Film

Jag vet att film är bäst på bio men för en sliten 7-barnsfar är en DVD-spelare och en skön soffa ett reellt alternativ i alla lägen. Av anledningar som inte behöver förklaras närmare än att TV-utbudet är historiskt uselt har mitt DVD-bruk ökat markant senaste året, och det finns en logga (ett företag) som har hjälpt mig på traven.

Den trogne Barstol-läsaren kan, om han eller hon är savant, minnas att jag en gång i tiden ondgjorde mig över filmbranschen när jag hade hyrt film på lokal. Nu har jag tagit ett steg närmare en personlig digital revolution, men min vana trogen har jag inte tagit steget fullt ut. Jag laddar alltså inte ner filmer från nätet, eller streamar, jag hyr filmer (fysiska dvd-skivor) från nätet.

Lovefilm.se heter sajten, du känner säkert till den. Gamla stofiler som jag och några blåhåriga tanter hänger där och lägger upp våra filmlistor varifrån utskicken görs slumpvis, vilket jag tycker skänker en ny nivå av spänning till mitt liv. Det är ju inte ofta som man nu för tiden sneglar mot sin fysiska brevlåda med spänd förväntan i kroppen men se, det är just vad jag gör på gamla dar.

För en sån som jag som inte orkar hålla på och bränna skivor själv från nedladdat material, alternativt koppla ihop min murkna gamla PC med teven (let’s face it, allt som har sladdar och blinkade lampor eller bildskärmar är fair game för de blodtörstiga småbarnen, en sån konstruktion bara ber om trubbel), känns den här lösningen faktiskt klockren. För 99 kronor i månaden får jag ta hem så många skivor jag hinner, de kommer förstås en i taget, och jag har räknat ut att ett snitt på 8 filmer i månaden borde vara rimligt utan att på något sätt förta sig. Lite drygt 12 spänn per film är ungefär exakt vad jag kan tänka mig att betala för att slippa kladda med datorer, så det passar ju fint.

Jag har som sagt kört det här i drygt ett år nu och ambitionen från början var mest att catcha upp på gamla klassiker som jag av någon anledning har missat. Du vet, så att det inte blir pinsamt om Citizen Kane dyker upp som conversation piece på någon parmiddag. Men allt eftersom tiden gått, och tack vare några brutala missar som t ex Dawn of the dead och Stranger than paradise (Jim Jarmusch har en del att stå till svars för), har jag letat fram även nyare pärlor.

Av hittills hyrda titlar vill jag särskilt tipsa om följande tre, utan inbördes ordning:

Happiness (1998, Regi Todd Solondz, med Philip Seymour Hoffman, Lara Flynn Boyle, Jon Lovitz, m fl)



Historien kretsar kring tre medelklassystrar i New Jersey och är den mörkaste komedi som jag sett på mycket länge. Filmen tar upp extremt jobbiga ämnen som incest, pedofili och sexmissbruk på ett så pass briljant sätt att man när eftertexterna rullar känner empati för människor som man i normala fall skulle vilja sätta ett skott mellan ögonen på. Du vill inte se den här filmen med någon som du inte känner dig bekväm med för den kryper under skinnet på dig och tar fram känslor som du inte gärna visar för vem som helst. Den är briljant, kort och gott, och kryllar av osedvanligt dugliga skådisar.

Melancholia (2011, Regi Lars von Trier, med Kirsten Dunst, Charlotte Gainsburg, Alexander Skarsgård, m fl)



Lars von Triers lågmälda, vackra och högst obehagliga tolkning av armageddon är precis så jävla bra som jag hade hoppats. Jag tror inte jag avslöjar något ni inte redan vet när jag säger att jorden går under i den här filmen. Det som skiljer Melancholia från andra armageddon-skildringar är att vi får betrakta den annalkande undergången som ett smygande hot genom ögonen på två systrar som egentligen ända in i det sista är mer ockuperade med sina egna personliga problem. Och säga vad man vill om den galne danskjäveln men han kan alltid suga den bästa skiten ur sina skådespelare, för här gör både Dunst och framför allt Gainsburg lysande insatser. Filmen har massor av underliggande budskap och är både smart och vacker, men framför allt otäck på helt rätt sätt.

Monsters (2010, regi Gareth Edwards, med Whitney Able, Scoot McNairy)



En lågbudget sci-fi-rulle med skådisar som ingen tidigare hört talas om, det kan väl aldrig gå bra? Fel! Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget på den här filmen, vilket förstås bidrog kopiöst till den positiva överraskningen, men ändå.. det här är bra! Den som förväntar sig en sci-fi actionrulle blir däremot besviken, det ska sägas på en gång, för det här är en varsamt berättad och med känsla agerad kärlekshistoria som använder hotet från till jorden komna aliens endast som backdrop. Ploten är att NASA skickat ut en sond till en av Jupiters månar för att samla in prover i hopp om att hitta liv. Sonden kraschlandar i Centralamerika på vägen hem, och efter ett tag dyker främmande livsformer upp i området. Så långt är allting hunky dory mitt i mittfåran för en sci-fi, men sen tar ett relationsdrama och en roadtrip vid. Jag säger inte mer, jag kanske redan har sagt för mycket, för nu har du byggt upp förväntningarna. Se den som ett hälsosamt alternativ till mer klassiskt konstruerade kärlekshistorier, och klassiskt konstruerade sci-fi-filmer.

Gamla hjältar som vägrar dö (trots att alla dör)

Få band har haft en brokigare karriär än Alice in Chains. Skivsläppen har varit väldigt sparsamma under alla år som bandet ändå på något märkligt sätt har hållt ihop, fyra studioalbum på drygt 20 år är inte direkt Ryan Adams-takt. 2009 års 'Black gives way to blue' var faktiskt första skivan på fjorton år, och av de ursprungliga medlemmarna har både basisten Mike Starr och sångaren Layne Staley gått bort.

Starr lämnade bandet redan 1993 och vad han gjorde fram till sin död 2011 har jag ingen aning om, men det hade iaf ingen avgörande inverkan på bandets skrala produktionstakt. Staleys bortgång 2002 hade däremot allt i världen att göra med det, eftersom den föregicks av ett mångårigt drogmissbruk som gjorde det hart när omöjligt för bandet att få ur sig något vettigt.

Ibland tycker man att det är för jävligt när band fortsätter efter att frontfiguren dött, men i fallet Alice in Chains stödjer jag det fullt ut. Dels för att den musikaliska motorn alltid har varit gitarristen och sångaren Jerry Cantrell, och dels för att Staley egentligen bara bidrog med krångel efter den fenomenala Dirt.

Hur det låter? Jo, jag har inte toklyssnat på 'Black gives way to blue' direkt men en polare påminde mig i helgen om exakt hur demoniskt bra riffet är i 'Check my brain' så jag tänkte att ni skulle få höra det också. Visst låter det "typiskt Alice in chains", inte mycket musikalisk utveckling kan skönjas men.. det är något med det där riffet. Jag tror Jerry Cantrell har en del kvar att ge ändå.

Fredagslåten 9/3

När jag gick på gymnasiet, långt före internet, Iphones och elektroniska tabletter, brukade jag somna in varje kväll till blandband som jag metodiskt och minutiöst mejslade fram från min egen blygsamma skivsamling samt lån från kompisar. Som jag minns det höll vi på och meckade rätt mycket med de där banden, man hade ju inte så jäkla mycket annat att göra.

Vi hade förstås inga pengar på den tiden, men det fanns begagnad vinyl på Skivvalvet från fem spänn så det gick ändå att göra sällsynta klipp för ihopskrapade slantar. Mina blandband, alltså min musiksmak, hade vid denna tid en markant tyngdpunkt i 70-talet, vilket i mitten av 80-talet var ungefär så fel som det kunde bli. Vad kan jag säga, jag var motvalls redan då.

En liten röd lampa på min sunkiga bandare var det enda som syntes i det becksvarta pojkrummet kvällstid. Till förföriska toner på låg volym lät jag mig sköljas iväg på de stora känslornas vågor, kväll efter kväll. Jag frossade i min egen olycka så som bara en miserabel tonåring kan göra, kanske var jag emo innan emo fanns. Livet, så som jag såg det, var bra orättvist.

