Mitt intryck är att alliansen gick segrande ur debatten igår. Det kunde inte gärna ha blivit någon annan utgång, inte när fyra borgerliga partier med enad front ställs mot tre separata partier som plötsligt ska representera en vänsterallians som aldrig har funnits i samma mening. Det är heller ingen av Persson, Wetterstrand eller Ohly som påstår att den finns. Persson går till val med sossarnas manifest, Wetterstrand med Miljöpartiets och Ohly som bekant med Vänsterpartiets. Jag tror faktiskt det är viktigt att påpeka just denna skillnad mellan blocken, och jag tror också att alliansen har överdrivit betydelsen av sin enighet genom valrörelsen. Jag kommer att utveckla detta vidare snart.
Dessutom är det tveklöst så att Reinfeldt är den smartaste av de sju partiledarna. När det hettar till tonar han ner och uppmanar till fokus på sakfrågorna, ger sig inte in i pajkastning och sandlåderetorik. På en allmän skala är detta inte mer än normalbegåvat men för en politiker under stress är det briljant (jämför gärna med Persson som samlar massor av osmarta minuspoäng när har inte kan hålla käften om spionaffären). När Reinfeldt har suttit ensam mot Persson i dueller har det låtit lite fånigt när han gång på gång säger ”Vi i alliansen..” eftersom dom andra inte varit där. Igår funkade istället deras koncensus som en rejäl knytnäve, även om dom naturligtvis i vanlig ordning tjatade alldeles för ofta om sin enighet.
Alliansen har förstås valt den enda vettiga vägen som fanns tillgänglig för att vinna valet och överta makten. Man har kommit överens, varje enskild partiledare har fått försaka vissa av sina hjärtefrågor till förmån för the big picture och det är nästan rörande att se hur långt dom är beredda att gå för att få komma in i värmen. Speciellt Reinfeldt har ju lämnat efter sig ett ganska stort gäng besvikna moderater som nu inte känner igen sig längre. Strategin är som sagt absolut rätt för att vinna valet, men är samma strategi lika lysande när man ska regera? Tänk efter, dom har säkert mysigt när dom umgås hemma hos Maud eller Göran H dessa fyra partiledare men dom är fortfarande bara fyra personer. Om alliansen tar över makten infinner sig en rätt nödvändig fråga i mitt huvud, hur väl förankrat är deras gemensamma valmanifest i deras egna led? Vi vet att det finns besvikna moderater där ute som tycker att partiet gått för långt åt vänster. Vi vet att det finns besvikna liberaler där ute om tycker att partiet har tappat sin socialliberala prägel. Vi vet att det finns besvikna centerpartister där ute som inte gillar att Maud har svängt i kärnkraftsfrågan. Dom enda som verkar vara riktigt nöjda är kristdemokraterna, även om dom har fått backa på familjepolitiken.
Med alliansen följer också ett inbyggt dilemma, nämligen att en röst på FP, KD eller C också innebär en röst på Reinfeldt som statsminister, och jag tror att det är just såna här taktiska funderingar som infinner sig hos många människor, dan före dan före domedagen. Alliansen lyfter gärna och ofta fram att dom är enade, men det som dom själva har identifierat som sitt starkaste kort kan nog faktiskt ganska lätt svänga över till att bli deras akilleshäl i regeringsställning. Jag tror att Göran Persson pekar på en rätt öm punkt, vilket han gjorde förvånansvärt försiktigt, när han säger att koalitionsregeringar inte har ett bra track record genom historien. Det är en sak att gadda ihop sig med enad front mot en gemensam fiende i det kampmoment som en valrörelse innebär, men en helt annan att få dessa tusentals människor i riksdag, kommuner och landsting att dra åt samma håll i den gråa trista vardagen. På så sätt kan det starka kortet i valrörelsen, dvs det gemensamma valmanifestet, snabbt förvandlas till den allra svagaste länken när kampen är över.
Det enda vi med rimlig säkerhet vet om en kommande alliansregering är att moderaterna får statsministerposten, och i en koalitionsregering får det anses som en rejäl fördel för det partiet. Jag tror att rätt många folkpartister, centerpartister, moderater och kristdemokrater, såna som inte är partiledare alltså, kommer att börja leta efter sina hjärtefrågor first thing Monday morning. Jag tror också att rätt många av dom kommer att leta förgäves, även om ”deras” sida har vunnit valet. Kanske tänker dom på det här redan nu, i såna fall kan det avgöra valet till sossarnas fördel. Koncensus i all ära, vi svenskar är världsmästare i det ämnet, men om vi snackar tydlighet så kan aldrig en koalitionsregering slå en minoritetsregering på fingrarna. Åtminstone inte om man ska tro på historien, vilket jag fortfarande gör. Det är också svårt att se hur en kompromiss, hur överens man än är, kan ersätta fyra olika ideologier i ett nafs. Alliansen handlar om att överta makten men har mycket lite med ideologi att göra. Grejen är bara den att jag tror ideologierna har störst betydelse för väljarna så här under valrörelsens sista skälvande dygn. Nu har vi sett alla slipsarna, nu har vi hört alla löften, och nu försöker vi väljare koka ner det här till en soppa om vi kan svälja. Två dagar före valdagen börjar sakfrågorna blekna till förmån för den stora frågan, vad är det egentligen jag tror på? Så är det för mig, och jag tror inte jag är ensam om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar