Ängslan, ta någon annans hand

Sönerna är hemma hela dagen för dom har höstlov. En av dom spelar X-Box och den andre sitter framför datorn och spelar WoW. Själv sitter jag naturligtvis framför min dator och skriver den här texten, vad skulle jag annars göra? Dom här texterna skriver ju inte direkt sig själva, om nu någon trodde det. Det här är tjugohundratalet i ett nötskal, vi sitter framför varsin skärm. Jag och sönerna är tämligen skärmberoende, det är bara att inse, medan sambon däremot är mer åt bokhållet. Ja, jag har faktiskt läst ganska mycket själv senaste tiden, se bara här ett axplock av höstens bokskörd:

Fantomerna – Klas Östergren
Patient 67 – Dennis Lehane
Mörker, ta min hand – Dennis Lehane
Gregorius – Bengt Ohlsson

Av att läsa andra bloggar har jag förstått att vissa par spenderar största delen av sin fritid framför varsin skärm. I somliga bloggar kan man t ex läsa att tjejen som skriver bloggen sitter och tittar på sin kille när han skriver i sin blogg, sen kan man tänka sig att dom läser varandras bloggar för att kolla läget, vilket ju känns rätt märkligt när man tänker efter.

Men det jag ville säga var egentligen inte att det finns märkliga människor där ute, för det vet ni redan. Jag ville heller inte säga att jag är skärmberoende, för om något så har dom senaste två månaderna bevisat att så knappast är fallet. Här sitter jag egentligen bara vid dom sällsynta tillfällen då lilla I sover middag och jag inte ägnar mig åt något slags hushållsarbete. Nej, jag ville istället tala om att jag har blivit mer av en läsare än en skribent på gamla dar. Skribent är förstås en titel som jag inte innehar, men du fattar att jag menar skribent i min egen blogg va? Här har ekat mellan glesa inlägg senaste tiden, och detta är bara resultatet av en fullt naturlig utveckling vill jag påstå. Varför skriva om man inte har något vettigt att berätta? Nej, just det. Läser andras bloggar gör jag inte heller i någon större utsträckning, där har böckerna tagit över rollen som skyfflare av input. Det finns så många bra böcker hörni, visst då?! Jajamen.

Så missuppfatta mig inte nu kära vänner, för jag gillar er allihop, men det är rätt skönt att ta en paus från bloggvärlden ett tag. Det känns inte lika ängsligt som när jag försökte hänga med och haka på hela tiden, om ni förstår vad jag menar.

Och apropå sambon, som innehar initialen S och fortfarande vill vara anonym, så kommer hon ibland hem från jobbet och ondgör sig över fenomenet Facebook. Jag brukar säga nåt i stil med ”Ja vad jag kan förstå så tycker alla att Facebook är asjobbigt men ingen törs kliva ur skiten, så du är knappast ensam där”. Naturligtvis har jag svårt att dölja stoltheten över att jag själv lyckats stå utanför detta vuxendagis. Och stolt är jag för det känns absolut som jag inom en snar framtid kommer att vara en sån person som kan säga ”Ja vad var det jag sa?” till alla som till slut kommit på att sånt där bjäfs hör hemma på ungdomsgårdar och därför skäms för att dom trillade dit så enkelt. Visserligen visar historien med all önskvärd tydlighet att personer som säger ”Ja vad var det jag sa?” aldrig får den revansch dom så hett efterlängtar, dom får snarare vistas i utkanten av alla sociala sammankomster (som parmiddagar, inflyttningsfester, barhäng, releaseparties, after work, försittningar och eftergäddor) eftersom ingen gillar en besserwisser. Men rätt, det kommer jag att få. Den här gången är jag säker, om ett år är ni inte så stolta över era Facebook-dagar mina vänner. Men det är okej, jag lovar att inte gnida in det i era ansikten. Bara jag får säga ”Ja vad var det jag sa?” en endaste gång så blir jag nöjd.

Men nog med detta tomma prat, ni har bättre saker att göra. Som att leta nya vänner på Facebook va? Fniss fniss..