En av de låtar som alltid skickade mig allra längst ut på melankolins stora hav var denna, ’The Chain’ med Fleetwood Mac. Varje gång bastrumman och banjon drog igång introt låstes jag fast i en tvångströja av självömkan, herregud så patetisk man var.

Trots detta måste jag erkänna att jag fortfarande gillar låten, men utan en välbehövlig paus från den på en sisådär 10-15 år hade jag troligen känt annorlunda. Nu kan jag småle och skämmas lite klädsamt åt de känslor som låten lockade fram i ett mörkt, ångestfyllt pojkrum i mitten av 80-talet. Hörni ungar, det blir bättre sen.

Trevlig helg!

I talk to planets baby, musik för målare

I helgen sparkade jag ut hela familjen minus äldsta sönerna och ägnade all denna härliga fritid åt att måla om köket och matrummet, vilket gav mig chansen att göra något som jag nästan aldrig gör längre: lyssna på musik.

Du vet kanske hur det är, man tömmer ett rum, maskerar och fipplar med allt förarbete innan rollers och penslar kommer in i matchen. I denna setting släpar man på gammaldags vis in något slags bärbart medium för musik, vilket i ditt fall kanske är en laptop med Spotify på men i mitt fall (för att jag enligt somliga är en träröv som inte skaffar Spotify) är en hederlig musikmaskin med CD-spelare.

CD-skivor har varit ett ämne för debatt hemma hos oss på senare tid. Ganska nyligen gjorde vi en utrensning bland tusentals skivor vilket resulterade i fyra fulla kassar med oönskade alster nere i ett källarförråd. Så när jag nu började leta musik var utbudet begränsat, men trots det ändå större än vad man i ett halvstressat tillstånd orkar överblicka. Så jag bara högg skivor, chansade hej vilt.

Och jag vet inte om det beror på det ovana kroppsarbetet eller den tillfälligt nakna akustiken i rummet, men gammal invand musik låter annorlunda och mer intressant när man målar kök. Då när vi flyttade in för snart sex år sedan målade vi hela jävla huset under två sommarveckor och lyssnade oavbrutet på musik, men det var ju förstås för fem barn sedan också. Den här helgen blev en påminnelse om den tiden, vilket kan förklara varför jag gick omkring och smålog hela tiden. Ljusa minnen är alltid trevligt, speciellt när man inser att man idag har det ännu bättre.

Jag har valt ut tre album (så sa vi förr) som jag upplevde fick en ny revival under helgen. Alla tre är för mina öron kända gamla kamrater som nu fick en ny chans, och tog den.

Monster Magnet - Dopes to Infinity
Plattan där Dave Wyndorfs kreativitet och, förmodligen, drogmissbruk peakade. Musiken brukar kategoriseras som stonerrock, allt jag vet är att denna platta är 90-tals psykedelika som i sina stunder är svåröverträffad. Efter Dopes to Infinity blev det mest kiss och bajs för Dave, och nu är han nykter, ren och smällfet. Jag målar särdeles bra till 'Look to your orb for the warning'.

Tom Waits - Mule Variations
En förhållandevis sen skiva med Waits (1999), han är ju faktiskt annars en av få artister som hade ett osedvanligt bra 80-tal. Den här skivan erbjuder den perfekta blandningen av det som kommit att bli Tom Waits signum: mörka, blues-baserade låtar med det där speciella kastrullocks-soundet som skramlar och svänger på ett alldeles unikt sätt (exempel 'Big in Japan'), blandat med de mjuka, romantiska små pärlorna om kärlek som bär på ett helt annat ljus (exempel 'Pony'). Personligen har jag svårt att gå förbi den märkliga lilla anekdoten 'What's he building?' utan att höja på ögonbrynen, speciellt när jag ägnar mig åt home improvement.

