onsdag, februari 28, 2007

Angående modebloggarnas totala dominans

Jag har också irriterat mig på flodvågen av modebloggar, precis som Mangobruden gör, och tänkt att fan har inte brudarna något bättre att säga. Men det är lite farligt också, att tro att den bilden som bloggtoppar ger är den fulla och sanna bilden av "hur kvinnor i Sverige är funtade 2007". För det är ju naturligtvis inte så. Det finns så mycket mångfald, så många kvinnor (och män för den delen) som skriver skitbra skit.

Problemet är väl snarare att bloggarna har fösts in i kommersialismens fålla som en slö liten ko och väldigt få har manat till motstånd. Alla dessa topplistor och portaler mäter hur många IP-adresser som har träffat en specifik blogg under en viss tidsrymd, och mode ÄR ett allmängiltigt ämne som väldigt många i bloggmålgruppen kan relatera till. Alltså luras vi att tro på bilden av tjejer som insnöade modenördar när det i själva verket kryllar av intelligenta kvinnliga skribenter där ute. Intelligenta, kvinnliga skribenter som inte syns, och syns du inte finns du inte. It's like a basic rule for capitalism, right?

En enskild kvinnlig bloggare kan ju aldrig anklagas för att dra alla andra tjejer i skiten bara för att hon skriver om mode. Hon måste ju få blogga om vad fan hon vill, inte sant? Det är den väldiga massan, den ofantliga mängden modebloggar som gör att man i svaga stunder kan tappa tron på den kvinnliga mänskligheten. Men jag vill inte göra det, tänker inte göra det. Jag skyller heller inte fenomenet på enskilda modebloggare, ni får modeblogga hur jävla mycket ni vill. Långt bortom mitt intresse iofs men det finns mycket annat där ute som inte heller intresserar mig. Nej, jag skyller det på alla bloggportaler, våra skyltfönster, som i sann kommersiell anda väljer den vanliga enkla vägen. Dvs att visa den storsäljande enfalden som går och visar brösten mitt i gatan istället för att lyfta fram den i buskarna kryllande mångfalden. Det blir ju så, ofelbart, när någots värde mäts i kvantitet istället för kvalitet.

Men kvalitet är svårt att mäta och kvantitet är enkelt att mäta, så vi får nog leva med det här även i fortsättningen. Leva med det och använda vår egen intelligens för att se förbi stereotyperna som serveras oss på silverfat överallt och hela jävla tiden.

Världens största dokusåpa

Jag lunkar på där i löparspåret och tänker att varje gång jag tuggar tuggummi startar en syraattack i min mage. Tuggummit ska väl förhindra syraattacken, iaf enligt den gamla välkända reklamen som btw tar en tillbaka till dagar då reklam bara fanns på bio. Då man sprang till bion extra tidigt för man ville se reklamen. Så är det inte nu för tiden. Återigen mer besvärad av den roddiga kistan än bristande flås upphör jag med lunkandet efter sex kilometer, tar bilen hem (löparspåret ligger mellan hemmet och jobbet, jag svänger förbi där på vägen, och jag kör faktiskt en miljöbil sådeså) och hamnar efter en dusch i tevesoffan och kollar på nyheterna.

Börserna svajade tydligen över hela världen igår. Dow jones, Nasdaq, Omx, Tokyo we have a problem. Diverse experter tillfrågas och uttalar sig om bakomliggande orsaker och det blir ännu en gång fullkomligt uppenbart för mig att världsekonomi är en företeelse som ligger så långt ifrån exakt vetenskap som det bara är möjligt. Världsekonomi har större släktskap med dokusåpor än vetenskap. Vet du vad som startade börsnedgångarna igår? Ett rykte. Värsta ryktet liksom, hallå, å nurå liksom ryktas det att Kina vill införa en tjugoprocentig skatt på börsvinster, å ja ba.. typ.. SÄLJ skrek jag rakt ut till alla liksom typ ba. Och sen är lavinen igång.

Man kan tycka att ett slikt spektakel borde betraktas lite grann från ovan, med ett svalt och lätt nedvärderande flin i ena mungipan medan man fortsätter med sina vardagsbestyr, i mitt fall laga mat, byta blöjor och smutta en gammeldansk efter kaffet. Man kan tycka så, men då blundar man för denna globala dokusåpas potential att förstöra ens liv. För såna här laviner kan nämligen få allvarliga konsekvenser, tro inget annat. En världsekonomi som inte alls vilar på fasta grunder som, vad vet jag.. FAKTISKA EKONOMISKA VÄRDEN eller nåt sånt, utan istället böljar fram och tillbaka när USA:s riksbankschef lite på halvfyllan håller ett tal i Shanghai där han säger att tidigare prognoser möjligen har varit en smula optimistiska.. hick.., en sån världsekonomi är minsann inget att hålla i när det blåser.

Vad är det egentligen för bajsnödiga små bipolära människor som agerar och styr i denna dokusåpa? Man är ju frestad att ta på sig värsta sviden, kliva in på börshuset i fjollträsk och börja sprida smaskiga rykten. ”Har du hört..” ”Va? Vadå? Säg.. säg..” ”Jo vettu.. ordföranden i Scanias styrelse.. du vet.. du har inte hört det från mig va.. men han lär ha knullat med Nordea-vd:ns fru” ”Näe.. lägg av?!” ”Jorå, rätt upp i pastejköket också” Och vips så får inte dina ungar några julklappar nästa år, frugans shoppingbil är bara att glömma och be till Gud att du valde avbokningsskydd på familjens resa till Grekland i sommar.

Jag kan förstöra ditt och många andras liv på en kvart bara genom att starta ett rykte, och jag är i antiglobaliseringens namn frestad att prova min lycka som spin doctor. Och detta mina vänner, kan inte vara en skön känsla för er. Känns det inte lite som att du sitter där vid köksbordet i Big Brother-huset nu och hör hur alla andra tisslar och tasslar åt ditt håll, va? Du har inte en susning om vad som är på gång men oron i din mage växer för varje minut. Shit asså, snart kanske du åker ut. Det är nån pakt på gång, visst? Du har försökt smöra för dom rätta personerna, du har förnedrat dig intill självutplåningens gräns, men har du satsat på rätt häst?

Det gäller att kunna spelets regler, annars är man rökt. Och vem av oss känner till reglerna i den här gigantiska globala dokusåpan? Vem av oss har ens bett om att få vara med i den? Du vet vilka som känner till reglerna. Dom där slicka jävlarna som inte ens en mor kan älska, dom som vipar in sig på Stureplan och morsar på Vickan Silvstedt med halvstånd i brallan och guldkort i näven. Det är dom som vinner det här spelet medan du och jag förvånat kikar upp från stekpannan, marinerade i oset från falukorven, och undrar vad i h-e som hände egentligen. Good luck world, you’re gonna need it.

tisdag, februari 27, 2007

Världens minst kända världsartist

Vem vem vem är den svenske ”världsartisten” som åtalats för sexövergrepp mot en sjuårig flicka? Hur många världsartister har vi egentligen i det här landet? Bara det epitetet borde vara helt och hållet avslöjande, iaf sammankopplat med informationen att artisten ifråga har egna barn i samma ålder (så det kan ju inte vara Darin iaf). Det borde vara totalt avslöjande, om det inte vore för att tidningar i såna här sammanhang har en tendens att upphöja den åtalades karriär långt bortom rimliga proportioner. Världsartist, jojo. Man tänker ju liksom Per Gessle eller klanten som en gång i tiden utgjorde en svårförklarad fjärdedel av Ace of Base (Ulf nånting), för det framgår ju inte när världsartisten var världsartist. Så okej, rota vidare i historien så kan du möjligen hitta dr Alban också, han sålde tydligen rätt bra ett tag på 90-talet. Men sen då? Jag tror ju nämligen inte att det är någon av dessa tre det handlar om, så vem i hela väääärlden kan det vara? Kommer vi nånsin att få reda på det? Om vi får det, så sätter jag min högra testikel (illa vald kroppsdel i sammanhanget iofs men jag låter det stå) på att vi knappt ens nästan har hört talas om artisten. Nån som på något märkligt sätt har sålt tre miljoner plattor i Uruguay eller nåt, vad vet jag. Eller en sedan länge avsomnad one hit wonder som ingen under 50 bast känner till. Men nog fan är man nyfiken, mitt i all tragedi som denna historia egentligen bär på.

måndag, februari 26, 2007

Ja änt’ bitter

Jag kan vara snarstucken ibland, lite passivt aggressiv så där. Jag har det från mamma. Imorse när jag kom till jobbet var jag det. Passivt aggressiv. Det bubblade i mig, jag visste att jag inte skulle kunna hålla käften speciellt länge. Vi har ändå lagt ner ganska mycket arbete på det här. Repat fyra gånger, fixat kläder, besegrat rädslor och nervositet för att ställa oss på scen och bjuda på fest. Det ska iaf föreställa en fest för företaget, det är så detta evenemang marknadsförs. Dom andra banden hade jättebra publikstöd och missförstå mig inte, jag hade jävligt roligt, men när jag stod där och såg våra konkurrenter spela inför en vild publik blev jag både avundsjuk och bitter. Fan.. ska det vara så svårt att pallra sitt bleka arsle från soffan till krogen en fredagskväll när vi bjuder till å det grövsta? Va? VA?! Så jag gick igång där vid fikarummet imorse. När kollegan frågade hur det hade gått i fredags svarade jag ”Jo.. det gick bra..” och sen tänkte jag ”No thanks to you lame motherfuckin’ assholes” (jag tänker ofta på engelska när jag är förbannad, det går att få till mycket coolare oneliners på det språket) och sen sa jag ”.. fast det hade ju varit ännu roligare om åtminstone NÅN från jobbet hade dykt upp.. bara EN.. men det är väl för mycket begärt antar jag. Det kryllar inte direkt av party people på det här stället”. Och sen var det ju dålig stämning resten av förmiddan. Jag tog upp det igen vid fikat, med alla närvarande, och samtliga tittade skamset ner i samma bordsskiva. Patetiskt. Om nån hade sagt typ ”Jag skiter väl fan i erat jävla korpband!” så hade det faktiskt känts bättre. Om nån hade haft lite ryggrad så kunde jag iaf känna ett uns av respekt. Som det är nu skiter jag i vilka som dyker upp nästa gång, nu är det vi mot dom.

Jag känner igen den här känslan men jag vet inte vad jag ska kalla den. Du vet säkert hur det är, när man har lagt ner själ och hjärta i ett projekt och får typ.. ingenting tillbaka. Man kastar pärlor till svinen, och man känner sig sviken. Om inte S och min syrra varit där hade jag nog känt mig rätt ensam i den här världen. Jo visst ja, vi ska förstås inte glömma den främmande och aspackade killen som stod en halvmeter framför mig under hela spelningen och ”dansade” och tjoade. I fucking love you man, ditt jävla fyllo. Just nu byter jag gärna ut samtliga mina kollegor mot dig. Jag sa ju det, jag kan verkligen vara snarstucken ibland.

Musical youth


Så här glammig kan man se ut (det är jag som är killen med den vita gitarren) när man har köpt kvinnokläder på Röda Korset för tjugo spänn.

lördag, februari 24, 2007

Blodad tand

Hallå hej music lovers. Ni som inte såg vår spelning på Heartbreak Hotel igår kväll missade helt klart ett jäkla ös. Vi var bra, bättre än jag trodde. Jag njöt ordentligt av att stå på scenen och allt satt som det skulle. Våra konkurrenter utsåg genast oss till favoriter efter soundcheck. En del av dom tyckte t o m att det var orättvist att tvingas tävla mot "proffs", vilket ju är rätt roligt att höra för en 37-årig närapå debutant. Det var nog faktiskt första gången jag spelade gitarr på scen iaf. Mest nöjd är jag nog ändå med mitt mellansnack. För det är ju så att man måste passa på när man har en mikrofon i käften. Det gick något ungefär så här:

Jag: "HALLÅ GÄVLE!"
Publiken: "BRÖÖÖÖL!"
Jag: "Mår ni bra?" (klassiker)
Publiken: "BRÖÖÖÖL!"
Jag: "Ja herregud.. jag vet hur ni har det, jag bor ju här. Det är långtradare i motvind å snöstormar å porrskadade klippoteksägare överallt.. men ikväll är det FEST.. ELLER HUR?!"
Publiken: "?"

Trots att nåt brölgäng från Sandviken snodde första platsen framför nosen på oss (vi hade samma slutpoäng men dom hade typ 100 pers från sitt företag där som röjde loss, vi hade NOLL.. jag säger NOLL personer från vårt företag. Tack, verkligen tack kära arbetskamrater, på måndag ska ni få veta att ni lever jävla muppar, jävla soffknullare, jävla.. äh) så hade jag skitroligt. Jag kände verkligen den där härliga kicken, det är som en drog att stå på scen och få all uppmärksamhet. Allt som krävs är en meter, kanske t o m bara en halvmeter, för högre än så är inte scenen. Men det räcker, för där uppe är jag osårbar.

fredag, februari 23, 2007

Evolution

Så man ligger där i sin säng och läser lite. Försöker skapa en lugn och harmonisk atmosfär så att lilla dottern, lilla tvåmånaders I, ska stilla sig till ro och somna så där som hon brukar (ehh.. peppar peppar). Antagligen låg jag och gnolade på någon av låtarna som vi ska spela ikväll, dom fastnar rätt hårt efter fyra rep. Men igår kväll måste något ha knäppt till i huvudet på henne. Ett snabbt taget steg i evolutionstrappan gjorde att hon helt plötsligt, utan förvarning, hittade ett heeelt annat tonläge i sin röst. Ett högre tonläge, och en högre volym, som hon bestämde sig för att testa ganska länge. Hon var inte arg, absolut inte. Det lät mer som hon låg där och ropade på en polare på andra sidan vägen. ”ÖHH! UÄÄÄHH! AAAAHHHHHH! G-G-G-GYYYYYYYYYYYYYY!” Att höra dessa glada och högljudda rop komma från en pyttig spjälsäng gav en komisk effekt, en mycket komisk effekt. S och jag tittade på varandra i ungefär en sekund innan vi började asgarva, då tystnade ropen från spjälsängen. Jag antar, utan att vara expert på barns utveckling på något sätt, att ropen betydde ungefär ”hej här ligger jag och undrar vart alla tog vägen”, och jag måste säga att hon har ett både charmigt och effektivt sätt att dra till sig uppmärksamhet. Många andra bebisar skriker bara planlöst och irriterat rakt ut i luften, lite mer krävande så där, ungefär som ”Skärp er för i h-e jag tänker INTE ligga här alldeles ensam om ni trodde det!” Sen är det så, vilket jag själv har sagt vid ett flertal tillfällen, att barn bryter varje mönster man tror sig ha hittat innan man hinner säga bolibompa. Men hittills är det iaf så att det är en redigt charmig jävel till dotter som har klivit in i våra liv. ”En riktig jävla lirare” som S brukar säga.

torsdag, februari 22, 2007

Detta skratt bjuder Statcounter på

Det här är hysteriskt roligt. Någon har googlat på "Husdjursmässan i Malmö"och landat på det här inlägget, min sjuka historia om Tony Stigsson som åkte till Malmö för att hitta lite djursex. Jag kan bara anta att du som googlade hittade något du inte alls ville hitta.

Lite pirr i dogmagitarristens mage

Imorgon ska vi lira. Jag kommer att var iklädd en oförsvarlig mängd kvinnokläder som avslöjar mer än dom skyler och naturligtvis går det inte på räls. Såna här grejer gör aldrig det. Keybordisten har blivit sjuk och kan inte vara med på genrepet ikväll, så jag antar att introt med ”upptonande av inledningsackordet från noll med riktigt distat och fett Purple-ljud” härmed stryks ur repertoaren, eftersom vi aldrig har tränat på det. Själv är jag rimligt nöjd med min insats i replokalen. Min styrka är varken bländande teknik eller teoretiska kunskaper, däremot är jag rätt bra på att ta ut låtar. Och att ta ut dom rätt från början, vilket notnissarna i bandet inte lyckades med helt och hållet. Sen brukar det sitta ganska snabbt. Efter första repet har jag väl egentligen slipat på smådetaljer och kommit med förslag på ändringar. Jag har också valt en smått dogmatisk inställning till det hela, vilket främst visar sig i min styvnackade vägran att använda effekter och pedaler. Gitarr, sladd och stärkare. Det är min grej. Kan jag inte få det att låta bra med dom grejerna så är det lika bra att lägga av (så lyder den formella och tillika inte så lite idealistiska förklaringen, i själva verket hatar jag bara att rodda med såna prylar). Jag fick också vatten på kvarn när halva andra repet gick åt till att ställa in den andre gitarristens pod-grunka som låg där på golvet som en död padda och vägrade fungera så som gitarristen ifråga ville. Själv stod jag där med min artonhundrakronorsgitarr, min sladd och min stärkare (gain var i botten vill jag minnas) och lät riktigt bra tycker jag. Med bra substain och lite kvinnokläder kommer man långt. Fan vet hur det går imorgon, men roligt ska det bli.

Sol.. å måne

Igår var vi på babymassage med I. ”Den här gången ska jag gå på allt, allt!” sa jag igår kväll när jag träffade en gammal jobbarkompis på ICA och hon frågade hur det var att bli pappa igen. Jag ska gå på allt. Alla föräldragruppsträffar, babymassage, babysim, babysång, babyavslappning, you name it. Varför? För det är gratis och det är kanske inte alltid roligt men intressant. Allt som oftast, hittills varenda gång, har övningarna letts av en kvinna/tant med en röst som inte kunde skrämma den minsta lilla mus. Det är väldigt försiktigt. Likadant igår. En ny tant men samma nervösa småfnitter genom vilket knappt hörbara instruktioner viskas fram. ”Vasadu?” säger jag. ”Va?” säger tanten. ”Jag hörde inte, vad ska vi göra nu?” säger jag. ”Oj.. jag ska försöka prata lite t y d l i g a r e” säger tanten. ”Lite högre kanske?” säger jag. ”Ja, det också” säger tanten.

Jag vet inte om I gillade massagen, som för övrigt syftade till att lösgöra gaser och stilla oroliga magar så jag kan gott tänka mig att få en duvning av S nu när hon har lärt sig både ”Vagnen” och ”Sol å måne”. I låg där tyst och glosögd under hela behandlingen och sa inte ett knyst. Hon såg mest förvirrad ut. Inte sket hon heller, vilket väl iofs var ganska bra.

Läget med I förresten, om någon undrar, är bra. Hon är lite snuvig till å från och går upp rejält i vikt. Från att vara fågelunge vid födseln har hon nu avancerat till tyngst i klassen, och det beror på att vi föder henne hela tiden. Så ska det vara, små bebisar behöver hull och alla ger komplimanger som ”Vilken söt liten tjockis!” och ”GUUUD vad rund å go hon är!” Konstigt hur det där idealet förändras med åldern. Utöver det så ler hon ganska ofta nu och ”pratar”, fast det låter rätt konstigt. Alla Snygg-Eriks repliker i förra texten är stulna från I, då kanske du anar ungefär hur det låter. Hon kan spänna ögonen i en så man nästan tror att hon hajar vad som pågår, t ex när man äter en semla mitt framför ögonen på henne. Jag sjunger sånger med påhittade texter, dansar med henne i köket och är fånig på det där sättet som folk som inte har barn hatar. En gång i tiden tyckte jag själv att det inte fanns fog för att bli en babblande idiot bara för att man fick barn, men det bara händer, man är chanslös. Däremot, och detta vill jag noga understryka, har jag aldrig pratat bebisspråk med vuxna människor. Inte när jag varit kär, aldrig någonsin. Vad är det egentligen? Varför gör folk så? Otäckt är vad det är.

onsdag, februari 21, 2007

Powter-filtret är aktiverat, Sir

(Allt det här är påhittat, fiktion, fattar ni? Inget av det här har hänt, inte såvitt jag vet iaf)

Snygg-Erik har blivit kallad till möte med stora skivbolaget. Han anländer till deras kontor iklädd solglasögon och jeansjacka fastän det är december och svinkallt i den stora staden, han tänker att dom nog vill ha honom så. Som på teve. Efter att ha anmält sin ankomst i receptionen blir han visad till ett rum av en blondin i kort svart kjol, höga klackar och beige glansig knytblus. Han går bakom henne och stirrar på hennes stjärt ett tag, lite besviken över att hon inte verkade känna igen honom från teve när dom skakade hand. Blondinen pekar på en svart skinnfåtölj som ser äckligt dyr ut och säger åt honom att sätta sig och vänta. Snygg-Erik slår sig ner och börjar bläddra i en tidning. Han är nervös. Tidningen har en nästan naken tjej på omslaget. Efter ungefär tio minuter kommer tre kostymklädda män in i rummet. Två av dom skakar hand med Snygg-Erik medan den tredje, han som ser dyrast ut, bara nickar åt hans håll innan han sätter sig bakom ett stort skrivbord i massiv ek. Den yngre av dom två handskakarna tar till orda.

”Erik, vi ska göra det här snabbt och lätt för dig. Vi såg dig på Idol, vi fastnade för din utstrålning och vi tror.. vi tror att du är.. du är.. en stjärna.”
Snygg-Erik flinar upp sig och tar ansats för att säga något i stil med ”tack”, men ur hans mun kommer bara ett nervöst kraxande.
”kra.. kruää.. krox..” säger Snygg-Erik.
”Vi förstår att det här är nervöst för dig Erik” säger den äldre av handskakarna, ”men luta dig bara tillbaka så ska jag berätta för dig hur vi har tänkt.”
”kråå..” säger Snygg-Erik.
”Jo förstår du, vi har en plan. Vi ser som sagt en stjärna i dig men inte vilken stjärna som helst. Nej Erik, du är ju något så fint och, törs jag säga, unikt, som en helylle pianokille som kan sjunga. Och kan du komma på någon annan sådan kille Erik? Någon du direkt kommer att tänka på kanske? Någon som fick en jättehit för inte så länge sen? Som.. spelar piano?”
”kruöö?” säger Snygg-Erik.
”YEAH!” skriker plötsligt den yngre kostymen, ”DANIEL POWTER, MAN!”
Sen börjar han att gnola på sagde artists dunderhit ”Bad day” samtidigt som han klappar takten med högerhanden mot sitt lår.
”Daniel Powter Erik, vad tycker du om honom?”
Snygg-Erik harklar sig jättelänge, för han tänker att nu jäklar är det bäst att få ur sitt något som kan tydas som ett riktigt ord. Men det hjälper inte.
”ptröö..” säger Snygg-Erik.
”Jadu Erik” säger plötsligt mannen bakom skrivbordet av massiv ek, ”vi har bokat tid i studion, dom rätta knapparna har tryckts ner, Powter-filtret är aktiverat. Bara för dig att dyka upp och göra din grej. Vad säger du? Do we have a deal?”
Mannen sträcker fram en solbränd hand över skrivbordet och väntar på Snygg-Eriks replik, som inte låter vänta på sig. Full av eufori och skuttande glädje börjar Snygg-Eriks kropp att leva ett eget liv, han välter omkull en vas med vita rosor från bordet framför fåtöljen och kraxar i vild förtjusning ”pftrååöö… fffplåååsch.. pflascht!”
”Jag tolkar det som ett ja” säger skrivbordsmannen lite osäkert, greppar tag i Snygg-Eriks hand, för skaka hand måste man såna här gånger, och viftar sen åt sina två kumpaner att sätta igång med pappersarbetet. Kumpanerna hastar iväg till sina kontorsrum för att upprätta kontrakt. Snygg-Erik blir skjutsad i taxi till studion i andra änden av stan där en ljudtekniker med fyra fingrar på vänster hand väntar på honom, och fem veckor senare har ni säkert hört resultatet på radion. Det råder inga tvivel om att Powter-filtret var aktiverat, inga tvivel alls.

tisdag, februari 20, 2007

Inspirerad av Moisthlm

(Det började som ett svar på det här inlägget)

Ja, jag tror det går att lura sig själv med orden. Åtminstone kan man överdriva eller accentuera vissa delar av det man upplever. Man kan övertala sig själv att känslan är stark, och känslan blir stark, men det är orden som säger det.

Om man har en benägenhet att accentuera känslan av längtan, fokusera på det man saknar, så kan det bli väldigt stort, översvämmande ibland rent av. Vilket det kanske egentligen inte borde behöva vara, men vilka är vi att tala om för oss själva vad vi behöver istället för vad vi vill? Jag behöver gå till tandläkaren men jag gör det inte.

För det finns förstås en bitterljuv skön känsla i att accentuera saknaden, längtan, den känslan som vi fått lära oss föder all kreativitet. Allt som är coolt och värt att notera kommer från känslan av att inte vara nöjd. Inte vara där man vill vara, att vilja vara någon annanstans. Att sträva framåt. En nöjd människa är inte cool, inte värd att notera ens. En hel värld har i flera årtionden talat om detta för oss och det är inte lätt att stå emot en så pass kraftfull kampanj.

Den tråkiga och bistra sanningen är att din upplevelse av hur nöjd du är står i relation till dina förväntningar. Och vi har fått lära att ha höga förväntningar på kärleken, inte sant? Många vittnar om den tomma känslan som infinner sig när magin försvinner, eller kanske inte ens behagar dyka upp från första början. Jamen jävlar, vad är det för mening med att leva och älska om man inte ens kan få smutta på lite magi en torsdagskväll? Va?

Vi vill ha magi, och var i h-e har vi fått det ifrån? Gå till dig själv nu, varifrån härstammar dina bilder av den perfekta kärleken? Varifrån har du fått den här idén om magi? Hollywood? En bok? En låttext? En uppfattning om hur dina föräldrars kärlek såg ut?

Jodå, jag vet att du blir förbannad på mig nu för det här är ömma tår och jag har ingen aaaaning om hur du har det. Men jag pratar inte om dig, jag pratar om oss. Alla vi. Människorna. Alla vi som vill tro att magi är något som hör livet till, som en ingrediens i den perfekta kärleken. Vi vill tro, men egentligen, djupt där inne någonstans, vet vi att magi är och förblir ett annat ord för illusion. Vi vet att det är omöjligt, att ekvationen inte går ihop. Och egentligen, kära vänner, egentligen är det väl rätt safe att eftersträva något som ändå inte finns? Jag menar, då löper du faktiskt aldrig risken att bli nöjd. Att bli nöjd och inte värd att notera. Att bli nöjd och kasta bort alla dom bilder du tidigare trodde blint på. Att bli nöjd och kanske lite uttråkad ibland men trygg. Hur låter det i jämförelse med a magic carpet ride between heaven and hell? Inte så hett va? Ändå är det dit du ska, för det är bara där du kan leva och börja tro på det som verkligen kan göra en skillnad i ditt liv. 'Cause magic will always leave you hanging.

Låter jag oromantisk? Tro mig, romantik har inget att göra med magi och allt att göra med mänskliga handlingar. Jag älskar dig Stina, och jag är nöjd med det. Låt ingen jävel få dig att tro något annat. Inte filmen du ser, inte boken du läser, inte låten du lyssnar på, inte fågeln som viskar något i ditt öra. Dom vet ingenting om oss.

Leve kärleken.

Bara så ni vet

Att gå från Bret Easton Ellis språk till Nick Hornby’s är lite grann som att skölja ner single malt whiskey med cola light. Inte för att Hornby är direkt dålig på nåt sätt, kontrasten blev bara så tydlig när jag plockade upp ”Fallhöjd” direkt efter att ha avslutat ”Glamorama”. Sånt kanske man inte tänker på annars, menar jag.

Dagens boktips är alltså ”Glamorama” av Bret Easton Ellis, om du inte hajade det. Säger ni haja fortfarande där ute? En som jag troligen inte borde ställa den frågan till är översättaren Einar Heckscher som har fått en hel del skit för översättningen av just den här boken. Man menar att han har fört in pilsnerfilmslingo a la svenskt femtiotal i nittiotalets supertrendiga New York, fast det var tyvärr inget jag la märke till. Det kunde annars vara en rätt intressant kombination, menar jag.

måndag, februari 19, 2007

Legally yours

Förutom att i praktiken vara pappa till Inez är jag fr o m klockan 14.10 idag också hennes far rent juridiskt. Det var då jag skrev på. Hon satt i mitt knä när jag gjorde det, kändes passande på nåt sätt. Handläggaren på familjerätten, för det är där man skriver på nu för tiden, frågade sen om vi hade läst på sambolagen. För det är viktigt att känna till sånt när man har barn ihop. Vi svarade att vi förhoppningsvis inte behöver läsa på den så mycket eftersom vi avser att gifta oss snart (så fort S kan kröka på ordentligt, så lyder den inofficiella tidplanen men sånt kan man inte gärna berätta för en handläggare på familjerätten, det kan lätt misstolkas), och så fnittrade vi lite och sneglade ömt på varandra. Då tittade handläggaren på oss på ett typiskt handläggarsätt, väldigt myndigt så, och sa ”Men man vet faktiskt aldrig vad som kan hända..” Då gick en rysning genom min kropp. Ja, nån av oss kan ju dö förstås, och då vete fasen om jag bryr mig om det juridiska men det måste man väl ändå. Så ur ett fullständigt oromantiskt perspektiv borde man gifta sig utifall den ena dör, åtminstone om man har barn ihop, och det känns ju som en jävla paradox eller en tankeflundra värdig Douglas Adams. Det är väl själva fan ändå att det ska bli så ödesmättat och ångestfyllt så fort man har med myndigheter att göra. Kan vi inte bara få tro att det varar för evigt kärringjävel?! Nej nej, för man vet faktiskt aldrig vad som kan hända. Vilket påminner mig, här kommer en textrad från Ryan Adams igen.

”I don’t know which is worse,
to wake up and see the sun,
or to be the one,
The one that’s gone”

(To be the one, den är till dig kärringen på familjerätten)

Typiskt

Tror du inte på fan att S ”råkade slinka in” på min blogg i fredags när jag skrev att jag skulle köpa en present åt henne! Tror du också på allvar att det finns ytterligare en dimension i den här tillvaron som vi ibland anar men aldrig kan begripa? Hur ska man annars förklara att S glider in här för första gången på säkert ett halvår just den dagen jag skriver saker hon inte får läsa?

Det var ju iofs ganska roligt. Jag fick ett sms från henne på eftermiddagen, det stod nåt om att det skulle krävas en hästdos för att droga ner henne. Självklart köpte jag en present åt henne, ett halsband, och även om överraskningsmomentet var borta så blev det lyckat ändå. Hon blev glad och jag gillar när hon är glad.

För övrigt har helgen varit jävligt trevlig. Åkte till Uppsala i lördags för att gå på fest, fast vi tog med Inez så det blev minst sagt rätt lugnt. Jag vill införa det här med multigenerationsfester igen, här och nu. Okej, Inez är väl liten än så länge men när jag var en kaxig liten pilt en gång i tiden hade mina föräldrar fester ibland där alla fick vara med. Mormor och jag kunde sitta i ett hörn och spela yatzy medan farsan dansade med min moster och morbror Gunnar spelade slagverk i en märklig liten trio där Affe spelade trummor och Håkan hammondorgel. Det var fest, riktig fest. Jag minns det nästan som en Fellini-film. Så var det inte i lördags, där var det egentligen bara Inez som var under tretti och det var dessutom lite väl många lärare närvarande för att jag skulle slappna av helt. Men rätt trevligt ändå.

På busshållplatsen, i väntan på bussen som skulle ta oss till festen, hamnade vi bredvid tonårsbruden som fick ”no but yeah but-parodin” i Little Britain att framstå som en fåordig Kirunabo. Det var nåt alldeles sagolikt vad hon pladdrade på i sin mobil, det värsta jag hört. Och då har man ändå hört en del. Jag försökte pussla ihop några lösryckta fragment och fick ihop en story om att hon hade spionläst en killes mobiltelefonbok, kollat upp alla nummer på Eniro och funnit att alla nummer gick till brudar, bara brudar, runt om i hela landet. Så hon var rejält sur minsann. Allt jag ville säga var ”man ska inte spionera i andra människors mobiltelefoner” men det hade ju garanterat inte landat i god jord. Hon pladdrade på i 190 dom fem minuterna vi stod där och hon fortsatte pladdra under hela bussresan in till city. Helt sanslöst. Jag och S skrattade så vi höll på att kikna ur och jag tänkte att den här tjejen kommer att få jobb på teve, i ett sånt där daytime rebustävlingsprogram eller nåt. Hon kan förmodligen prata omkull ett helt parlament.

För övrigt vill jag bara påminna er om att världens sötaste, goaste, charmigaste lilla tvåmånaders tjej bor i mitt hus och i mitt hjärta. Jag är frestad att lägga ut en bild men jag måste sansa mig, det känns som nåt slags integritetsbrott.

fredag, februari 16, 2007

Wear your dress and bring my ring

Nu har jag problem. Jag har lagt mig till med en ful ovana, vana, eller va fan man säger, att somna med snus under läppen. Jag gör det nästan varje kväll, den ligger där skitlänge medan jag sover. Jag vet, det är äckligt som fan (det är portion men ändå). Nu är det mer än bara äckligt också, det har uppstått typ ett skavsår där snusen legat och skavt. Det gör ju ont nu! Fy fan, jag är så beroende av snus som man möjligen kan vara. Jag har snusat konstant sen jag var tretton år gammal, höll bara uppe ett halvår när jag pluggade på högskolan. Idiotisk idé att försöka sluta då, mitt humör blev så kraftigt försämrat att jag närapå blev arresterad, för att inte tala om svackan i mina studieresultat. Sen dess har jag inte vågat sluta. Jag slutade röka för ungefär tre år sen, det var en walk in the park, piece of cake. Men snus, that’s a different ball game. S slutade när hon blev gravid, förstås, och jag såg vad hon tvingades gå igenom. Det var inte snyggt, det ska ni veta. Maken till frossbrytningar, det såg ut som det man sett på film om när knarkare tänder av. Och hon har fortfarande svåra cravings, fast det gått nästan ett år.

På tal om S så har jag gjort bort mig också. Jag var bortrest på alla hjärtans jävla dag, det var planerat så inga problem där. Men hon köpte ju en present till mig, en present! Jag fick en tröja av henne i tisdags kväll innan jag stack och vad fan hade jag köpt? Två semlor som hon ändå inte kunde käka för hennes mage pallar inte grädde. Det visste jag ju, jag köpte dom där semlorna för att jag var sugen. Så här står jag nu, och jävlar dig S om du läser det här då måste jag inte döda dig men söva ner dig ett tag och hitta nån slags drog som suddar bort ditt minne av att ha läst den här texten. För jag tänkte köpa en present till dig idag ser du. En present, en sån där som inte är nyttig på något sätt utan bara snygg och kanske lite blingig. Herregud, var köper man smycken i den här stan? Det var ju fan inte igår. Hon kommer att tro något konstigt om det här, typ att jag varit otrogen eller nåt. Men jag får ta den smällen.

PS.
Kan någon förklara den här textraden från Ryan Adams låt ”Shakedown on 9th street”?

” too many straights and not enough grease that's when Lucy got it in the chest, I think”

Den känns jävligt kinky and I’m dying to know. För övrigt en grönjävligt bra rockabillylåt.

Now you must not talk for a while

Jag har pratat engelska i två dagar, det är skitkul. Det kan ju vara så där ibland, åtminstone för mig, att motivationen till arbete sviktar, men så tillförs en ny dimension och allt blir roligt igen. En sån banal och enkel sak som att byta språk kan alltså vara en sån dimension. Jag börjar lite trevande första dagen, det är som med tennis. Om man inte har spelat på ett tag så sitter inte timingen perfekt men efter ett tag kommer man rätt till bollen och kan smaska på rätt bra. Efter lunch dag ett känner jag mig tillräckligt varm i kläderna för att börja vitsa på detta främmande språk. Eftersom det var alla hjärtans dag den dagen så fick jag en liten påse med tre geléhjärtan av en kollega, så jag lutade mig över finnen, bjöd honom påsen och sa ”Have a heart, höhö”. Det tyckte ju jag var jävligt roligt, kanske han också men jag vet inte så säkert för han är så finskt minimalistisk i sina känslouttryck. Framåt lunch dag två är jag så pass bekväm med språket att jag tar över showen helt och hållet, blir för kaxig och avviker allt oftare från ämnet. Mitt bekräftelsebehov börjar lysa igenom mer och mer, det hotar snart hela projektet. Så finnen kliver in, så som bara en finne kan, hostar lite lätt och säger ”Now you must not talk for a while”. Dansken och norrmannen ser nöjda ut, speciellt dansken för han gillar inte när jag tar för mycket plats. Han gillar inte heller att jag är den i gruppen som behärskar språket bäst, för då får ju jag ett övertag, men what to do säger jag och sträcker ut mina taniga armar i en avväpnande gest. Jag blir inte sur av finnens hostile takeover, faktiskt inte, för så pass mycket självdistans har jag att jag känner till och har en relation till mitt bekräftelsebehov. ”There’s a time to speak and a time to shut the hell up” som dansken brukar säga, det är bara det att the time to shut the hell up infaller väldigt sällan för mig. Om jag har idéer och åsikter, vilket jag har i massor, så vore det tjänstefel att inte dela dom med mina kollegor och medmänniskor. Så får väl nån stoppa mig då om dom tycker att det blir för jobbigt. Där har du väl i stort sett min grundinställning till livet, liksom. Om min kreativitet hotar din världsbild så är det ditt problem. Jag har ingen poäng med det här, förutom att hävda mig en smula på en fredag. Och var om inte i min egen blogg borde jag kunna bada i mitt eget strålkastarljus? Just det, det här är rätt plats och rätt tid för hybris.

tisdag, februari 13, 2007

Smart kapitalism

Häromdagen läste jag om ett företag som bara anställer människor med diagnosen Aspergers syndrom, eller andra diagnoser som ger en ojämnt balanserad begåvningskurva, som det så fint heter. Tyvärr minns jag inte var jag läste det, men jag tänkte minsann att här lurar ett gäng mycket smarta människor.

Tidigare, innan nån kom på att Aspergerfolket faktiskt kan vara en enorm tillgång i rätt sammanhang, så hamnade dessa människor med ojämnt balanserad begåvning i bästa fall på nåt undangömt ställe där brickor monteras på skruvar. I värsta fall hamnade dom utanför samhället helt och hållet. För det är ju så i Sverige 2007 att du ska passa in i en noga beskriven mall för att överhuvudtaget komma på tal i anställningsintervjuer. Jag behöver inte rapa upp alla platsannonsfloskler, ni kan dom. Social kompetens och lagspelare and all that shit. En mall vars upphovsman borde skjutas rakt upp och ner. Det är obegripligt att företag frivilligt sorterar bort dom allra smartaste människorna vid nyrekrytering och nöjer sig med lismande rövslickare som vet hur den socialt kompetenta slipstenen ska dras men inte så mycket mer.

Att totalt vända på steken så här är ju så vansinnigt smart att man nästan baxnar. ”På det här företaget betraktas det som en merit att ha Aspergers syndrom” står det i artikeln, och det är klart som fan att det är en merit. Ni har hört talat om savanter antar jag, människor som egentligen bara är bra på en enda grej men då istället är så enormt begåvade att du och jag knappt ens kan få in det i vår begreppsvärld. Om man kan få ett gäng såna människor att arbeta med just det dom är så otroligt duktiga på och skita totalt i deras oförmåga att kallprata vid fikabordet så har man prickat in två faktorer som är väldigt kritiska för att nå framgång. Dels har man skaffat sig en ovärderlig specialkompetens, dels har man en unik affärsidé. Let’s face it folks, det finns gott om yrken där ute som kan utföras alldeles utmärkt av människor som okontrollerat skriker ”fitta!” rakt ut i tomma luften, ändå ska du vara lagspelare och socialt kompetent för att jobba på ett lager.

Varför detta suktande efter strömlinjeformade människor fortgår när det enda som behövs för att helt jävla gratis lägga vantarna på dessa kritiska framgångsfaktorer är en gnutta nytänkande och en gnutta förståelse för människor som har dessa diagnoser kan jag för mitt liv inte förstå. De positiva sidoeffekterna, för samtliga inblandade, är dessutom skyhöga. Företaget får extremt kunnig personal, de anställda får ett människovärde som dom förmodligen tidigare har saknat helt.

Och nu blir det väl så, sanna mina ord och utan att du har förstått hur det gick till, att företag efter företag skriver om texten i sina platsannonser. Längst ner, där det tidigare stod en massa dravel om vilka personliga egenskaper som företaget önskar av dig, kommer det i fortsättningen att stå ”Du får gärna ha Aspergers syndrom, dock inget krav”. Jag hoppas att det blir så. Det skulle vara en stor seger för den kapitalism som jag mer än någonsin misstror.

Pimp my trettisjuåriga it-kropp

Folieperuk svart, 115 kr. Pimphatt, 76 kr. Butterick’s är bra det, åtminstone om man ska genomföra ett scenframträdande och vill gå åt Aerosmith/Steven Tyler-hållet med en begränsad budget. Jag har skickat ett eldigt mail till övriga i bandet, försöker inspirera killarna att gå åt larger than life hållet, tänk Steven Tyler liksom. Det ska synas skillnad på oss och publiken, annars är det totalt fiasko. Och det är precis som någon klok människa har sagt, ska man hora så är det lika bra att hora ordentligt. Undrar om det inte var Fredrik Reinfeldt som sa det. Synd bara att inte folk (läs övriga bandmedlemmar) inser storheten i mina idéer, för om jag hade fått som jag velat hade vi spelat ”Doing the omoralisk schlagerfestival”av Sillstryparn, och detta dagen innan melodifestivalen äger rum i Läkerol Arena. Men nej då, ingen lyssnar på mig. Ingen inser vilket jävla geni jag egentligen är, det är ju bara jag som fattar det. Story of my life, dah.

måndag, februari 12, 2007

Drömströmglöm

Väcktes imorse mitt i en dröm. Väcktes av multipla pip, dels från nya mikron som piper inte mindre än fyra gånger när den är klar, dels från väckarklockan som jag fortfarande inte har vant mig vid efter ett drygt halvår. Efter drygt ett halvår. Efter ett drygt halvår. Inte drygt, det har inte varit drygt, det har varit lite mer än ett halvår. Drömmen jag väcktes ur var full av barn och ex och hus. Jag hade hur många barn som helst och ett tjog ex och minst fyra hus. Jag hade fullt upp. När pipandet grep in hade jag precis hunnit rädda ett av alla dessa barn från att ramla ur sin spjälsäng. Jag tror faktiskt det var Inez i drömmen. När pipandet grep in, strax efter räddningen, var jag på väg att leta upp S för att tala om att det är oansvarigt att gå på fest och lämna barnet ensamt i spjälsängen. Jag var arg på henne i drömmen, men samtidigt skuldtyngd. Hon tyckte ju att det var väldigt jobbigt att jag hade så många barn och ex och hus där i drömmen. Hon gillade inte det. Så jag vaknade i ilska och skuld, det är måndag det. Fast det gick över. Innan frukost gick det över. Nu lever jag i verkligheten igen. Den verklighet där jag har tre barn, ett ex (ja om man bara räknar ex som jag har barn med och det var liksom grejen i drömmen) och ett hus har jag bara också. Det räcker bra det, kan ni tro. Det där exet ringde förresten idag och sa att ett av dessa tre barn har löss i håret. Det kunde man önska var en dålig dröm, för barnets skull om inte annat, men jag är rädd för att det är något som har hänt här ute i den verkliga verkligheten. Såvida inte det här också är en dröm. Jag kan inte så noga veta nu för tiden, gränsen mellan dröm och verklighet suddas allt mer ut pga den här dvalan. Men okej, det vore synd om det här bara var en dröm. I’ll give you that much.

Helgen

Ja hej. Helgen har varit lugn på ett väldigt familjigt Svensson-sätt. I fredags köpte vi hem mat och vräkte i oss skiten, alla somnade i soffan före tio. I lördags for vi till ett temple of consumtion, köpte lite kapitalvaror (ny mikro och kaffebryggare, dvd-spelaren vi ville ha var slut) och skämtade lite för länge om att nu blir vi lyckliga på allvar. Hälsade på syster och fikade, svågern såg Inez för första gången vilket känns som en smärre skandal eftersom hon är över sju veckor gammal nu. Han håller verkligen på att förlora förståndet den mannen, kliver omkring i underställ och yrar om att ta ner väggar. Åkte hem och lagade viltgryta och drack lite rött, delade på en flaska så där som man gör, och hittade nån sliskig persikolikör till kaffet som S har köpt i nåt land hon varit i, kanske Rumänien. Efter det såg jag Herman på teve, i ”stolpe ut” på tv4.. vare plus? Jag sa ”Där är Herman” och sonen A sa ”Vem är det?” och jag sa ”Han läser min blogg ibland” och A sa ”Varför det?” och jag sa ”Tja.. han tycker väl att den är bra” och A sa ”Det säger du om alla, vad skriver du i den där bloggen egentligen?” och jag sa ”Det där förstår du när du blir äldre”. Med tanke på mina söners datormognad, som är hög, skulle dom hitta min blogg på tre sekunder om dom la manken till, men jag vet inte, jag tror inte att jag vill att dom ska läsa. Inte än. Knepig fråga, jag lämnar den. Söndag i familjeriket betyder uppe klockan 06.15 för att mata lillan, försöka somna om men istället inse att den tiden på dygnet är väldigt fridfull och börja läsa bok istället. Långfrukost vid tio, sen skjutsade jag sönerna till storvik (tre mil) för innebandymatch. Dom vann. Dom har vunnit fyra raka nu och vi tycker det är skönt att det nya spelsystemet äntligen börjar fungera. Hem igen vid halv-tre och fikade med kompisar på besök från Uppsala. Slumrade framför hockeyn på teve, bytte en och annan blöja, lagade mat och klappade kinderna på alla barnen innan jag slängde in guran i bilen och åkte iväg till repet. Det börjar låta.. rätt okej nu, och alla i bandet inser att vi ligger rätt nära vårt max så denna veckas rep ställs in så att vi inte ska ”repa sönder oss”. Höhö, det var jag som sa det. ”Bättre att komma spelsugen än att repa sönder sig”, så löd hela meningen. Återstår att fixa scenkläder, jag lutar åt Spinal Tap-hållet (gurka i ena byxbenet och läder) men jag har mött låg för att inte säga ingen förståelse i bandet för mina idéer. Ja det bör väl sägas, om du bor i Gävle-trakten är du välkommen till Heartbreak Hotel fredag den 23:e februari. Där och då spelar vi.

Och så var det måndag igen.

fredag, februari 09, 2007

Trött

Vi lever i en tid då människor listar sina favoritförorter i bloggar (hur, alltså hur hur hur krystat är inte det att sitta i en trea på östermalm och skriva ”Favoritförort: Jordbro” ). Vi lever i en tid då kvällspress betyder nittio procent vem har visat fittan den här veckan. Vi lever i en tid då ett teveprogram kan gå ut på att rösta fram det snyggaste unga paret (och ansvarige utgivaren ifråga ser ingen skillnad i att tävla om vem som är snyggast och tävla om vem som kan mest om afrikanska djur). Vi lever i en tid då många människor lägger ner mycket möda och besvär på att tala om för dig, och med väl underbyggda åsikter debattera om, att Grey’s anatomi är den bästa teveserien just. Vi lever i en tid då konceptet ”dagens outfit” har blivit en företeelse som vi förväntas betrakta som normal. Vi lever i en tid då Fredrik Virtanen betraktas som en verbal gigant. Vi lever i en tid då Ebba von Sydow betraktas som en viktig person. Vi lever i en tid då en blogg som testar hudkräm har 61812 besökare på en vecka.

Och jag är så jävla trött på det.

torsdag, februari 08, 2007

Vi har kul på konferens


Att tala är silver att tiga är ibland svårt

Jag löser korsord på fikarasterna. Små och hyfsat enkla korsord. Mina kollegor börjar bli vansinniga på mig, dom säger att jag har blivit "så himla tråkig". Dom säger att jag var roligare förr. Då säger jag att det är dom som har blivit tråkiga, för dom pratar bara om teveprogram och heminredning och sånt har jag ingen lust att prata om. Så jag löser korsord, och det blir lite dålig stämning.

Det är en avvägning man måste göra ganska ofta, att säga eller inte säga det man tänker. För ett tag sen gjorde jag just en sån avvägning och kom fram till att hålla käften. Det var när syrran sa att presenten hon köpt till farsan blev lite dyr och kunde vi möjligen gå ihop. Presenten kostade tusen spänn och farsan fyllde sjutti. Jag tyckte det var futtigt och snålt av henne, speciellt som hon och svågern köper svindyra julklappar till sina barn varje år. Vi snackar tevespel och skidutrustningar för tusentals kronor, varje år. Farsan fyller bara sjutti en gång i livet, kunde jag skulle jag skicka gubben till Copacabana. Men syrran tyckte det var lite styvt med tusen spänn, fast jag höll käften. Bevarande av husfriden kallas det. Ganska olikt mig att hålla käften faktiskt, jag kanske håller på att bli blödig. Jag kanske borde ha sagt nåt ändå men nu är det för sent.

Me and Karl Polanyi

Shit asså, utan att ha läst boken eller ens känna till snubben är jag tydligen inne på samma spår som han var. Här hittade jag en blogg som skriver om hans bok "Den stora omdaningen", och följande utdrag, eller är det kanske en slutsats, från boken som beskriver en liberal omdaning redan på 1700-talet låter ju misstänkt lik mina slutsatser kring liberalism.

"Detta är alltså den klassiska liberalismens paradox, för att dess statsfria marknadsutopi skulle bli verklighet var de tvungna att använda stora mängder statligt tvång."

Man är ju sällan först med nånting nu för tiden, det är bara att erkänna, men jag kan ärligt säga att jag inte läst boken och aldrig hört någon prata om liberalismens paradox. Antagligen är detta något som väldigt många har pratat om väldigt länge, bl a denne ungerske filosof då, men ja ba.. wow liksom.

Vad i hela helvete..

Utdrag från TV4-s hemsida:

"Snyggast i klassen är ett nytt underhållningsprogram i TV400 med premiär den 1 mars klockan 20.30. Unga par bedömer hur deras utseende står sig i konkurrens med andras. Programledare är Josefin Crafoord och Erik Ekstrand. I varje program av Snyggast i klassen kommer ett kärlekspar bedöma hur deras utseende står sig i konkurrens med andras. Pengar står på spel och enväldig domare är den röstande publiken."

(Läs mer om den totalt uppfuckade skiten här)

Först tror man ju att det här är ett jävla skämt, sen blir man förbannad när man inser att nä.. it's really happening dude. Va fan i hela helvete håller ni PÅ med tevefuckingfyra??! Finns det INGEN på den där jävla kanalen som har nåt vettigt innanför pannbenet?!

onsdag, februari 07, 2007

Liberalismens paradox

Igår kväll fick jag chansen att återigen, totalt bortom kontroll, skrika ”IDIOT!” rakt ut i tomma vardagsrumsluften eftersom skolminister Björklund var på teve. Ja det är klart att jag är barnslig som beskriver min relation till en politiker på det här sättet, det är barnsligt, onyanserat och olämpligt, men TILL Å MED JAG MÅSTE FÅ VARA BARNSLIG OCH ONYANSERAD IBLAND OCKSÅ, OKEJ?!

”Argument” heter programmet va? Igår pratades det om skolor som lockar elever med gadgets och hockeybiljetter. Man försökte väl reda ut vilka konsekvenser denna konkurrenssituation kan få för eleverna på lite längre sikt, om jag fattade saken rätt. En studierektor från en av dessa skolor som erbjuder potentiella elever give aways av en något, ska vi säga, till verksamheten ej knuten natur, började prata om ”.. i en perfekt värld skulle vi inte behöva göra så här..” och det kändes väl mer än lindrigt som en dåres försvarstal. Eller brasklapp kanske, härtill är jag nödd och tvungen.

Ordföranden för Lärarnas Riksförbund pratade om risken för att man fokuserar på fel saker, att elever förblindas av bärbara datorer och luras in på fel spår. Dvs en skola som egentligen inte håller måttet kvalitetsmässigt. Jag håller med i princip men tror egentligen inte att risken är så väldigt stor. För elever där det finns en eller två hyggligt resonabla föräldrar i bakgrunden tror jag risken är ganska liten.

En ”liberal debattör” med hästsvans började ifrågasätta vem som ska avgöra var gränserna går, vem som kan säga när en skola har gått över den, och här börjar det bli väldigt intressant. Liberala debattörer hänvisar nämligen ofta till detta, ”vem ska avgöra det? Vem ska sätta sig till doms över det här? Vi vill inte ha statlig kontroll.” och det kan möjligen ha att göra med liberalismens aviga inställning till statliga kontrollapparater, dah. Det ska ju vara fritt liksom, och människor ska med sitt förnuft i möjligaste mån själva avgöra var gränserna går och staten ska ha så lite som möjligt att göra med människors val. Valfrihet, frihet, välj själv, allt det där du vet. Fine.

Så vad säger Björklund då? Och bär i åtanke nu att den killen fortfarande representerar riksdagens enda liberala parti. Jo Björklund maler på, som han gjort senaste tiden, om kontroll. Regler och kontroll. Lyssna på honom mina vänner, han pratar väldigt mycket om regler och kontroll nu för tiden. Och han måste göra det, för det är liksom så att bygger man ett system där fri konkurrens får råda inom områden som skola, vård och omsorg, områden som berör oss alla och som, om tjänsterna inte fungerar tillfylles, kan få allvarliga konsekvenser för vårt samhälle i stort för en lång tid framöver, ja då måste man också bygga in en enorm kontrollapparat. Det fungerar så i en öppen fri marknad.

Släpper man loss dessa krafter så behövs instanser som håller koll på skiten, statliga organ som bevakar konsumenternas intressen och rättigheter. Det kallas byråkrati med ett annat ord, och här finns en lucka i liberalernas resonemang, dock faktiskt inte i Björklunds resonemang. Den liberale debattören vill ha valfrihet och öppen marknad, men han vill inte ha byråkratin runt omkring. Han tycker inte att någon kan sätta sig till doms över det här, det säger han i meningen ”Vem ska dra den gränsen?” Björklund å sin sida, som kanske har vaknat upp och känt lukten av kaffet nu efter ett snart ett halvår på sitt ämbete, han säger ”Jag är för valfrihet va, det ska ni veta, men vi behöver kontrollera att allt det här går till på rätt sätt”. Och dom enda som egentligen inte håller med honom är hans egna debattörer.

Häri ligger liberalismens paradox. Valfrihet, öppen marknad, men ingen kontroll. Är ni kanske anarkister? Det låter väldigt naivt, och jag kanske förenklar alldeles för grovt här men jag får inte ihop det.

Att skolorna nu ger sig in på den profithungriga fria marknaden får säkert ett antal konsekvenser för dess konsumenter, dvs eleverna, men två saker kan man nog ändå med hyfsad säkerhet säga. Tittar man på tidigare avreglerade statliga tjänster, som t ex elmarknaden, så hände nämligen följande.

Nummer ett: Stora mäktiga koncerner köpte upp alla små och mysiga bolag och skapade en allt annat än fri och för konsumenten gynnsam marknad. Den valfrihet som liberalerna så fint målar upp på papperet äts ganska snabbt upp av en motverkande kraft, självaste den fria marknaden själv i form av stora företag som skiter fullständigt i konsumentens valfrihet. Din valfrihet är vår förlust säger dom, du ska köpa av oss och om vi köper upp bolaget som du handlar av så blir det så. (Låt mig bara påminna er om att elpriserna är så pass höga idag att stora industriföretag nu kräver att staten återtar makten över elmarknaden.)

Nummer två: När politikerna märker att saker och ting börjar barka åt skogen, ivrigt påminda av diverse missnöjda konsumenter som hotar att flytta utomlands om inte något görs, försöker man återta kontrollen över detta skenande lok. Detta gör man genom att tillsätta utredningar, skapa nya instanser och organisationer som ska just bevaka konsumenternas intressen och rättigheter, skriva nya lagar och regler så att dom dumma storkoncernerna inte ska få knulla oss stackars konsumenter i munnen hur som helst, osv. Kort sagt, man tvingas bygga upp en byråkrati runt det här, och sånt kostar pengar.

Förstå mig rätt nu, jag är en av få personen som inte bara ser ordet ”byråkrati” som ett negativt laddat ord. Byråkrati behövs, men du vet vad liberalerna tycker om sånt här. Nej usch, byråkrati ska vi inte ha. Ändå är det just den man håller på att bygga in, mer än nånsin, i vår samhällsapparat.

Valfrihet är fint det, sånt vill jag också ha. Dum vore jag annars. Vem vill köra Trabant när det finns BMW? Men hästsvansmannen och alla andra liberaler som borstar tänderna med valfrihet, som torkar arslet med valfrihet, som knullar runt en lördagskväll med valfrihet, behöver förstå att med valfrihet följer en nödvändig byråkrati. And the wonder of it all folks, är att jag för en gångs skull håller med skolminister Björklund. Inte i grundprincipen, för jag tycker att han ska dra i nödbromsen både vad gäller den nya skolreformen och avregleringen av skoltjänster, men om han ska gå den här vägen så måste han vingla på staketet och säga ”vi ska ha valfrihet men också kontroll..”, och jäklar i min låda vad det kommer att kosta skattebetalarna pengar.

För din skull Björklund, hoppas jag att alliansen orkar hålla vakt hela vägen ut så att inte den här avreglerade marknaden också shanghajas av parasiterande storkoncerner. För då har vi big trouble my dear staketvinglare. You’d better believe it.

tisdag, februari 06, 2007

En människa ska inte lukta människa på jobbet

Att komma till kontoret med ett fett knullrufs för att man inte har hunnit duscha på morgonen är en big no-no, men det är precis vad jag har gjort. Jag tyckte det såg helt okej ut när jag tittade mig i hallspegeln där hemma men kollegan, hon som är lite känslig i hygienfrågor, tog en titt på mitt rufs och rynkade sen på näsan. Jag tycker det är oförskämt att göra så, hon tycker det är oförskämt att komma oduschad till jobbet. Till saken hör att jag väldigt sällan luktar svett, det är inget skryt utan bara ett fysiologiskt faktum. Jag har vissa mindre problem med min kropp, problem som vi inte ska gå in på här, men svettlukt är inte ett av dom. Dessutom har jag bra luktsinne, känslig näsa. Jag har mer än en gång skällt ut manliga kollegor för att dom bär alldeles för mycket rakvatten, jag får kväljningar och huvudvärk, så jag borde vara kapabel att göra en rimlig doftanalys.

