torsdag, oktober 11, 2007

Jag minns mitt 80-tal

”Ja jag bara ääälskaaar 80-tal!” säger Idol-Ola när han intervjuas på teve och jag undrar vad han egentligen menar med 80-tal. Menar han ett årtiondes samlade musikproduktion, vilket måste erkännas är rätt svårt att överblicka, eller menar han det sound som nu lanseras som en rättvis spegling av hur populärmusik lät back in the days? Troligen menar han det senare, vilket gör mig en smula irriterad. Folk häver överhuvudtaget ur sig horribla generaliseringar när det gäller musik utan att egentligen ha en susning om vad dom pratar om, och jag påstår inte att jag vet allt men jag var åtminstone med då när det begav sig och kan därför presentera viss bevisbörda i frågan.

Så det var nu imorse faktiskt som jag tog med mig lilla I ner i det kalla garaget för att börja leta efter mina gamla vinylskivor. Jag stod där och tänkte ”Nu ska han fan få sitt 80-tal den där Idol-Ola” och blev förstås omåttligt sentimental på kuppen. Om inte garaget var så förbannat kallt efter nattens minusgrader hade jag väl stått där än och förlorat mig i gamla ungdomsminnen.

Mycket kan förstås sägas om detta årtiondes musikproduktion, alla har sina egna favoriter och jag tänker inte ta det från A till Ö på något sätt för då riskerar jag att missa just din favorit. Men om man utgår ifrån min skivback (det hette så då och jag förvarar faktiskt ett urval av vinylplattorna i en orange gammal plastback som en gång i tiden troligen var avsedd för ölflaskor) så kan man dra vissa övergripande slutsatser.

Första slutsatsen jag drar är att första hälften av detta årtionde präglades av en brittvåg, även kallad New Romantics. Där hittar vi sidenband istället för skärp, svårt spacklade unga män och påfallande ofta saxofoner. Band som Duran Duran, Simple Minds, Human League, Spandau Ballet och Ultravox är förstås självskrivna storsäljare i detta kapitel, men även lite mer udda fåglar som Adam & the ants, A flock of seagulls, Bow Wow Wow, Bananarama, ABC och Heaven 17 bör nämnas (jag påminner återigen om att det är min skivback som utgör ramen för spaningen). Här kunde en ung man i sina gryende tonår finna gott om androgyna idoler, kanske är det därför jag aldrig har gillat hiphopens störtlöjliga machoattityd. Jag uppfostrades av taniga och bleka men ack så vackra unga män från Storbritannien som verkade härstamma i rakt nedstigande led från litteraturens romantiska era.

Andra slutsatsen jag drar är att 80-talets andra hälft präglades av comebackande åldringar som hade peakat under 60- och 70-talet, och här stod ingen androgynitet att finna på mils avstånd. Nej, här snackar vi om bredbenta män med skägg. Män som Eric Clapton, Phil Collins (okej, Face Value kom i början av 80-talet men glöm inte bort att han runt 87 var en demonproducent, väl i klass med dagens Timbaland), Steve Winwood (och när Idol-Ola säger att han gillar Toto-soundet i sin låt Nathalie så menar han egentligen Winwood-soundet), George Harrison, Tom Petty, Willy DeVille, Roy Orbison och varför inte allas vår Bob Dylan som även han fick lite svårt att fäktas mot ungtupparna där i början av årtiondet men som kom tillbaka. Dom förenade sig dessa gubbar, startade supergrupper och höll varandra om ryggen, allt för att ta tillbaka herraväldet över skivköparna. Mig vann dom, som synes, eftersom min skivsamling innehåller en onormalt hög halt av comebackande gubbar.

Vid sidan av detta spottade USA ur sig sina sedvanliga superstjärnor (Michael Jackson, Madonna, Springsteen) och britterna hade även dom sina Ullevi-fyllande artister (Bowie, U2). Sen har vi hiphopen, den omstylade rockabillyn, pudelrocken, svartrocken (ja man säger väl Goth idag förstås), reggaen och säkert något mer som jag glömt, så vad är det egentligen Idol-Ola och alla andra menar när dom säger att dom älskar 80-tal? Hur kan man sammanfatta allt detta spretiga i ett enda ord, 80-tal, och komma undan med det som om man pratade om en färg? "Ja jag bara ääälskaaar svart!”

Jodå, det går förstås alldeles utmärkt att göra så när preskriptionstiden har gått ut. Och för 80-talets del gjorde den väl det någon gång runt millenieskiftet, efter det var det bara att friskt vågat kasta sig ut i musikdebatten och använda termen ”80-tal” och låta alla andäktiga lyssnare förstå att man har hittat själva essensen, själva hjärtat i ett årtiondes samlade musikproduktion. Precis som vi, då på 80-talet, slarvigt slängde oss med termen ”50-tal”. Och 50-tal var väldigt inne på 80-talet, det ska ni veta ungar.

