Evolution

Så man ligger där i sin säng och läser lite. Försöker skapa en lugn och harmonisk atmosfär så att lilla dottern, lilla tvåmånaders I, ska stilla sig till ro och somna så där som hon brukar (ehh.. peppar peppar). Antagligen låg jag och gnolade på någon av låtarna som vi ska spela ikväll, dom fastnar rätt hårt efter fyra rep. Men igår kväll måste något ha knäppt till i huvudet på henne. Ett snabbt taget steg i evolutionstrappan gjorde att hon helt plötsligt, utan förvarning, hittade ett heeelt annat tonläge i sin röst. Ett högre tonläge, och en högre volym, som hon bestämde sig för att testa ganska länge. Hon var inte arg, absolut inte. Det lät mer som hon låg där och ropade på en polare på andra sidan vägen. ”ÖHH! UÄÄÄHH! AAAAHHHHHH! G-G-G-GYYYYYYYYYYYYYY!” Att höra dessa glada och högljudda rop komma från en pyttig spjälsäng gav en komisk effekt, en mycket komisk effekt. S och jag tittade på varandra i ungefär en sekund innan vi började asgarva, då tystnade ropen från spjälsängen. Jag antar, utan att vara expert på barns utveckling på något sätt, att ropen betydde ungefär ”hej här ligger jag och undrar vart alla tog vägen”, och jag måste säga att hon har ett både charmigt och effektivt sätt att dra till sig uppmärksamhet. Många andra bebisar skriker bara planlöst och irriterat rakt ut i luften, lite mer krävande så där, ungefär som ”Skärp er för i h-e jag tänker INTE ligga här alldeles ensam om ni trodde det!” Sen är det så, vilket jag själv har sagt vid ett flertal tillfällen, att barn bryter varje mönster man tror sig ha hittat innan man hinner säga bolibompa. Men hittills är det iaf så att det är en redigt charmig jävel till dotter som har klivit in i våra liv. ”En riktig jävla lirare” som S brukar säga.