fredag, februari 16, 2007

Now you must not talk for a while

Jag har pratat engelska i två dagar, det är skitkul. Det kan ju vara så där ibland, åtminstone för mig, att motivationen till arbete sviktar, men så tillförs en ny dimension och allt blir roligt igen. En sån banal och enkel sak som att byta språk kan alltså vara en sån dimension. Jag börjar lite trevande första dagen, det är som med tennis. Om man inte har spelat på ett tag så sitter inte timingen perfekt men efter ett tag kommer man rätt till bollen och kan smaska på rätt bra. Efter lunch dag ett känner jag mig tillräckligt varm i kläderna för att börja vitsa på detta främmande språk. Eftersom det var alla hjärtans dag den dagen så fick jag en liten påse med tre geléhjärtan av en kollega, så jag lutade mig över finnen, bjöd honom påsen och sa ”Have a heart, höhö”. Det tyckte ju jag var jävligt roligt, kanske han också men jag vet inte så säkert för han är så finskt minimalistisk i sina känslouttryck. Framåt lunch dag två är jag så pass bekväm med språket att jag tar över showen helt och hållet, blir för kaxig och avviker allt oftare från ämnet. Mitt bekräftelsebehov börjar lysa igenom mer och mer, det hotar snart hela projektet. Så finnen kliver in, så som bara en finne kan, hostar lite lätt och säger ”Now you must not talk for a while”. Dansken och norrmannen ser nöjda ut, speciellt dansken för han gillar inte när jag tar för mycket plats. Han gillar inte heller att jag är den i gruppen som behärskar språket bäst, för då får ju jag ett övertag, men what to do säger jag och sträcker ut mina taniga armar i en avväpnande gest. Jag blir inte sur av finnens hostile takeover, faktiskt inte, för så pass mycket självdistans har jag att jag känner till och har en relation till mitt bekräftelsebehov. ”There’s a time to speak and a time to shut the hell up” som dansken brukar säga, det är bara det att the time to shut the hell up infaller väldigt sällan för mig. Om jag har idéer och åsikter, vilket jag har i massor, så vore det tjänstefel att inte dela dom med mina kollegor och medmänniskor. Så får väl nån stoppa mig då om dom tycker att det blir för jobbigt. Där har du väl i stort sett min grundinställning till livet, liksom. Om min kreativitet hotar din världsbild så är det ditt problem. Jag har ingen poäng med det här, förutom att hävda mig en smula på en fredag. Och var om inte i min egen blogg borde jag kunna bada i mitt eget strålkastarljus? Just det, det här är rätt plats och rätt tid för hybris.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Haha, åh, applåder, tänker jag varje gång du skriver något. Du är min favoritbloggare!

Anonym sa...

S.w: Tackar!

Anonym sa...

Återigen, så gör du det. Igen. Och igen. Sätter orden i rätt ordning. Så att det känns. Och beskrivningen är målande. Jag sitter här med ett leende när jag läser. Keep up, sluta aldrig. Okej?!

Anonym sa...

Tee: Tack som fan! Jag har inga planer på att sluta.

David sa...

Hehe, riktigt roligt och jag känner igen mig själv i det du skriver. Vi vardagsgenier har det inte så lätt alla gånger!

Hoppas du får en riktigt bra helg!

Matte sa...

David: Det är inte lätt att va ödmjuk.. osv. Ha en bra helg du också!