Stora träd kastar långa skuggor

Känns det inte lite som att allt annat har hamnat i Breivik-rättegångens mediaskugga just nu? Förståeligt iofs, men tråkigt. Det blir så fattigt när bara en stor sak får plats i medierna.

Jag ska säga det på en gång, jag har inte hängt med i rättegången. Jag orkar inte, finner inget intresse. Efterspel är sällan roliga, även om jag förstår varför rättegången är öppen och välbevakad. Vi måste lära oss något av det här, det är väl alla överens om, men vad?

Att slagkraften hos ensamma galningar aldrig får underskattas? Att grumliga politiska förbund ibland kan kasta ur sig en sådan som Breivik? Är det här ett politiskt dåd eller en ensam galnings verk? Där, i den absolut viktigaste kärnfrågan, står man väl och vacklar fortfarande. Alla vacklar utom Breivik själv som väldigt tydligt vill tala om för oss att det han gjorde var politiskt motiverat och utfört vid alla sinnens fulla bruk.

Jag minns den norske terroristexperten som satt i direktsändning och var så arrogant tvärsäker på att Al-Qaida låg bakom bomben. Sen kom rapporterna från Utöya, och helt plötsligt blev allt ställt på ända. Det förstod till och med jag att en A-Qaida-terrorist inte gör en sån grej. Och tänk hur mycket enklare det hade varit för den norska befolkningen och resten av världen att förstå detta dåd om det varit en helt vanlig terrorist som låg bakom. En sån där muslimsk galning med bomb-bälte, den naturliga stereotypen. Istället en tvättäkta norrman som kanske eller kanske inte är galen. Värsta scenariot.

Hur man bedömer Breiviks psykiska tillstånd avgör straffpåföljden, och straffpåföljden kommer i sin tur att förfölja varenda norrman tills domedagen, om det inte blir så som majoriteten vill. Det verkar ju för övrigt som att majoriteten och Breivik är överens, straffet bör bli fängelse.

Jag är av en annan åsikt. Om någon önskar se minsta ånger hos den här mannen, minsta tecken på att han kommit till insikt om vad han faktiskt gjort, och jag tror att många önskar just det, så är det självklart vård som gäller. I fängelse kan han sitta och ruttna tills han dör, men om någon tycker att det är ett rättmätigt straff för det han gjort så är det ju bara nonsens. Det finns inget rättmätigt straff, det närmaste vi kan komma försoning är genom insikt och ånger hos förövaren. Det finns förstås inga garantier för att vi någonsin kommer att få bevittna denne mans ånger, men vård torde väl ändå vara den enda vägen som åtminstone öppnar upp möjligheten.

Nu har jag sagt det jag vill säga i den här frågan.