: Your girlfriend is pregnant

Det är lite sjukt det här, och jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag måste rätt ofta påminna mig själv om att S bär vårt barn i sin mage. Hon är ju gravid, det råder inga visuella tvivel om detta. Ändå blir jag gång efter gång överraskad när jag tänker på det. Hur fan kan det vara så? Det här ska ju vara det största som kan hända en människa, jag borde tänka på det fem ggr per minut dygnet runt. Jag borde vara en aning nervös och bota denna nervositet genom att dra upp detaljplanerna för inköp av barnvagn och dylika nödvändiga artefakter. S tittar ibland på mig på ett sätt som avslöjar att hon önskar mer engagemang från min sida. Där ligger hon med bulan i vädret, med låga järnvärden och förbjuden att ägna sig åt sina tre favoritdroger, löpning, snus och alkohol. Det kan man kalla förändring. Och bredvid ligger jag och påminner mig själv om att magen ens existerar. Utan större upplevt ingrepp i mitt liv har hon blivit gravid och jag får förstås dåligt samvete. Å andra sidan, jo, det finns omständigheter. Jag har redan gått igenom det här en gång, för tolv år sen, och även om jag är jävligt noga med att styra upp S polare när dom säger att Matte har ju minsann gjort det där förut, han är ju PROFFS (för det förminskar S upplevelse har jag fått för mig, och hon har också erkänt att hon blir irriterad när folk säger så) så kan det kanske ändå vara så att min tidigare erfarenhet bidrar till denna lojhet. Jag vill inte att det ska vara så, but who am I to fight my own nature. Första steget – inse, andra steget – agera. Jag behöver skärpa mig.

Det var Gunder som började

Jag har inga problem med att idrotten har förvandlats från att vara statens propaganda-apparat (rena sunda människor som med stolta hakor och i motljus blickar mot väst) till att bli ren underhållning, vilket f ö startade för väldigt länge sedan när min avlägsne släkting Gunder Hägg valde att ta emot en struntsumma för att springa medeldistans vilket ledde till att alla hans världsrekord ströks och han själv blev avstängd på livstid. Tack vare Gunder kan Christian och Kajsa dra in miljonerna idag, sanna mina ord. Nej, det jag har problem med är att rätt många människor, framför allt sportjournalister, inte har hängt med på denna förändring. Och ni pratar om föredömen för ungdomar. Jaha ja. Jag tror så här. En ungdom idag, säg en 14-åring, ser nog fan ingen större skillnad på att göra karriär inom fotbollen eller söka till Idol eller bli programledare på kanal 5. Man vill bli känd, man vill bli nåt. Underhållningsbranschen, inklusive idrotten, står för drömmarna. Inte fan står 14-åringen och tänker att jag ska minsann växa upp och bli ett fint föredöme när jag blir vuxen. Det är drömmar om kosing, ära och berömmelse som hägrar, och inte fan är det nåt fel med det. Men en kamel är en kamel och den blir inte en häst bara för att man kallar den så.

Förebilder

Det pratas om dom, förebilderna. Folk letar efter dom, i politiken, idrotten eller näringslivet. Personligen har jag för länge sedan slutat tro på att dom finns i nämnda kategorier, jag har också slutat tro på att en förebild ska vara en sån människa som aldrig gör fel. Det jag letar efter är det sunda ifrågasättandet, vad nu det är.. men jag har en bild av det i mitt huvud. Den som ifrågasätter sunt är utrustad med vissa kvalitéer som vi egentligen bara kan kalla något, typ integritet eller ärlighet eller mod. Det är bara ord, ord som lätt tappar sin glans när idrottare knarkar, politiker bryter mot parlamentariska regler och företagsledare torkar sig i arslet med icke surt förvärvade sedlar. Den som har visat vad han/hon går för kan få bli förebild i min värld, men det är en lång svår process utan kryphål. Jag har tidigare dragit en lans för kulturen. Jag har sagt att kulturen ska rädda oss när alla hjältar visar sitt rätta jag (vilket dom verkar göra i ganska rask takt just nu). Jag håller fast vid min dragna lans. Det är det jag vill säga, att jag endast inom kulturen hittar det sunda ifrågasättandet. Fråga mig inte om exempel, jag har inte tid just nu. Ska in på ett möte alldeles strax. Men fråga mig sen, ge en kommentar, så kanske jag utvecklar detta.

Saker jag har tvingats avstå ifrån sedan S blev gravid

Alla pratar ju om hur jobbigt det är för kvinnan att vara gravid, och jag fattar förstås att det är rätt stökigt att bära runt på det där och dessutom tvingas avstå från en hel del sköna grejer. Men ingen pratar ju om pappan, vi tvingas ju också avstå från en massa sköna grejer. För att illustrera detta har jag gjort en lista, här kommer den.

Nummer ett: Jag har tvingats avstå ifrån att boxa henne kärleksfullt i magen.
Nummer två: Jag har tvingats avstå ifrån att tävla med henne om vem som kommer först fram till dörren (vilken dörr som helst).
Nummer tre: Jag har tvingats avstå ifrån att ”njuta så det hörs” varje gång jag tar en snus.
Nummer fyra: Jag har tvingats avstå ifrån att supa henne under bordet (det är en social grej, jobbigare än man kan tro).
Nummer fem: Jag har tvingats avstå ifrån att ligga i bakhåll och skrämma skiten ur henne varje gång hon kommer ut från muggen.
Nummer sex: Jag har tvingats avstå ifrån att reta henne när hon är full, för hon är ju aldrig full längre.
Nummer sju: Jag har tvingats avstå ifrån att köpa tajta toppar till henne i present, vilket jag iofs aldrig har gjort men jag kanske skulle vilja.

Som du ser är det en hel del uppoffringar man måste göra även som blivande pappa. Tänk på det, ni som är gravida och gnäller.

The porn made me do it

Jag valde väl fel från början antar jag, som startade min blogg på sunkiga fula blogg.se istället för det något glassigare och dessutom internationella alternativet blogspot.com. Men jag tyckte att det var lite charmigt också, att det var yxigt och fult på ytan kunde kanske t o m sätta mer fokus på innehållet liksom. Men så kom porrspammen och förstörde alltihop och nu är jag här. Lite glassigare, lite mer mainstream, men samma innehåll. Vi kör väl så.