Det är när jag säger saker som ”Inte sparka pappa på pitten igen nu, det gör så jävla ont förstår du” till lilla I som jag undrar vem jag egentligen kommer att vara när den här föräldraledigheten är över i februari. Jag har ända från början sett fram emot den här pausen från mitt ordinarie liv av två anledningar: Dels en mycket högre närvaro i familjen, dels det sociala experiment det innebär att byta vardag under ett halvår.
Min ökade närvaro i familjen är jag hittills väldigt nöjd med. Tajmingen är dessutom perfekt eftersom min ledighet har sammanfallit med sönernas högstadieentré, en tid då dom (iaf enligt min mening) behöver allt stöd dom kan få för att klara av övergången från barndom till ungdom utan bestående men. På eftermiddagarna när dom kommer hem från plugget fikar vi och tar hand om läxorna, på kvällarna när tankarna börjar formuleras i deras huvuden finns jag där och kan bolla idéer. Jag ser också familjen utvecklas och ta form, relationen mellan sönerna och lilla I växer sig starkare för varje dag och hon älskar att bara vara med dom när jag hänger tvätt eller tar en dusch. Familjen är en stark struktur, när den funkar finns det inget som slår känslan.
Vad som händer i mitt eget huvud är lite svårare att vara hundra procent positiv till. Jag ska inte sticka under stol med att jag börjar bli något av en eremit, på gott och ont. På gott därför att min fokus på lilla I är skarp, den här lilla sparvungen kommer inte hökarna åt i första taget. På ont därför att.. ja.. det kan ni nog själva föreställa er vilka negativa konsekvenser ett eremitliv har i ett samhälle där social kompetens är nyckeln till allt. Det jag behöver tro på för att hålla mig lugn är min förmåga att skruva tillbaka den gamla skallen när det behövs. Vad är det för mode, frågar man sig själv, och hittar sen förmodligen rätt.
Mina sociala kontakter utanför familjen har inskränkt sig till ett antal hantverkare, kassörskorna på ICA samt en och annan polare som får sällsynta besök. När jag väl träffar någon jag känner blåser jag min täckmantel omedelbart och börjar pladdra som attan, ungefär faktiskt som eremiten i Monty Python’s ”Life of Brian”, ni vet han som hade suttit i en grop i sjutton år och inte sagt ett jota innan Brian ramlade ner i gropen och landade på hans fot.
Det här pendelartade humöret var jag till viss del beredd på, men drömmarna har kommit som en överraskning. Jag drömmer nämligen ganska ofta mardrömmar, i den meningen att jag vaknar kallsvettig och rädd. I natt var det spökerier och en mordbrännande bloggkollega som var i farten. Jo David, det var faktiskt du som hade träffat en psychobrud och brände ner mitt sommarställe men ta det inte personligt är du snäll. Shit mannen, jag var så jävla rädd för dig när jag vaknade vid tretiden i natt. Det var nästan så jag ville ringa dig bara för att kolla att du fortfarande är snäll.
Det är fritt fram för drömtydning här alltså, min egen amatörmässiga teori går ut på att mitt kontrollbehov har accelererat och oron som då hålls i strama tyglar får sitt utlopp under natten istället. Nånting måste ju ändå hända i skallen när man byter vardag så här, och än så länge verkar dom största effekterna ta sig uttryck i mina drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar