Normalkurvan

Vi var till mödravårdscentralen igår. Det ska vägas och mätas och kontrolleras att alla värden befinner sig inom normalkurvan. Det gjorde dom, bebban är normal. Vid S förra besök på MVC, hennes första i Gävle, hade barnmorskan sagt att det vore bra om pappan (jag) kunde följa med nästa gång (igår) för det är ju alltid trevligt att få ett ansikte på båda föräldrarna liksom. Och där drar konspirationsteoretikern i mig igång. Skitsnack! Dom vill kolla att även jag befinner mig inom normalkurvan, så är det ju. Jag vet inte om dom kör med sifferkoder eller färgskalor nu för tiden, men låt säga att bedömningen är att pappan är gul, på gränsen till röd, så går automatiskt en signal från MVC till socialen. Med fel frisyr och kanske bar överkropp på ett sådant möte som igår är man inne i fel rullar redan innan bebban har ploppat fram, och det vill vi ju inte. Nä. Så jag sitter där och håller extremt låg profil, lika låg som i lumpen när kapten talade. Jag svarar på tilltal men då med ett nerkokat språk som inte ger plats för annars sedvanliga putslustigheter eller försök till billiga poäng. Jag är normal, det är jag. För är man normal så kommer det att gå bra för barnet, jajamen. Det är ett konservativt släkte det där, barnmorskor. Dom vill alltid skänka trygghet genom stoiskt lugn och båda fötterna djupt planterade i kärnfamiljsmyllan. Själv blir jag bara nervös när rummet dryper av dessa traditionella värderingar. Jag försöker att inte tänka på könsord som jag kanske, fast jag aldrig har haft Tourettes, plötsligt kommer att ropa ut högt. ”Allt ser normalt ut” säger barnmorskan, ”KUKEN!” säger jag. Det är inte bra alls. Fokusera istället blicken på en prick på väggen, låtsas att du är någon annanstans. Det funkar rätt bra, din puls sjunker och handsvetten avtar. Men fan då, du väcks brutalt ur din koncentrationsövning för barnmorskan och din flickvän tittar båda frågande på dig och du anar att någon av dom har sagt ”Har du några fler frågor?” Du vet att du borde komma på nån smart fråga, du borde ha förberett en fråga, för om du inte har några frågor så verkar du inte riktigt så engagerad som du borde vara. Du var grön när du kom in genom dörren, nu kanske du är på väg mot gult. Du tänker febrilt, du förhalar (”ehum.. jomen.. vahettere.. det var nåt jag tänkte på..”) och till slut säger du ”Visst har ni flyttat ganska nyligen? Ni låg väl där borta förut va?”