Chris Cornell - Euphoria Morning
Har alltid ställt mig väldigt tveeggad till den här skivan. Å ena sidan gränsar musiken rätt ofta till att vara alltför prentetiös och tillgjord, å andra sidan går det inte att bortse från att mannen sjunger som en jävla Gud. Pretto-nivån kan kanske tillskrivas det faktum att det var hans första solo-platta efter Soundgardens uppbrott, det brukar ju kunna bli lite tillkrånglat när frontfigurer ska visa vad de går för på egna ben. Hur som helst, med harmonier av stundom Beatles-klass och sång i världsklass finns det stunder på plattan som helt klart berör även utanför ett nymålat kök. Jag gillar speciellt 'Sweet euphoria'.

Vad har du gjort i helgen?

Fredagslåten 2/3

Största skillnaden mellan pop och jazz är att en poplåt i 99 % av fallen håller sig inom en given tonart, vilket gör musiken relativt förutsägbar och enkel att kartlägga, medan en jazzlåt i 99 % av fallen INTE gör det.

Första gången jag insåg detta med full kraft var när jag försökte improvisera på gitarr över en Steely Dan-låt. Jag hade spelat ett tag och lärt mig en dur- och en moll-skala som i de allra flesta fall funkade hur bra som helst för improvisation inom pop och rock, men när jag försökte med låten ’Babylon Sisters’ funkade helt plötsligt ingenting. Där och då förstod jag att jag inte kunde ett jävla skit, att jag som vanligt bara hade fuskat mig fram.

Steely Dan är nu inte jazz, man kan väl snarare kalla det jazz-influerad pop, men deras låtar är oftast av det där fria formatet som kastar sig hej vilt över tonarter och synkoper fast de gör det så pass snyggt och diskret att man många gånger, innan man börjat analysera låten, tror att musiken är enkel. Det är den inte.. kan jag säga.

Veckans fredagslåt hör inte på något sätt till deras mer komplicerade verk men är ändå ett bra exempel på det jag nyss påstod. På ytan kan ’Rikki don’t lose that number’ (från ’Pretzel logic’, 1974) framstå som en hyfsat rudimentär liten singer/songwriter-variant, men försöker man ta ut den inser man snart att ackorden sprider sig som en löpeld över greppbrädan. Den som komponerat låten sitter uppenbarligen på en hel del musikteori, vilket förstås i popkretsar är fel fel fel.

Det som ändå gör Steely Dans musik mycket mer lättillgänglig än de flesta akter som brukar räknas till jazz-influerade genres är de trallvänliga melodierna och, framför allt, de fantastiska texterna. En Steely Dan-text innehåller alltid en bra historia, plattorna blir till tonsatta novellsamlingar och man kommer liksom ihåg karaktärerna och undrar ibland hur det egentligen gick för dem.

Många påstår att den här låten handlar om Rickie Lee Jones, en artist med flera kopplingar till Steely Dan, medan andra hävdar att denna Rikki som får sångaren Donald Fagens telefonnummer är en gammal college-flamma vid namn Rikki Ducornet. Jag har även hört historier som menar att det skulle vara en gitarrist som Donald ville ha med på skivan men som hoppade av i sista stund. Oavsett vilket så undrar man ju om Rikki någonsin plockade upp numret och ringde.

Trevlig helg!

Det här med miljöbilar

En gång för ett antal år sedan när jag bloggade om så kallade miljöbilar och skällde på Toyota Prius så var det ett antal läsare som kom med motargumentet "Men det är väl ändå bättre att köpa en Toyota Prius än att göra ingenting". Tyvärr finns det allt fler källor som gör gällande att detta är fel, att det bästa istället är att göra ingenting.

Problemet, som många av er säkert har snappat vid det här laget, är att det påstås kräva så in i helvete mycket energi och därtill CO2-utsläpp för att producera en Toyota Prius med sina nickelbatterier att den värsta stadsjeepen framstår som en trädkramare i jämförelse. Den vid det här laget beryktade "Dust to dust-rapporten" som i princip hävdar att du gör en bättre insats för miljön om du köper en Hummer (värsta jävla skrytjeepen, för er som inte är så bevandrade i ämnet) än en Prius har både bekräftats och dementerats från olika håll ett antal gånger. Vanligaste argumentet mot den brukar vara att den är ett beställningsjobb från bilindustrin.

Oavsett vilket så skiter jag i jämförelsen med Hummern, för den är helt irrelevant. Det som däremot är det enda relevanta i sammanhanget är följande:

Varesig politiker eller näringslivet kommer någonsin att säga sanningen till dig, sanningen om hur vi räddar miljön, för det ligger inte i deras intressen att sänka konsumtionen även fast detta är det ENDA SÄTTET ATT RÄDDA PLANETEN!

Alltså, om du sitter där och tänker att du borde slå ett slag för miljön genom att köpa en miljöbil som Toyota Prius, tänk om! Nicklet som används i bilens batterier bryts i gruvor i Kanada och detta är en sällsynt smutsig hantering. Nicklet transporteras till Europa för förädling, sedan vidare till Kina och slutligen i Japan för montering i bilarna. Exakt hur mycket CO2 som går åt till att producera en Toyota Prius är för mig okänt, men jag lovar att det är en ansenlig mängd jämfört med tillverkningen av en "vanlig" bil.

Problemet med den här jävla miljöbilsdebatten är att ingen säger som det är: det bästa du kan göra för miljön är att behålla din gamla bil som redan har satt sitt CO2-avtryck i atmosfären och köra den så lite som möjligt. Istället har biltillverkarnas lobbyister lyckats lura politikerna (inte svårt) till att vi enbart ska mäta den CO2 som kommer ur avgasröret istället för det totala avtrycket som bilen gör från tillverkning till skrotning.

Ingen annan produkt mäts och beskattas på detta banala sätt!

Miljöbilsreglementet i Sverige är alltså ett skämt, där om någonstans hittar ni ett beställningsjobb från biltillverkarbranschen. Men att biltillverkare vill sälja sina produkter kan man knappast lasta dem för, kapitalet fungerar som det gör, men din makt som konsument ligger i att vägra konsumera, att börja ifrågasätta varför du tror att du måste ha en ny bil vartannat år, fem nya väskor per år, tre tröjor i månaden, etc.

Tänk på vad du köper, hur mycket du köper, och varför. Sen när du gjort det kan du börja tänka på hur mycket du slänger, och där någonstans kanske en varningsklocka börjar ljuda. Vad är det vi håller på med egentligen?

Fredagslåten 24/2

1987 släppte den gamle The Band-hjälten Robbie Robertson sitt självbetitlade debutalbum som soloartist. Soundet och produktionen bär många likheter med Peter Gabriels "So" från året innan, vilket inte är någon slump. Robbie anlitade samma producent - kanadensaren Daniel Lanois som efter succén med U2:s "The Joshua Tree" blev upphöjd till demonguru och fick jobba med ALLA - samt flera av musikerna som deltog på "So", däribland Tony Levin på bas och Manu Katché på trummor. Peter Gabriel själv körar för övrigt i refrängen på denna låt, medan samtliga medlemmar i U2 deltar i andra spår på skivan.

Kanske producerades dessa tre skivor samtidigt ("So", "Robbie Robertson" och "The Joshua Tree") på samma plats och artisterna liksom bara sprang in till varandra, det är inte helt omöjligt. Resultatet blev iaf en succé i samtliga tre fall, även om Robbies platta säkerligen är den minst kända av dem.

Jag minns att jag föll pladask för hela skivan och utnämnde den på stående fot till 1987 års bästa (har aldrig varit något större U2-fan, får jag väl tillägga). Soundet och Robbies röst bar på en mystik som verkligen tilltalade en 18-årig eskapist som vantrivdes något vansinnigt på 3-årig ekonomisk linje. Texterna handlade om indian-ritualer och ångande varma nätter i Arkansas med dynamit-fiske och märkliga kvinnor. Singeln var "Somewhere down the crazy river", en låt där Robertson pratade över musiken i verserna, som berättarrösten i en noir deckare. Resultatet blev mycket suggestivt, jag tänkte säga "tänk Twin Peaks" men det här var faktiskt ett par år innan TV-serien hade premiär.

Mitt val föll dock på öppningsspåret "Fallen angel", av hundra procent personliga skäl. Låten handlar om The Bands pianist och sångare Richard Manuel som begick självmord 1986 och har alltid, ironiskt nog, fyllt mig med värme och hopp om framtiden.

Trevlig helg!