Jag är vuxen

I ”The picture of Dorian Gray” som jag fortfarande läser har Dorian nu slagit ihjäl Basil och blivit en riktig best. Sin förföriska skönhet och fantastiska övertalningsförmåga använder han nu enbart till att låta andra sopa igen spåren efter hans sorgliga leverne.

Jag känner mig om något som motsatsen till Dorian Gray, fast han just nu i handlingen är exakt lika gammal som jag. I yngre år, visst, även om jag aldrig har ägt vare sig förförisk skönhet eller fantastisk övertalningsförmåga så var jag nog ändå mer som Dorian då. Man kommer undan med en hel del när man är nitton, som att skita i att dyka upp på familjefester pga bakfylla eller tvinga andra att ljuga åt en. Men så är det alltså inte nu.

Jag är vuxen i den meningen att jag alltid, verkar det som, vill kunna se mig själv i spegeln utan att behöva kisa för självföraktet. Är det vuxet? Moget? Vad är skillnaden? Det är nog till största delen miljöbetingat det här tror jag. Det går inte gå runt det faktum att jag har tre barn och en kvinna som jag alltid vill imponera på. Jag varken kan eller vill imponera på henne genom att, för att göra en referens till förra inlägget, bryta arm eller bygga en friggebod av en ask tändstickor. Hon är heller inte intresserad av det, så på det sättet passar vi väldigt bra ihop. Jag vill och försöker imponera på henne genom att vara rolig, smart, trevlig och.. och.. pålitlig. Ja faktiskt, kvinnor gillar pålitliga män, speciellt dom kvinnor som du har barn med.

Jag vill alltså vara pålitlig, både för henne och mina vänner och, mest av allt, mina barn. Jag mår fysiskt illa om jag sviker ett löfte till något av mina barn. Kan du förstå den känslan? Den är viktig i mitt liv. Viktig på så sätt att den styr väldigt mycket av mina handlingar. Om du förstår den så förstår du ganska bra hur jag fungerar.

Visst, jag super till ibland, gör konstiga saker, men aldrig om jag har lovat något annat. Jag är vuxen, visst? Jag måste kunna säga det utan att du varken rynkar på näsan åt min självglorifiering eller skrattar åt min strävan efter att äga egenskaper som du föraktar.

Jag tänker på det här när jag läser ”The picture of Dorian Gray”. Jag tänker att det nog skulle vara väldigt jobbigt att vara som nitton bast när jag i själva verket är trettiosju och har tre barn. Man måste nog förändras efter vägen, kanske t o m förändras fundamentalt, i grunden. Tro på något nytt som aldrig fanns förr, tro att det även i framtiden kommer att dyka upp ännu mer nya saker som förändrar en ännu mer. För om man inte tror det så kan man nästan inte fatta hur det ska gå ihop. Om man t ex är som man är när man är nitton och lägger in tre barn i ekvationen, då går det inte ihop. Man måste liksom mogna, och jag tror att jag har gjort det. Det tog ett tag men här är vi nu.