Note to self: Your girlfriend is pregnant

Det är lite sjukt det här, och jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag måste rätt ofta påminna mig själv om att S bär vårt barn i sin mage. Hon är ju gravid, det råder inga visuella tvivel om detta. Ändå blir jag gång efter gång överraskad när jag tänker på det. Hur fan kan det vara så? Det här ska ju vara det största som kan hända en människa, jag borde tänka på det fem ggr per minut dygnet runt. Jag borde vara en aning nervös och bota denna nervositet genom att dra upp detaljplanerna för inköp av barnvagn och dylika nödvändiga artefakter. S tittar ibland på mig på ett sätt som avslöjar att hon önskar mer engagemang från min sida. Där ligger hon med bulan i vädret, med låga järnvärden och förbjuden att ägna sig åt sina tre favoritdroger, löpning, snus och alkohol. Det kan man kalla förändring. Och bredvid ligger jag och påminner mig själv om att magen ens existerar. Utan större upplevt ingrepp i mitt liv har hon blivit gravid och jag får förstås dåligt samvete. Å andra sidan, jo, det finns omständigheter. Jag har redan gått igenom det här en gång, för tolv år sen, och även om jag är jävligt noga med att styra upp S polare när dom säger att Matte har ju minsann gjort det där förut, han är ju PROFFS (för det förminskar S upplevelse har jag fått för mig, och hon har också erkänt att hon blir irriterad när folk säger så) så kan det kanske ändå vara så att min tidigare erfarenhet bidrar till denna lojhet. Jag vill inte att det ska vara så, but who am I to fight my own nature. Första steget – inse, andra steget – agera. Jag behöver skärpa mig.