Men när jag sitter där i mitt vardagsrum med några dammiga vinylare och försöker hitta den röda tråden i mitt 80-tal så låter det sig faktiskt inte göras. Steel Pulse och Mike Oldfield åtskiljs av en ocean, och samtidigt som jag begriper detta så inser jag också att det här nog inte låter sig förklaras så lätt för den som inte var med då. Det kan nog lätt bli för mig som det blev för morsan, när hon skulle förklara 50-talets musikaliska mångfald för mig. ”Men snälla vän, då fanns ju BÅDE Elvis och Tommy Steele!”

7 kommentarer:

Anonym sa...

Han kanske älskar alla extremt dåliga hits som kom på åttiotalet. Som låg etta(!!) på traxlistan i två veckor, lät extremt tråkigt och lättillgängligt, ungefär som idol-låtarna, och sedan försvann för att aldrig mer komma tillbaka. Eller så är han bara helt enkelt glad över att slippa "wheeeaalla" (eller vad det heter när de sjunger en ton upp och ned hela tiden) vilket inte var så vanligt då.

Anonym sa...

Du har säkert både rätt och fel, som vanligt, men de FINNS ett musikaliskt fingeravtryck för är så typiskt 80-tal att ingen kan ta fel: synten. Möjligen klarade sig Clapton och Dylan undan, men annars finns den över-fucking-allt

Matte sa...

Jonte: Jo, det whailades (eller vad det heter) inte så mycket då, inte innan Whitney Houston slog igenom iaf.

Skrivkramp: Jo men det är jag säger också, på ett säkert krångligt sätt, att det går att koka ner ett musikaliskt fingeravtryck från varje era. 80-talet förknippar vi med synten, även om själva idén med synten var (och är) att den kan låta som vad som helst så det borde egentligen vara svårt att hitta det fingeravtrycket men jag förstår vad du menar. Problemet är väl bara att den lilla smala strimman av ljud BLIR 80-tal, när det i själva verket fanns så mycket mer.. och jag kan knappt tro det själv att jag sitter här och försvarar åttiotalsmusiken,haha! Jag som mest lyssnade på 70-tal då det begav sig.

Anonym sa...

Tycker att dina tankar är helt i linje med mina. Det fanns inte ett sound på 80-talet utan flera. Det gör också att snacket om att 80-talet skulle vara så dåligt inte heller stämmer (vilket inte du påstår och iof inte Ola heller, men många andra vill ju göra sig rolig över 80-talet). Vad man tycker är bra är ju en smaksak. Själv upptäckte jag reggaen på 80-talet något som också du lyssnade på då (bland mycket annat förstås). I mitt finns det väl fog för att påstå att jag är kvar i 80-talet (eller inte, eftersom jag lyssnar mer på 70-talsreggae och nya riddims snarare än 80-talsreggae).

Därmed har jag använt min kvot med parenteser för idag.

Bless
/jahsalcin

Anonym sa...

Jahsalcin: (Ja här ser du en som har överskridit parenteskvoten för dagen, så jag kan inte använda några imorgon.)

Mest troligt är väl att vi som har en konkret erfarenhet av 80-talet i form av unika minnen har vår egen uppfattning om hur det var, medan dom som nu får ta del av det i efterhand, alternativt i ny förpackning, är mer benägna att stoppa hela rasket i en och samma kategori. Det gäller väl allt, antar jag. Angående vårt eget 80-tal så tillhörde jag den förvånansvärt stora skaran kids som lyssnade på både reggae och hårdrock. Åtminstone var vi rätt många i vår krets, vill jag minnas.

David sa...

Herregud, det var mig en diger samling gamla synder på vinyl. Själv var jag mest inne på den hårdare rocken, även den sminkad, men där snackar vi mer teaterblod och slaktavfall, tänk W.A.S.P, Mötley Crue, KISS (som jag inte tål idag), Slade, Helix, Dio, Accept, ac/dc, Madame X och min husgud Ozzy. Sedan runt 87-88 byttes rocken ut mot band som RUN-DMC, Public Enemy, NWA, Beastie Boys och LL Cool J. Helt enkelt för att Aerosmith såg rätt löjliga ut bredvid RUN-DMC i den där vidoen (remember?), det var liksom inget snack om vilka som var dom hårda killarna.

Anonym sa...

David: Jag kan fortfarande spela "Balls to the wall" på gitarr, bara så du vet. Visst minns jag videon och håller med dig, Aerosmith har aldrig sett töntigare ut.