Berlin, 24-27 maj 2012

Det finns mycket att säga om Berlin, speciellt om man som jag fascineras av den delen av 1900-talshistorien som handlar om öst/väst, världskrigen, kalla kriget, nationalsocialismens uppgång och fall samt kommunismens dito. Det känns som att allt som någonsin kunde gå fel under 1900-talet finns i koncentrerad form i Berlin, en stad vars historiska tyngd är överväldigande.

 

Trots detta, eller kanske tack vare, framstår den typiske Berlinaren som öppen och vänlig, ja rent av artig. Vi skämtade om det där under resan, fast kanske är det också en gnutta sant, att de fortfarande känner att de behöver kompensera för allt skit som hänt. Jag vet faktiskt inte hur den vanlige tysken på gatan ställer sig till förintelsen nu för tiden, det är ju inte direkt så att man stoppar folk och frågar rakt ut.

Däremot finns det gott om muséer och monument som vittnar om historien, och att de styrande i staden har bestämt sig för att befolkningen aldrig får glömma det som hänt framgår tydligt. Framförallt är det förstås de judiska inslagen som bär vittnesmål, som t ex judiska muséet och synagogan på Oranienburger Strasse, men det gigantiska monumentet mellan Brandenburger Tor och Potsdamer Platz lämnar även det ett synnerligen bestående intryck (se bilden ovan). På platsen där en gång Gestapos huvudkvarter låg, inte långt ifrån Checkpoint Charlie, finns också en gratis uställning om nazismens historia (Topographie des Terrors) som lämnar dig allt annat än oberörd, det kan jag garantera. Om du åker till Berlin så måste du gå dit, lova mig det.

Men mitt i allt detta politiskt korrekta som uppmanar oss att aldrig glömma det som hänt finns inslag som vittnar om en annan realitet. Det är när man inser att alla institutioner som har någonting med judendomen att göra (muséer, synagogor, monument) bevakas av minst en polisman som kalla kårar börjar löpa längs ryggraden. Uppenbarligen finns en hotbild kvar som lever och frodas i detta moderna, civiliserade samhälle, en hotbild som bevisar att somliga ändå inte har lärt sig läxan trots den ständigt närvarande, förödande bevisbördan. Det känns läskigt, i brist på bättre ord.

En annan sak som jag också funderade mycket över under de långa promenaderna längs Spree och genom Tiergartens lummiga grönska var Berlinarens känslor inför Ryssland/Sovjet. De måste vara kluvna, minst sagt. Räddaren som sedan blev den nye förtryckaren, från nazism till kommunism i ett huj. De har verkligen trampat på de stora minorna under 1900-talet, och jag har ingen aning om hur den forna Östtyska folksjälen mår idag för den är väldigt osynlig längs Unter den Linden och Kurfürstendamm. Kanske kunde någon av fyllona som satt i en ring nedanför TV-tornet vid Alexanderplatz ha informerat mig om detta men jag vågade inte gå fram för deras mördarhundar såg sällsynt elaka ut.

Uppepå allt detta finns sedan förstås en otroligt charmig och STOR europeisk huvudstad (9 gånger större än Paris till ytan) som erbjuder allt det som vi kommit att vänja oss vid i väst, och mer därtill. Allt det där med shopping, mat, nöjesutbud etc, visst finns det där i generösa mått. Många åker ju faktiskt till Berlin för att festa och ”parta” (säger ungdomarna så nu för tiden?) men jag tillhör inte den målgruppen. Som den stillsamme gamla gubben jag är tillåter jag mig en och annan weissbier i skuggan mellan promenaderna och museibesöken, inte mer än så. Vi hade ju trots allt två barn med oss, vilket för oss är rena semestern men ändå.. man går ju inte på klubb med en sexmånaders hängande i bärsele på magen som en mini-me, även om jag är säker på att de mer liberala kretsarna i Berlins nöjesliv runt Prenzlauer Berg inte skulle ha några som helst problem med det.