Duellen Sue Ellen på kvällen eternellen

Såg Duellen på SVT igår, Persson vs Babyface. Den här gången har jag gett mig fan på att verkligen lyssna på vad andra partier säger, inte defaultrösta på sossarna som jag kanske, om ärligheten ska fram, har gjort tidigare gånger. Jag är född in i partiet, jag är en sån där dum jävel som borgarna pratar om, en sån som ärvt sin övertygelse av sina föräldrar. Nåväl, jag vill bara säga det att riktigt så enkelt är det inte, men på papperet kan det se ut så. S (min flickvän, inte partiet) röstar på FP, och våra debatter har inte alltid varit helt igenom sakliga alla gånger ska jag säga. Inte när jag säger saker som ”Liberal schmiberal, det är bara blå dunster från början till slut” och hon säger ”Du röstar ju bara på sossarna för att dina föräldrar gör det”. Det låg nog i bådas våra intressen att titta på programmet, lyssna på herrarna och försöka vara så objektiva som det bara gick. Jag höjde inte nämnvärt på ögonbrynen när Babyface sade sig vara räddaren av de utanförstående, S reagerade inte heller häftigt när Persson sa, som Persson gör, att det Babyface just sagt var ”trams från moderaterna”. Men så kom debatten in på skolan, och jag kvicknade till. Jag har sagt det förr, att jag inte känner igen mig i skoldebatten. Ibrahim Baylan och ”den där folkpartisten” har tjatat i tröttsamma debatter under våren och det hela verkar, i deras ögon, handla om när man ska ha betyg, hur stora befogenheter lärarna ska ha när det kommer till disciplinära åtgärder och huruvida friskolor ska få existera i nuvarande form. Jag känner inte igen mig, för mig handlar skolans potential om helt andra saker. Du vet hur det är om du t ex läser i tidningen om en händelse, kanske ett slagsmål vid en korvmoj eller vad som helst, där du själv var med. Du har din version av det som hände men tidningen återger en annan, oftast med rena sakfel, och du tappar som ett resultat av detta förtroende för blaskan. Så är det för mig med skolan och politiker. Så jag började veva igång där i soffan. Så här är det. Att mäta skolans kvalitet genom att visa hur många procent av eleverna som inte kan läsa när dom går ut grundskolan är inte speciellt relevant. Nähä. För det är inte bara skolans ansvar, det är faktiskt ännu mer föräldrarnas ansvar. Jaha. Och disciplinära åtgärder, nu ska du få höra. Mina söner har genom åren blivit utkastade från sina klassrum, lärare har ringt mig på mitt arbete och tvingat mig att hämta den strulande och motsträvige telningen och jag frågar dig Leijonborg eller Babyface, vilka disciplinära åtgärder utöver dessa är det ni suktar efter? Är det månne handfängsel och munkavle vi pratar om? Ni åker runt och pratar med lärare i Sverige, dom talar om för er att dom står maktlösa inför kidsen med nuvarande lagstiftning. Well guess what, dom agerar utanför lagstiftningen. Dom drar elever i öronen och tvingar samvetsstyrda föräldrar att hämta sina bråkiga barn på arbetstid redan idag, och skolan ser liksom ut som den gör ändå så jag antar att ni är inne på fel linje. Det allra allra allra viktigaste är samverkan föräldrar/skola. Skolan klarar inte själv av hela biten, inte föräldrarna heller. Man måste hjälpas åt. Först samverkan, sen mer stödresurser för dom som inte orkar haka på tåget. Sen mer fortbildning till lärare, det finns lärare som jobbat i 25 år utan nästan någon kontakt med omvärlden och det spelar ingen roll hur gulliga och välmenande dessa tanter och farbröder är, det handlar om kompetens. Utan rätt kompetens kommer dom aldrig att hitta rätt nycklar till kidsen som strular. Sen är det dags att se över kraven på högskolornas lärarutbildningar, sen måste ”nån” se till att höja statusen på läraryrket, så att vi får engagerade och ”lämpade” kandidater. Och vad har betyg från årskurs sex med detta att göra? Inte ett skit säger jag. ”Jag är benägen att hålla med” säger S och hela debatten dör innan den knappt har startat. Fan, vi var överens. Skolan kan alltid bli bättre, bör vara stadd i ständig utveckling, men mina personliga erfarenheter är att så mycket ändå hänger på tur. Turen att få den läraren som är skicklig och engagerad, turen att hamna på den skolan som agerar snabbt och lyhört. Och där kommer valfriheten in säger liberalen. Man ska kunna välja den skola som passar bäst, och hur fan ska jag kunna veta det? Jag är förälder, inte superpedagog. Jag vill faktiskt ha en skola som det står ”Skola” på och som jag vet duger alldeles utmärkt. Jag vill inte behöva hatta hit å dit som en nervös fondsparare för att hitta det bästa alternativet. Kalla mig dum och lat med en nedärvd övertygelse, men om vi ska gå hela vägen ut på den här valfrihetslinjen så kräver jag att personligen få genomföra djupintervjuer med all personal som kommer att ha kontakt med mina barn. Dom ska screenas hårt som fan och jag ska ha rätten att välja lärare. Kommer jag att få göra det med en borgerlig politik? Skulle inte tro det. Nå, så kasta inte blå dunster i mitt ansikte. I ain’t that stupid. Det gör ont i mig, det ska ni fan veta, att se barn ramla ur skolans mall när ingen finns där att fånga upp dom. Föräldrar i all ära, men vissa föräldrar är alldeles för upptagna med att förstöra sina egna liv så vad gör vi med lille Timmy då? Sätter betyg från sexan? Jamen gör det då, om ni tror det är så viktigt, men det kommer inte att förändra någonting alls. Det är stora problem vars rötter går djupt och vars allvarligaste konsekvenser visar sig i skolan. Barn faller och reser sig aldrig igen. Skolan är till för dom som pallar, för dom som inte pallar behövs stödresurser. Inte en örfil, snarare kärlek faktiskt. Ska skolan bidra med kärlek? Hell yeah! Du skulle bara se hur stor skillnaden blir.