Det finns många sommarminnen och här är ett till

Det var sommaren 1985. Jag var femton år, skulle fylla sexton, och hade arbetat en timme av första dagen på mitt allra första sommarjobb. Bredvid mig satt min far. Vi putsade varsin plåtbit, ungefär 10 x 7 cm stor. Min var herrgårdsgul och hans var roströd.

Min far hade fixat sommarjobbet åt mig, det var där han jobbade och det var ganska bra betalt. Det visste man, industrin ger bra betalt. Jag hade stått i valet och kvalet mellan detta jobb och jobbet som kyrkogårdsvaktmästare, vilket gav ungefär halva lönen, men ändå började jag ångra mig. Jag hade bara varit där en timme men det kröp i hela kroppen. Jag tänkte att jag skulle få sitta där och putsa plåtbitar hela sommaren, jag tänkte att farsan skulle sitta bredvid mig hela tiden. Jag började få panik.

Från ett takfönster högt uppe i skyn sken solen ner och brände som en svetslåga på mitt högra lår som var iklätt ett par splitternya gröna arbetsbyxor. Alla kunde se att jag var färsk sommarjobbare, man såg det på byxorna. Alla andras byxor var smutsiga och trasiga, ju smutsigare byxor desto högre rang.

Luften stod stilla och var fylld med kväljande dofter från gasoldrivna gaffeltruckar och lösningsmedlet på min trasa. Jag visste inte hur länge jag förväntades putsa plåtbiten så jag putsade den exakt lika länge som min far putsade sin. Plåtbiten hade jag för övrigt redan lärt mig att hata och jag visste inte ens vad den var till för.

Min far höjde ljudet på radion. Det var sommarmorgon på P3, Berts betraktelser. Jag började nästan gråta, aldrig hade jag längtat hem till mamma så intensivt som då. Vi hade ju suttit och lyssnat på Berts betraktelser bara någon dag innan, hon i sin gula morgonrock med en kopp kaffe och jag med en ostmacka och ett glas apelsinjuice. Jag kände mig frihetsberövad, satt i fängelse, och jag blev så besviken på min far som inte verkade fatta att vi satt i fängelse. Han verkade trivas där på fel sida den stora gröna plåtväggen, som lika gärna kunde ha varit en taggtrådsklädd mur. Det var sommaren 1985 och jag ville aldrig bli vuxen.