Media håller på att göra SD rumsrena

Det fanns en tid, inte allt för länge sedan faktiskt, då en smärre brand i riksdagshusets bastu inte hade tillåtits kommenteras av ett sanningsvittne från Sverigedemokraterna. Det kanske låter fånigt, men inbakad i denna lilla triviala historia gömmer sig ett journalistiskt ställningstagande av historiska mått.

Strax efter förra valet och en tid därefter hade aldrig Expressens journalist vänt sig till en Sverigedemokrat vid en dylik historia. Nej, hon (Sara Lindh heter hon förresten) hade garanterat passerat SD:s pressekreterare Linus Bylund och sökt vidare efter ett mer rumsrent sanningsvittne, det kan vi nog vara tämligen säkra på. För även om en bastubrand inte har ett skit med politik att göra så hade inte en representant för kvällspressen tagit i en Sverigedemokrat med tång, inte under några som helst omständigheter. Sådant var klimatet då, för mindre än två år sedan.

Men tiden går och normer förskjuts. Man kan tycka vad man vill om den saken, men här står Expressen år 2012 och betraktar en sverigedemokrat som vilket annat sanningsvittne som helst. Jag kan se hur detta är både korrekt och inkorrekt ur ett moraliskt/etiskt perspektiv, frågan är bara vad som väger tyngst. Skit i bastubranden nu, låt oss överdriva en smula för att belysa saken tydligare. Låt säga att ett brott har begåtts, varför inte mord på öppen gata, och media hittar ett sanningsvittne som såg vad som hände och sitter på värdefull information (först och främst för polisen förstås men nu handlar det här om media). Det råkar bara vara så att vittnet ifråga är en uttalad och tämligen känd nazist, så vad gör kvällspressen i detta läge? Agerar enligt någon journalistisk princip om att allmänheten har rätt till sanningen till varje pris och låter personen framträda, eller väljer man att lägga på ett moraliskt/etiskt filter som då plötsligt gör hela intervjusituationen otänkbar på grund av vittnets bakgrund?

Tro nu inte att jag likställer Linus Bylund med nazister, eller en bastubrand med mord på öppen gata för den delen. Nej, så jävla dum är jag inte. Det vore bara att spela SD i händerna. Se snarare exemplet som bastubranden på steroider, och mot bakgrund av den normförskjutning som tydligen ägt rum de senaste två åren vad det gäller medias förhållningssätt till Sverigedemokraterna så tycker jag att exemplet äger sitt existensberättigande. För två år sedan var SD likställda med nazister i media, det är faktiskt inte helt orimligt att påstå något dylikt, men idag kan en kvällstidningsjournalist lika gärna göra ett mysigt hemma-hos-reportage med Linus Bylund. Det kanske inte händer imorgon, men jag tror inte vi är långt ifrån den historiska punkt där Jimmie Åkesson sitter som gäst i något sommarunderhållningsprogram med Rickard Olsson och bjuder på egna grilltips. Frågan är bara hur detta kommer att påverka opinionens syn på SD:s politik, och vill vi verkligen veta svaret på den frågan?