Jag kan vara snarstucken ibland, lite passivt aggressiv så där. Jag har det från mamma. Imorse när jag kom till jobbet var jag det. Passivt aggressiv. Det bubblade i mig, jag visste att jag inte skulle kunna hålla käften speciellt länge. Vi har ändå lagt ner ganska mycket arbete på det här. Repat fyra gånger, fixat kläder, besegrat rädslor och nervositet för att ställa oss på scen och bjuda på fest. Det ska iaf föreställa en fest för företaget, det är så detta evenemang marknadsförs. Dom andra banden hade jättebra publikstöd och missförstå mig inte, jag hade jävligt roligt, men när jag stod där och såg våra konkurrenter spela inför en vild publik blev jag både avundsjuk och bitter. Fan.. ska det vara så svårt att pallra sitt bleka arsle från soffan till krogen en fredagskväll när vi bjuder till å det grövsta? Va? VA?! Så jag gick igång där vid fikarummet imorse. När kollegan frågade hur det hade gått i fredags svarade jag ”Jo.. det gick bra..” och sen tänkte jag ”No thanks to you lame motherfuckin’ assholes” (jag tänker ofta på engelska när jag är förbannad, det går att få till mycket coolare oneliners på det språket) och sen sa jag ”.. fast det hade ju varit ännu roligare om åtminstone NÅN från jobbet hade dykt upp.. bara EN.. men det är väl för mycket begärt antar jag. Det kryllar inte direkt av party people på det här stället”. Och sen var det ju dålig stämning resten av förmiddan. Jag tog upp det igen vid fikat, med alla närvarande, och samtliga tittade skamset ner i samma bordsskiva. Patetiskt. Om nån hade sagt typ ”Jag skiter väl fan i erat jävla korpband!” så hade det faktiskt känts bättre. Om nån hade haft lite ryggrad så kunde jag iaf känna ett uns av respekt. Som det är nu skiter jag i vilka som dyker upp nästa gång, nu är det vi mot dom.
Jag känner igen den här känslan men jag vet inte vad jag ska kalla den. Du vet säkert hur det är, när man har lagt ner själ och hjärta i ett projekt och får typ.. ingenting tillbaka. Man kastar pärlor till svinen, och man känner sig sviken. Om inte S och min syrra varit där hade jag nog känt mig rätt ensam i den här världen. Jo visst ja, vi ska förstås inte glömma den främmande och aspackade killen som stod en halvmeter framför mig under hela spelningen och ”dansade” och tjoade. I fucking love you man, ditt jävla fyllo. Just nu byter jag gärna ut samtliga mina kollegor mot dig. Jag sa ju det, jag kan verkligen vara snarstucken ibland.
10 kommentarer:
åååhh... det var bra, bra läsning, I love it! Man bestämmer sig för att försöka hålla god min, men icke. Dom små sarkastiska grodorna flyger ur en i tid och otid ändå. Desto mer skamsna dom som får smaka på grodorna blir desto mer myser man inombords. Man kan bara inte stoppa det :) U go boy!
Helena: Jo man kan inte låta bli. Att svälja och vända andra kinden till har aldrig riktigt varit min melodi.
Jag säger bara: Hämnd!
Mythos: Kan man säga upp sig pga för lite uppmärksamhet från kollegorna vid en spelning? Jag tror jag kan, nästan iaf.
Passivt aggressiv... känns skönt att äntligen ha fått en diagnos på det jag har känt så länge. Jag har hittat botemedel dock: Johnny Cash
Anonymous: Johnny är fin, dock var han väl allt annat än passiv själv i sitt leverne men whatever gets you through the night.
Hahaha. Vad roliga ni är. Se det som en begravning. Endast de närmast sörjande kom och det är ju viktigast, eller hur?
Ia: På min begravning vill jag att alla ska komma. Skitmånga. Alla!
Jaha du. Själv föredrar jag en stillsam tillställning. Ska man vara exhibitionist ända in i döden? *s*
Ia: Ska å ska.. jag tror inte att jag kan göra så mycket åt den saken. Jag är exhibitionist, ända in i döden.
Skicka en kommentar