Dirty deeds done dirt cheap

Det är fula tricks det här, inget annat än fula tricks. Så här är det. Jag ska vara toastmaster på ett bröllop nästa helg, jag blev tillfrågad av brudgummen för ett tag sen och vem kan tacka nej till ett sånt hedersuppdrag? Ni vet det och jag vet det, man kan inte tacka nej. Även om det känns lite skevt, även om man tycker att man inte står killen tillräckligt nära för att bli tillfrågad. Men okej, jag fixar väl det. Man har väl varit med förr, aldrig som toastmaster iofs men hur svårt kan det vara? En retorisk fråga som jag själv väljer att svara på. TYDLIGEN SVÅRARE ÄN MAN KAN TRO.

Det började med en lista över mina förväntade plikter. Den såg hyfsat rimlig ut, iofs rätt skumt att jag ska se till att bandet och kökspersonalen ska få sina arvoden men okej, fine. Sen har det eskalerat. Listan har uppdaterats, nya plikter tillkommer hela tiden och nu, alldeles nyss, kom ännu mer via mail från den kommande bruden (som jag för övrigt inte känner alls). Saken blir inte bättre av att killen som skulle fixa svensexan imorgon har visat sig vara en riktig planta som inte klarar av ett skit, så jag har fått styra upp det mesta av den också. Kort sagt, jag börjar bli rätt less och känner mig en aning utnyttjad.

Och man tänker så här, när man är jag, att å ena sidan så får man väl ställa upp, det är ju bara att försöka prioritera om lite och hitta tiden. Å andra sidan blir jag faktiskt jävligt irriterad när jag ser mig omkring och upptäcker att mina prioriteringar hela tiden störs av andra människors oförmåga att göra det dom ska. Nu är det ju faktiskt JAG som jobbar heltid och har tre barn, plus att jag är inblandad i en till svensexa och ett till bröllop. Det är inte jag som är singel och egentligen har all tid i världen men som skiter i att fixa prylar bara för att det liksom inte blev så. Jävla slackers, fan vad jag hatar er!

Och ja, efter ett par andetag så inser jag att det här är en fälla. En fälla som kanske, slå mig om jag har fel nu, oftast kvinnor faller i. Att ställa upp, att vara duktig och pålitlig. Det brukar kvinnor vara. Och det blir en ond spiral det här med att vara pålitlig, man blir känd som ”den som alltid ställer upp” och sen har man helt plötsligt blivit nån jävla kastrerad oxe (en dubbelkastrerad tjur alltså) som troget stretar iväg över åkern med plogen i släptåg.

Jodå, Matte kan man lita på. Nej det kan man inte ALLS det! Och jag ska hämnas, det kan ni lita på, för mitt tal på bröllopet kommer att vara allt annat än konventionellt ska jag säga er. Och kärringarna och gubbarna och slackerserna kommer att sätta vinet i halsen när jag drar igång, och vi kanske blir ovänner för livet jag och killen (för att inte tala om bruden) men så kan det gå när man tar mig för givet.

Och en kompis, som också ska på bröllopet, lägger handen på min axel och viskar i mitt öra. ”Säg bara nej nästa gång”. Säg bara nej.. NEJ NEJ NEJ NEJ.. nästa gång.