Jaså, det är inne att bryggsegla nu? Va fan, det gjorde jag och skeppare L redan -98. En gång gjorde vi det fullt ut, dvs vi hissade seglen fast vi låg förtöjda. Det var i Sandhamn, på den snobbigaste bryggan.
I Sandhamn hände mycket roligt, på det där lite Stureplansdekadenta sättet. Det fanns ju många såna människor där, vad det nu är egentligen, och det var roligt att betrakta spektaklet och ibland delta i det. Jag och polaren L blev nämligen ibland inbjudna till de mest oväntade sällskap, såna man normalt inte umgås med (typ idrottsstjärnor eller rika arvtagare). Vi var tydligen "riktiga människor" sa man, och det gjorde mig alltid lite sorgsen när jag fick höra sånt.
Som om dessa rika människor som lever i sus och dus egentligen suktar efter det vanliga, det normala. Där struttar vi förbi, två lantisar med träbåt, och jet set-maffian blir alldeles tossig.
- Ska vi göra nåt crazy?
- Vadå?
- Ska vi umgås med vanliga människor?
Om man kunde se förbi deras löjliga manér, vilket jag kunde efter fyra stadiga groggar, så var dom förstås riktiga människor dom också. Riktiga människor med dyra leksaker, förvisso, men med samma längtan efter att bli älskade som alla vi andra.
- Hörrudu vanliga killen, tycker du om mig?
- Jadå, du verkar trevlig.
- Fan, du måste komma på min fest imorgon. E-type kommer.
- Då får det nog vara.
- Shit du är rolig alltså, du borde vara på teve!
Tack vare sprit, sol och båtar kunde såna här sociala experiment uppstå. Där och då, aldrig annars. Dagen efter drog vi till en lugn naturhamn och stekte falukorv på Triangaköket medan jet set-maffian drog till St Tropez och minglade med prinsessan Madeleine. Allt var som vanligt igen, men för en kort stund hade det varit jävligt ovanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar