Den sällsynt illaluktande soppan

Om det är något som irriterar mig mer än det mesta just nu så är det att ingen, absolut ingen, tar debatten med Sverigedemokraterna. Hallå, så kallade etablerade partier, vad i h-e håller ni på med egentligen?!

Egentligen är väl min ilska en spin off på det jag skrev för några veckor sedan, spaningen som gick ut på att SD sakta men säkert håller på att ta sig in i våra tv-soffor. De blir allt mer accepterade helt enkelt, vilket med hundra procent säkerhet torde vara resultatet av en från deras sida riktad och synnerligen ambitiös kampanj. Självklart vill de in i tv-sofforna, självklart är målet att få med Åkesson i en talkshow, för väl där har tröskeln till svenskens kritiska granskande passerats och vägen till världsdominans ligger öppen. Han satt ju och pratade med Skavlan, då kan han väl inte vara så ond ändå?

Ett stort ansvar ligger som sagt på media. Det har somnats till vid tangentborden på sistone, det har blivit slappt i skallarna hos sådana som tidigare stod upp för de journalistiska principerna och granskade kritiskt på exakt de rätta ställena. Men låt oss för den sakens skull inte för en sekund glömma bort var det viktigaste och mest grundläggande motståndet saknas: hos våra politiker.

Nu måste det här helt enkelt sägas högt och tydligt så att så många som möjligt hör: i samma sekund som våra etablerade politiska partier blev mer intresserade av att jaga opinionssiffror än att faktiskt driva politiska frågor så kantrade hela den svenska politiska scenen och landade med ett magplask i en soppa av kåta spin doctors och färdigslipade kanter, alltmedan SD står i kulisserna och slickar sig om munnen.

Jag vet inte exakt när det hände, bara att det hände under alliansens tid vid makten. Om det ska skyllas på alliansen, den lika sifferkåta oppositionen eller en generell politisk trend är jag också osäker på, men det enklaste är väl helt enkelt att dra alla över en kam. I just detta misslyckande finns inget enskilt rött eller blått skynke som dolt skeendena, ingen rödgrön röra som obstruerat sanningen, det är bara åt h-e felprioriterat av samtliga inblandade.

För att ytterligare illustrera den snabba utvecklingen de senaste sex åren kan man gott ta Göran Persson som exempel. Vem här inne tror att den typen av politiker skulle ha minsta chans att vinna opinionssiffror i dagens politiska klimat? Nej, tänkte väl det. Ändå är det kanske just den typen av politiker som vi behöver nu. Du vet, den där typen som har RYGGRAD och som kan stå och ta några smällar i en debatt med SD även om det skulle innebära att opinionssiffrorna nästkommande månad dippar 0,2 procent. Eller hon som faktiskt var den senaste som vågade ta en debatt ansikte mot ansikte med Åkesson, vad hette hon.. MONA SAHLIN! Så var det ja.

Jag är grymt besviken på Löfven för att smekmånaden är över nu och han håller fortfarande käften. Jag är grymt besviken på Juholt för att han inte bara höll käften utan vimsade runt som en annan jönspelle och inte fick något vettigt gjort alls. Jag är grymt besviken på Miljöpartiets nya ledning som mest verkar stå och fånflina i glansen från sina nya, fina opinionssiffor. Rookies, väx upp! Allianspartierna.. ja där hade jag väl faktiskt inga förväntningar så låt mig bara konstatera att mina farhågor tyvärr har besannats.

Men mest besviken är jag nog faktiskt på Vänsterpartiet, eftersom jag alltid betraktat V som det parti som är minst benäget att falla för opinionstryck och jaga siffror. Där, ute på vänsterflanken, borde det finnas en stupsäker och självklar barriär av ideologisk betong, hundra procent beredd att inte släppa en enda jävla rasistjävel över bron. Men istället ser jag samma glesa och lågvuxna häck som på högerflanken, och det oroar skiten ur mig. 

Den allianssådda tujan släpper igenom feta rassesvin utan att erbjuda minsta motstånd, inte ens en rispa åsamkas de så kallade sanningssägarna, vilket är beklagligt men ändå ganska väntat. En moderat politik kommer aldrig att kännetecknas av fasta, principiella ställningstaganden som hotar att skrämma bort ens den vanvördigaste av väljare, men en sund vänsterpolitik ska faktiskt göra just det. Den ska inte vara strykrädd, den ska vara stolt och jävlarimej beredd att dela ut en snyting när så behövs. Även om det betyder att den där jävla stapeln kanske blir någon procent lägre i några veckor.