Varulven

Trots att jag läser en hel del böcker stöter jag inte på det särskilt ofta, men i Varulven lyckas Aksel Sandemose göra det ett antal gånger redan innan sidan femtio. Han lyckas sätta ord, fraser och meningar så oerhört klockrent i krysset att man måste läsa stycken om och om igen bara för njutningens skull.

På sidan 42 beskrivs Erlings Viks bror Gustav och hans förhållningssätt till omvärlden på ett sätt som gör att man börjar rannsaka både sig själv och andra. Ja, så kan det ju vara, tänker man. Jag läste det igår kväll, satt där med sidan 42 både länge och väl tänkte att det kommer fan att ta tid att läsa den här boken, och det får det väl göra.

Jag minns för några år sedan när jag läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, det var en sällsynt tät läsupplevelse. Sandemose åstadkommer saker som får känslorna att röra sig åt samma håll, det är både tungt och vackert och inte alls speciellt enkelt att ta till sig i alla lägen. Men däri ligger förstås också belöningen. Jag känner mig utvald av författaren när jag läser, tolkar och läser igen, jag är speciell och utvald som fått chansen att ta mig in i den här världen. Även fast jag vet att många många tusen läsare före mig har fått samma inbjudan så känner jag så, och det måste betyda att den här gubbfan kunde skriva som få andra.

Jag behövde Sandemose, jag inser det nu. Och tänka sig att jag köpte boken på antikvariat för en tjuga.