Jag lunchade med frugan och döttrarna idag. Det är såna stunder som får en vecka fylld av sjuka barn, halsont och för lite sömn att ändå kännas helt okej. Jag sitter där och småleker med den yngsta medan storasyster springer runt och serverar oss vichyvatten. Halsen och hela käften är ett skämt, helst skulle jag vilja spränga bort skiten för det skaver och värker överallt, men döttrarna är på bra humör och väger upp det hela. Frugan också förstås, hon väger också upp.
Men så sprakar det till i högtalarna, någon av fikets anställda har NATURLIGTVIS bestämt sig för att köra en hel Winnerbäck-platta från början till slut (säkert hon den lilla blonda som går och nynnar med i låtarna). Jävla Winnerbäck. Jävla överskattade jävla klant. Fan vad dålig han är. USCH!
Visst, jag är sur och jävlig nu, mer än vanligt, men jag kommer inte runt det här ens i mina ljusaste stunder. Finns det någon därute som kan tala om för mig vad som är grejen med Winnerbäck? (Inte du Kunken, dig vill jag prata med i enrum om det här). Han sjunger som ett rövhål, helt själlöst (jag sjunger lite hest så att det låter som jag lider, bah). Alla hans låtar är antingen snodda från andra eller lindrigt justerade varianter av egna tidigare utgivna alster. Och hela den här svängen med ”jag är inspirerad av irländsk folkmusik” som han kör, det är ju så jävla tråkigt så klockorna stannar. Alla hans ackordföljder, alla melodier, det där han alltid gör med D-dur där man lägger lillfingret på första strängen tredje bandet, speciellt vid övergångar till G som han ALLTID gör, det är ju sånt man själv BÖRJADE med när man var fjorton! Det är så jävla talanglöst så jag baxnar.
Eller.. så är det så, av anledningar som jag inte har ett skit med att göra, att många människor berörs av Winnerbäcks musik. Så enkelt som så. Och om det är så antar jag att min frustration egentligen inte handlar om Winnerbäcks pinsamt låga musikalitet eller skittråkiga låtar eller bajsnödiga röst utan vad det egentligen är för skillnad mellan mig och alla otroligt hängivna Winnerbäck-fans där ute. Alltså allvarligt, det känns som vi kommer från olika planeter, jag förstår ingenting. ”Åh.. lyssna på det här.. så jääävla bra!” säger någon, och allt jag hör är en billig imitation av något som jag hört tidigare och inte ens gillade då. Basen på ett och tre, vispar på virveln, en jävla irländsk kliché från början till slut. Du kanske kan tänka dig själv hur det skulle kännas om.. tja.. vad ska jag dra till med.. Lars Bethke hyllades som en av Sveriges främsta skådespelare och vann Guldbaggar år efter år (och vem fan är Lars Bethke undrar du, ja det är en kille som har spelat i en massa värdelösa såpor och just nu är med i Andra Avenyn). Så är det för mig och Winnerbäck. En kille som inte ens platsar som trubadur i lilla baren nere i källaren vinner horder av Grammys.
Ja det var ju förstås synd det där att lunchen skulle bli förstörd. En gång hyste jag hopp, skivan började hacka, men nejdå, vidare till nästa spår bara. För det är ju så, de är envisa och lojala intill döden de där Winnerbäckarna. Hon hade väl dödat mig om jag sagt nåt, eller skickat sin pojkvän på mig. Nej usch, jag måste göra något åt den här förkylningen.
