Förutom att i praktiken vara pappa till Inez är jag fr o m klockan 14.10 idag också hennes far rent juridiskt. Det var då jag skrev på. Hon satt i mitt knä när jag gjorde det, kändes passande på nåt sätt. Handläggaren på familjerätten, för det är där man skriver på nu för tiden, frågade sen om vi hade läst på sambolagen. För det är viktigt att känna till sånt när man har barn ihop. Vi svarade att vi förhoppningsvis inte behöver läsa på den så mycket eftersom vi avser att gifta oss snart (så fort S kan kröka på ordentligt, så lyder den inofficiella tidplanen men sånt kan man inte gärna berätta för en handläggare på familjerätten, det kan lätt misstolkas), och så fnittrade vi lite och sneglade ömt på varandra. Då tittade handläggaren på oss på ett typiskt handläggarsätt, väldigt myndigt så, och sa ”Men man vet faktiskt aldrig vad som kan hända..” Då gick en rysning genom min kropp. Ja, nån av oss kan ju dö förstås, och då vete fasen om jag bryr mig om det juridiska men det måste man väl ändå. Så ur ett fullständigt oromantiskt perspektiv borde man gifta sig utifall den ena dör, åtminstone om man har barn ihop, och det känns ju som en jävla paradox eller en tankeflundra värdig Douglas Adams. Det är väl själva fan ändå att det ska bli så ödesmättat och ångestfyllt så fort man har med myndigheter att göra. Kan vi inte bara få tro att det varar för evigt kärringjävel?! Nej nej, för man vet faktiskt aldrig vad som kan hända. Vilket påminner mig, här kommer en textrad från Ryan Adams igen.
”I don’t know which is worse,
to wake up and see the sun,
or to be the one,
The one that’s gone”
(To be the one, den är till dig kärringen på familjerätten)
2 kommentarer:
Ryan gjorde det igen, och du hittade den. Meningen. Klockren. Hoppas kärringen släpper särjen, för hennes egen skull.
Helena: Kärringen gjorde bara sitt jobb antar jag, och hon var egentligen rätt trevlig. Men du vet hur det är, man vill ju inte höra någon säga att allt kan gå åt h-e när som helst.
Skicka en kommentar