Anti-Kent

Om bara Jocke Berg hade lite själ, lite hjärta, eller åtminstone ett uns av könsorgan under de där paltorna som skyler hans skrumpnande medelålders mandom så kunde kanske Kent låta något åt det här hållet.

Jag tror faktiskt att med lite tillskjutande av ovan nämnda ingredienser så skulle Kent kunna bli det åtminstone jag saknar på den svenska musikscenen, ett rytande monster av medelålders bitterhet fångat i en sårad krigares själ, istället för en lat och fet kastrerad bondkatt som gnäller över tillståndet, inte i världen, utan kattskrällets omedelbara närhet. Och eftersom det är en innekatt vi pratar om så handlar det om ett litet vandringsstråk på fem meter mellan kylskåpet och blombrädan i vardagsrummet. Längs detta smala och intetsägande stråk av outhärdlig själslig torka vandrar vår feta kastrerade bondkatt och blir hyllad av små pojkar och flickor klädda i det som katten just för stunden finner lämpligt.

Det kunde kanske ha blivit något av Kent, men så som ordningen nu är ställd skulle inte Jocke Berg ens platsa som knytare av sångarens högersko i ett Roky Erickson tribute-band.