Sen tänkte jag vidare på det här, varför reagerar en del människor så starkt när man uppenbart inte har duschat innan man kliver in i det gemensamma utrymmet som kallas arbetsplats? Det kan förstås finnas olika förklaringar. En viss fobi kan t ex inte uteslutas, min mamma kallar det bacillskräck. Sånt får man respektera (jag respekterar alltid alla former av fobier sedan jag blev ihop med en psykolog), men jag tror att det finns ett socialt lager här också som bär en annan förklaring.

Jag tänker så här, vi har en väldokumenterad fallenhet för att skilja extremt tydligt på jobb och fritid i det här landet. Fredrik Lindström har tagit upp det i sitt program och det får nog betraktas som en av alla dessa sanningar som nog är.. sanna. På jobbet befinner vi oss i ett gemensamt utrymme där regler ska följas och respekt ska visas. Vi piffar upp oss innan vi går dit, för det tror vi förväntas av oss. Så länge vi håller oss inom normen, i det här fallet ligger knullrufs utanför normen, så väcks ingen irritation. Normen är till viss del generell och till viss del individuell. Jag kan t ex lära mina kollegor att knullrufs hör till min personliga norm och kan, med lite envishet, få acceptans för det. Men om jag normalt inte bär denna frisyr så väcker den uppmärksamhet och påföljande irritation.

Men inte nog med det, här kommer mera. Att bara avvika från normen räcker inte för att förklara dessa ganska häftiga reaktioner. Jag menar, att rynka på näsan åt någon och säga ”Jag tyckte väl att det luktade lite illa” får betecknas som en oerhört skarp reaktion i vår kultur. Det måste finnas en koppling där nånstans, en koppling till något som väcker starka känslor. För mig är det rätt uppenbart, jag vet inte om du håller med men jag säger intimitet här. Intimitet uppstår när kroppslukter som i normala fall maskeras av parfym får löpa fritt genom korridorer som förväntas vara sterilt befriade från människolukt. Tänk på när du var liten och gick in i dina föräldrars sovrum på morgonen, medan dom fortfarande sov, visst luktade det väldigt mycket människa där? Visst kändes det otroligt intimt? Du förstod förstås inte den kopplingen då för du var bara barnet men nu, i vuxen ålder, så minns du fortfarande lukten och förknippar den troligen med känslor som ligger djupt nerbäddade i ditt hjärta. Det hemliga rummet i sitt hjärta vill man inte öppna på kontoret, hur skulle det se ut om alla gick omkring och.. luktade människa?

Jag har alltså väckt irritation hos en kollega för att jag luktar människa, och människolukt uppfattas som intim, och intimitet vill vi inte ha på jobbet. Jag kan till viss del förstå det, men jag tycker fortfarande att det är oförskämt att rynka på näsan och säga att det luktar illa. Jag ville säga att den uppfattningen beror på miljö, att i en annan miljö så kunde inget annat lukta godare än mina feromoner. Förmodligen inte för henne men för den som vill vara intim med mig. Men jag sa det inte. Det passar sig inte på jobbet.

måndag, februari 05, 2007

Jetseteliten jagar äppelkinder i år (klicka på bilden om du inte ser Justin Timberlake flankerad av två brunetter)


Den till jorden nyligen anlände utomjordingen tar en titt på bilden ovan och tänker "Wow.. på den här planeten faller alltså brudarna för nördar. Coolt!"
Det är väl på ett sätt trösterikt antar jag, att en pojke som Justin med sin finniga bleka hy, sin glesa skäggstubb och sitt "Jag har haft frisygelé i mitt niomillimetersstubb för tjejerna i nian sa att det är snyggt-hår" jagas av det så kallade vackra kvinnofolket. Trösterikt för den som vill hitta förebilder som inte bara går på yttre skönhet vid valet av partner, det skulle alltså i detta exempel vara tjejerna på bilden som är dessa förebilder. Å andra sidan har man ju aldrig sett Justin-pojken med en ful tjej men det hör ju till saken att nördens revansch är fullbordad endast då värsta snyggot hänger på hans arm.
Till er som nu hävdar att pojken visst är snygg kan jag bara säga att nej, det är han inte. Åtminstone inte på ett klassiskt kindknotsätt, inte som brudarna på bilden. Inte med dom äppelkinderna, den hyn, den skäggstubben och det håret minsann. Utan sin musikkarriär hade Justin lika gärna kunnat tagits för Bill Gates okände son.
Jag konstaterar bara att det fortfarande inte verkar finnas exempel på tjejer som fullbordat en klassisk nördrevansch, för när såg du senast en Ulla Skoog ihop med en Marcus Schenkenberg?
Ja, jag har just jämfört Justin Timberlake med Ulla Skoog. Get over it.

I never wanted 2 be your weekend lover

I över ett års tid har jag haft som vana att läsa mina favoritbloggar varje dag. Det rör sig om ungefär 10-12 bloggar som jag mer eller mindre troget har följt. Men inte nu längre. Senaste tiden, kanske sen en månad tillbaka, har jag märkt en förändring i mitt bloggbeteende. Jag är inte längre lika aktiv som läsare men det beror inte på att ni har blivit sämre på att skriva, tvärtom verkar några av er utvecklas för nästan varje inlägg ni skriver och det gläder mig på riktigt. Att många fler människor hittar sitt sätt att uttrycka sig, sin ventil eller hur du vill beskriva det, tror jag kommer att få långtgående positiva konsekvenser inte bara för dessa individer utan för samhället i stort. Om det är inne att uttrycka sina tankar i skrift istället för att skära sig i armarna eller slå nån på käften (ja det där lät ju fryshuset så det räcker men du fattar vad jag menar) så är jag helt och hållet för denna trend. För att inte tala om den mängd visdom och erfarenhet som sprids i denna värld, och detta alldeles gratis.

Jag är alltså för bloggandet, för för för. Skitbra! Men hur det än är med det, och nu kommer jag att använda en liknelse som ni kanske inte gillar, så är bloggläsandet något jag kan jämföra med att bläddra i tidningar i ett väntrum. I väntan på något, som förströelse, passar bloggtexter alldeles utmärkt. Det betyder inte att innehållet i era bloggar nödvändigtvis är trivialt eller ytligt, det betyder snarare att tillgängligheten i kombination med mitt behov av förströelse kickar mig er väg. Men senaste tiden, den tidsrymd jag tidigare syftade på, har jag inte väntat på just någonting alls. Jag har inte väntat eftersom jag har haft fullt upp. Både rent konkret i form av ett sanslöst flängande hit och dit med min kropp men också mentalt eftersom de få stunder av vila jag kunnat hitta har gått åt till eftertanke och goddamn some kind of kontemplation dårå. Så om ni känner att jag har varit osynlig senaste tiden, att min aktivitet i form av kommentarer på era texter har sjunkit, så är det en korrekt iakttagelse. Det är inte ni, det är jag.

En gång förra året skrev jag en text med rubriken ”Life itself is getting in the way of me telling you about it” (och varför jag så ofta använder engelska rubriker vet jag inte heller) och det är väl samma läge nu egentligen. Det ligger på, man drar i mig från alla håll, och jag gillar det. För hur mycket jag än gillar att skriva och få feedback på texterna så kommer livet självt, med användandet av samtliga sinnen, alltid att gå före i kön. Om det blir ett val mellan att skriva om mitt liv och att leva det så är valet självklart att leva det, men förhoppnings hinner jag med både och, som så många av er verkar vara kapabla till.

Till sist vill jag bara säga grattis till två personer. Dels min käre far som fyllde 70 bast i helgen. Han fick skitmånga skitbra grejer av mig och mina syskon, den bortskämde lille rackaren. Dels vill jag också gratulera David, min trognaste av alla trogna bloggläsare och tillika, törs jag säga, min gode vän, som tydligen har gått och blivit trettiotvå bast. Grattis David, du är ju nästan vuxen nu!