Fejjan

Folk lägger ut sina liv på Facebook och slutar höra av sig. Jag är helt utanför allt som händer, det är sjukt. Häromdagen fick jag reda på att en av mina äldsta vänner har separerat från sin sambo och träffat en ny, det hade jag säkert känt till för längesedan om jag haft ett konto på Facebook.

För varje dag som går känner jag mig mer och mer pressad att ”gå med i rörelsen” om jag överhuvudtaget vill ha något socialt liv kvar utanför det min familj erbjuder. Men jag vill inte, så vad ska jag göra då?

Mina polare blir allt mer irriterade på mig eftersom jag alltid kräver special treatment när vi ska göra något i grupp eller om någon bjuder in till en spelning eller dylikt. Det är ju så lätt att bara lägga ut det på fejjan så får alla informationen, utom jag då förstås som ska vara så jävla speciell. Till slut tröttnar mina polare, eller glömmer bort mig, och jag sitter oinbjuden. För jävla trist är vad det är.

Men ska vi verkligen ha det så här? Ska vi alltid kommunicera via en sajt och sluta höra av oss till varandra? Jag hör ju inte heller av mig iofs så det klirrar av krossat glas. Men jag har alltid varit dålig på att höra av mig, vilket i praktiken betyder att jag varit beroende av att andra håller kontakten. Alltså är det jag som måste skärpa mig, och starta en motrörelse. Jag måste börja höra av mig old school, ringa och messa, kanske t o m våldgästa utan att ringa innan (det är ju nästan dödsstraff på det nu för tiden). Så får det bli.

Fast om man inte har checkat in på ett ställe, är man egentligen där då? Tänk.. en existensiell fråga som aldrig hade funnits utan Facebook.