Det här är boken för dig som tycker att Nick Hornby har blivit tråkig och Douglas Coupland har blivit konstig (alltså en bok för alla med god smak, hehe). Chuck Klosterman är musikjournalist på tidningen Spin och ger sig i boken ut på en roadtrip för att besöka platser där rockstjärnor dött (av droger och/eller olyckor). Boken kryllar förstås av referenser till populärkultur, killen är ju trots allt musikjournalist, men det som hedrar Klosterman allra mest och skiljer honom från de flesta i hans skrå är att han inte hymlar med sin allt annat än (i musikjournalistsammanhang) korrekta smak. Uppväxt i byhålan Fargo på 80-talet gjorde han precis som de allra flesta gjorde på mitt plugg: han lyssnade på hårdrock. Inte den creddiga sorten heller, både Great White och Motley Crue förekommer i ganska smickrande ordalag.
Själva resan är förstås bara kanvasen på vilken Klosterman målar sin historia (oj så skitnödigt skrivet), men det är en roande och intressant kanvas för den som gillar musik och hör till författarens generation. Handlingen, själva huvudspåret, är väl inte krångligare än "sökandet efter mening i tillvaron". Vilket förstås inte låter så originellt men originell är precis vad denne man är. Det är vasst, rappt och jäkligt roligt skrivet, precis så som Hornby önskar att kunde skriva. Okej, nog med pikar åt Hornby, han har egentligen ingenting med det här att göra.
Utöver bokens självklara lyskraft för nämnda målgrupp finns det två saker som gör att jag personligen känner mig nästan besläktad med författaren. Dels har han kommit fram till samma slutsats vad gäller homoäktenskap, att det måste tillåtas eftersom de enda män som vill gifta sig nu för tiden är de homosexuella (jag har skrivit om det på bloggen tidigare). Dels delar författaren och jag samma svårförklarliga kärlek till Fleetwod Macs 70-talsplatta "Rumours" (jag tycker varenda spår på skivan är genial pop som får mig att nästan böla men jag kan inte förklara varför).
Köp boken på pocket, ta med den på bussen eller tunnelbanan. Kapitlen är hyfsat fristående, jag läser den samtidigt som jag läser en annan bok och det går alldeles utmärkt att hoppa in med några dagars mellanrum utan att man tappar tråden.
1 kommentar:
Gillade också den här boken. Väldigt väldigt rolig på sina ställen. Passagen om hur man kontrollerar huruvida man har drogproblem eller inte, är briljant:
"När man sorterar bort frön från marijuana eller hackar upp nyinköpt kokain använder man vanligtvis ett cd-fodral som underlag för operationen. Cd-fodral är konstruerade för detta ändamål. Och när man är ung och entusiastisk och enbart använder droger för nöjes skull väljer man alltid en cd som på något sätt är symbolisk för hela upplevelsen: För marijuana väljer man Pink Floyds Wish You Were Here eller My Bloody Valentines Loveless eller Thin Lizzys Jailbreak. Om man finfördelar kokain med sitt Visakort använder man fodralet till Sabbaths Vol. 4 eller Neil Youngs Tonight's th Night eller Be Here Now av Oasis. Men om du någon gång når en punkt där du inte längre bryr dig om albumets estetik, om du inte ens bryr dig om vilket album du plockar från hyllan och du kommer på dig själv med att hälla kokain till ett värde av sjuttio dollar på Men at Works Business as Usual, då har du ett drogproblem. Skaffa Hjälp."
Var inte lika road av "Sex, droger och chokladpuffar", trots den briljanta titeln.
Skicka en kommentar