Den första lediga nationaldagen i världshistorien, vad gör man då? Vad gör folk? Och det folk gör, vad det nu är, kommer det att bli en tradition? Om grannen Leif köpte en napoleonbakelse igår, kommer han alltid att göra det på nationaldagen framöver? Det finns viss anledning att tro det, inte bara om Leif, för vi är ju rätt pigga på traditioner i det här landet.
Själv spelade jag minigolf, och jag hoppas för allt i världen att det inte kommer att bli vår nationaldagstradition för jag hatar minigolf. Och jag vet att det heter bangolf, om nu någon sådan entusiast irrar sig in här i googletider och förfasar sig över min okunskap, men jag väljer medvetet att föraktfullt kalla skiten minigolf.
Mitt problem är att jag inte kan slå rakt. Jag kan för mitt liv inte få bolljäveln att gå rakt ens längs en pinsamt kort sträcka som kanske två meter. Jag härstammar dessutom från en lång rad av män i min släkt som aldrig har slagit en boll rakt, så jag vill påstå att det är genetiskt.
Att räkna ut vinklar och snirkla mig fram längs spår som är till synes oframkomliga är min specialitet, ju krångligare desto bättre, men det där snacket om att det enkla är det svåra passar verkligen in på mig. Du vet den där sista banan, där man bara ska slå in bolljäveln i ett tämligen stort hål så att den åker in i minigolfhuset där minigolfuthyrarmänniskan sitter? Där fick jag fyra. FYRA! Get the fuck out of here, det är ju helt meningslöst.
Visst var resten av dagen jäkligt trevlig, inget snack om saken. När vi grillade och käkade ute på verandan var det trevligt. När vi käkade godis framför fotbollen på teve var det trevligt. Men när jag skulle somna var det lik förbannat den där jävla minigolfbollen, den ilsket röda, som dök upp i skallen. Jag drömde sen att jag dissekerade just en sådan boll med hjälp av ett antal power tools. Så imorse kändes det lite bättre, men minigolf ska inte bli vår nationaldagstradition så sant min farfarsfarfarsfar hette krok-Bengt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar