Drömströmglöm

Väcktes imorse mitt i en dröm. Väcktes av multipla pip, dels från nya mikron som piper inte mindre än fyra gånger när den är klar, dels från väckarklockan som jag fortfarande inte har vant mig vid efter ett drygt halvår. Efter drygt ett halvår. Efter ett drygt halvår. Inte drygt, det har inte varit drygt, det har varit lite mer än ett halvår. Drömmen jag väcktes ur var full av barn och ex och hus. Jag hade hur många barn som helst och ett tjog ex och minst fyra hus. Jag hade fullt upp. När pipandet grep in hade jag precis hunnit rädda ett av alla dessa barn från att ramla ur sin spjälsäng. Jag tror faktiskt det var Inez i drömmen. När pipandet grep in, strax efter räddningen, var jag på väg att leta upp S för att tala om att det är oansvarigt att gå på fest och lämna barnet ensamt i spjälsängen. Jag var arg på henne i drömmen, men samtidigt skuldtyngd. Hon tyckte ju att det var väldigt jobbigt att jag hade så många barn och ex och hus där i drömmen. Hon gillade inte det. Så jag vaknade i ilska och skuld, det är måndag det. Fast det gick över. Innan frukost gick det över. Nu lever jag i verkligheten igen. Den verklighet där jag har tre barn, ett ex (ja om man bara räknar ex som jag har barn med och det var liksom grejen i drömmen) och ett hus har jag bara också. Det räcker bra det, kan ni tro. Det där exet ringde förresten idag och sa att ett av dessa tre barn har löss i håret. Det kunde man önska var en dålig dröm, för barnets skull om inte annat, men jag är rädd för att det är något som har hänt här ute i den verkliga verkligheten. Såvida inte det här också är en dröm. Jag kan inte så noga veta nu för tiden, gränsen mellan dröm och verklighet suddas allt mer ut pga den här dvalan. Men okej, det vore synd om det här bara var en dröm. I’ll give you that much.