Jag löser korsord på fikarasterna. Små och hyfsat enkla korsord. Mina kollegor börjar bli vansinniga på mig, dom säger att jag har blivit "så himla tråkig". Dom säger att jag var roligare förr. Då säger jag att det är dom som har blivit tråkiga, för dom pratar bara om teveprogram och heminredning och sånt har jag ingen lust att prata om. Så jag löser korsord, och det blir lite dålig stämning.
Det är en avvägning man måste göra ganska ofta, att säga eller inte säga det man tänker. För ett tag sen gjorde jag just en sån avvägning och kom fram till att hålla käften. Det var när syrran sa att presenten hon köpt till farsan blev lite dyr och kunde vi möjligen gå ihop. Presenten kostade tusen spänn och farsan fyllde sjutti. Jag tyckte det var futtigt och snålt av henne, speciellt som hon och svågern köper svindyra julklappar till sina barn varje år. Vi snackar tevespel och skidutrustningar för tusentals kronor, varje år. Farsan fyller bara sjutti en gång i livet, kunde jag skulle jag skicka gubben till Copacabana. Men syrran tyckte det var lite styvt med tusen spänn, fast jag höll käften. Bevarande av husfriden kallas det. Ganska olikt mig att hålla käften faktiskt, jag kanske håller på att bli blödig. Jag kanske borde ha sagt nåt ändå men nu är det för sent.
2 kommentarer:
Äh, du kan alltid ta fram det nån annan gång. I ett syskongräl!
Vad gäller korsord är min erfarenhet att korsord förenar, varje gång när jag befunnit mig på arbetsplatser där man löser korsord har det slutat med att vi löser det gemensamt.
Farsan fyllde 70 i somras, jag kommer inte ens ihåg vad han fick. *inga pengar*
Ia: Du har rätt. Korsordsmaffian på vårt företag växer sig större för varje dag (det är jag och två till nu, woheee..) och man kan gott se det som en protestaktion mot allt fikadösnack som snart tar livet av mig, själsligt alltså.
Skicka en kommentar