Engagemang

Jag befinner mig en delvis ny och ganska knepig situation. Jag försöker balansera tiden och den samlade orken mellan arbetet och familjelivet, och där är inget nytt. Men eftersom allt jag gör på jobbet sedan jag kom tillbaka efter föräldraledigheten är nytt och det känns som att vad fan som helst kan hända när fan som helst så infinner sig ett vägval. För jag vet av erfarenhet att det går alldeles utmärkt att säga ja och jajamensan till allt som dyker upp på jobbet och det kan vara nog så roligt och tillfredställande att känna sig så nödvändig och duktig som man då kan göra. Men.. varje gång jag kommer hem så springer en liten kille mot mig med armarna utsträckta. Han behöver också mig. Sen tittar jag in i vardagsrummet och där sitter en liten tjej som inte gärna sträcker ut sina armar mot mig, hon är för cool för det, men hon behöver också mig. Och på golvet, där ligger en mindre tjej, en riktigt liten en, vars blick och leende får mig att aldrig vilja lämna huset. Och det är inte nog med det, för nere i källaren sitter två tonåringar och Wow-ar, vilket kanske låter som att ha två aliens i huset men faktum är att dessa killar är så oerhört snälla, roliga och älskvärda att jag smälter varje gång jag ser dem.

Med andra ord, varje gång jag kommer hem från jobbet vill jag aldrig åka tillbaka till jobbet. Sen sover jag, sen blir det morgon och autopiloten slår på. Det är inte så att jag vantrivs på jobbet, det så att jag trivs så förbannat mycket bättre där hemma. Och jobbet kan, i värsta fall, bli ett hot mot allt det jag håller kärt. Ett hot blir inte mycket större än så.

Jag får nog börja fundera lite på vad jag vill prioritera i livet, vilket förstås är en lyx i sig. Att behöva prioritera livets innehåll, det måste vara motsatsen till tomhet och ensamhet. Jag är lycklig, så mycket vet jag. Men jag har småkrisat de senaste dagarna, upplevt hotet. Jag är fånig, lite stingslig, men det kan bero på att jag varit hemma i sju månader och man studsar fan inte tillbaka till 190 knyck över en natt. Jag antar att jag helt enkelt har upplevt stress, mestadels emotionell sådan, och jag är inte skitduktig på att hantera den direkt. Men va fan, man kan ju inte vara duktig på allt, säger han som är farligt nära att fastna i duktig-pojke-fällan (jodå flickor, den fällan finns också).