Trots att jag läser en hel del böcker stöter jag inte på det
särskilt ofta, men i Varulven lyckas Aksel Sandemose göra det ett antal gånger
redan innan sidan femtio. Han lyckas sätta ord, fraser och meningar så oerhört
klockrent i krysset att man måste läsa stycken om och om igen bara för
njutningens skull.
På sidan 42 beskrivs Erlings Viks bror Gustav och hans
förhållningssätt till omvärlden på ett sätt som gör att man börjar rannsaka både
sig själv och andra. Ja, så kan det ju vara, tänker man. Jag läste det igår
kväll, satt där med sidan 42 både länge och väl tänkte att det kommer fan att
ta tid att läsa den här boken, och det får det väl göra.
Jag minns för några år sedan när jag läste Mörkrets hjärta
av Joseph Conrad, det var en sällsynt tät läsupplevelse. Sandemose åstadkommer saker
som får känslorna att röra sig åt samma håll, det är både tungt och vackert och
inte alls speciellt enkelt att ta till sig i alla lägen. Men däri ligger
förstås också belöningen. Jag känner mig utvald av författaren när jag läser,
tolkar och läser igen, jag är speciell och utvald som fått chansen att ta mig
in i den här världen. Även fast jag vet att många många tusen läsare före mig
har fått samma inbjudan så känner jag så, och det måste betyda att den här
gubbfan kunde skriva som få andra.
Jag behövde Sandemose, jag inser det nu. Och tänka sig att
jag köpte boken på antikvariat för en tjuga.
2 kommentarer:
Fint! Den känslan de största läsupplevelserna bjuder. Har skummat en del i Varulven och fått mersmak. Längden avskräcker, men innan året är slut ska den läsas.
David: Jo, längden är.. lång. Man vill helst att de där täta böckerna ska vara lite kortare men Aksel ville väl verkligen gå till botten med det här med dualism. Om jag fick välja om skulle jag börja läsa den framåt hösten, sommaren är inte läs-säsong för mig.
Skicka en kommentar