Det finns inte längre något alls här inne som påminner om en hyggligt aktuell och välskriven blogg, men det må vara hänt (axelryckning).
Som ni vet har ett antal prominenta kulturpersonligheter gått och dött det senaste året. Ja man kan nästan säga att det har skett en överdriven och opåkallad gallring, om svenskt kulturliv tillåts liknas vid en skog. Mycket kan liknas vid en skog, fråga bara naturromantikerna. Senast i raden är Slas, en man som skrev ovanligt många böcker men som hos mig gjort större avtryck som illustratör. Det var något barnprogram när jag var liten, en stor gubbe och en liten pojke, ritade med Slas sedvanligt spretiga och enkla men uttrycksfulla stil. Att jag fortfarande minns det där barnprogrammet tyder förmodligen på att Slas lyckades beröra mig med sina enkla medel, vilket är mer man kan säga om nationalhjälten Ingmar Bergman (en av de numer döda).
Bergman, detta träskmonster till regissör, har alltså aldrig lyckats beröra mig. Och hur vågar jag sitta här och säga så om vår mest kände regissör genom alla alla jättelånga tider, va?? Jodå, det kan jag säga. Bergman och hela dramaaatenpacket kan dra åt h-e vad mig anbelangar, tacka vet jag Slas. Och Thore Skogman för bövelen!
Och nu hände något märkligt, för när jag Wikipediar (how about that for a new word) Thore står där att han dog den 9 december, på Gävle sjukhus! Jaha, hur fan kan jag ha missat det?! Och det märkliga slutar inte där, för uppslagsverket i fråga säger också att Thores mor hade samma namn som min dotter, och samma efternamn som min mamma innan hon gifte sig. Och inte nog med det heller, för Thores pappa hette Elof och det är namnet på myran i min (vill jag påstå) revolutionerande fabel till bok som aldrig har publicerats.
Här kryllar tydligen av tecken på att jag och Thore på något sätt hänger ihop, vilket heller inte förvånar mig för av samtliga avlidna storheter senaste året så är herr Skogman, denne gigant inom svensk lightunderhållning, den som berört mig mest under min livstid. Han är också den som hyllats minst av dessa döingar, vilket kanske inte är så förvånande eftersom seriös teater typ dramatendravel rankas så mycket högre än Storfiskarvalsen och Fröken Fräken. Men från där jag sitter är Thore the shit, det ska ni veta. Kan det finnas en människa som spridit mer glädje än Thore? Tveksamt.
Det är lätt att fastna i det seriösa och svarta, för det är liksom så förföriskt vackert och coolt och svårbegripligt att det bara måste vara rätt att gilla sånt om man vill framstå som en seriös ung man eller kvinna. Men jag börjar komma ut på andra sidan, jag fyller snart 40, och befriad från bojorna (dvs vad jag tror att andra människor ska tycka och tro om mig) väljer jag alltså att från denna allt för stora grupp av döda kulturpersonligheter hylla Thore Skogman. Det känns så djupt in i min själ att det är han som stått för the soundtrack of my childhood, när man tänker efter, och för det måste han få cred.
Och tänka sig att han dog bara några kilometer från mitt hus, jösses. Jag ska genast ringa till kommunalråd Blanck och föreslå en minnessten utanför akutintaget.
7 kommentarer:
Äh, du skriver fortfarande bra och intressant när du skriver, det är huvudsaken. Hur aktiv man är går ju i perioder, det har ju gamla bloggveteraner (för det är vi väl nu?) som du och jag lärt oss vid det här laget.
Thore Skogman har jag faktiskt ingen som helst relation till, visst känner jag till de låtar du nämner och visst känner jag igen namnet, men jag skulle aldrig kunna säga något han har gjort eller känna igen honom på bild.
Bergman skapade väl både högt och lågt, några av hans tidiga filmer tycker jag är lite väl enkla och pubertala, old Max vid ett schackbord med döden ger jag inte heller så mycket för. Men sedan har han ju trots allt gjort Fanny & Alexander, Sommaren med Monica och Nattvardsgästen också, filmer jag tycker mycket om. Däremot är jag helt med dig i din känga mot Dramaten, angelägen konst skapas sällan på de stora scenerna, det är i marginalen det händer, där hittar man både det sämsta och det bästa. Där elefanter klampar tenderar det mesta att bli fisljummet.
Slas önskar jag att jag hade läst mer av, och det tänker jag även råda bot på. Fick hem en bok idag och väntar ytterligare en senare under veckan. Han hade ett enkelt och avskalat sätt att skriva som tilltalar mig.
Hoppas du kommer till stan snart och dricker öl!
David: När jag växte upp fanns Thore överallt, överallt alltså! Naturligtvis är det förmätet av mig att såga Bergmans hela produktion, för även jag gillar t ex Fanny & Alexander, men jag var sur för ingen bryr sig om Thore. Slas ska jag också läsa mer av, har bara läst Västgötalagret hittills och det är skandal.
Jag ska faktiskt till stan i helgen, och gå på teater, haha! Det är faktiskt sant, en julklapp från svågern. Vet inte om vi kommer loss efter teatern, möjligt att det går att klämma in en bira där annars (vi har barnvakt). Hur har du det på lördag?
Du är inte i stan på fredag? Spelar skivor på Nada med Hermann då. Annars kan jag nog komma ifrån en kortare sväng på lördag, tror dock det finns en risk att Jannike slår mig om jag är ute sent den kvällen också.
David: Är tyvärr bjuden på en grej här i Gävle på fredag, annars hade jag varit given på Nada. Vadå förresten, är det Nada som gäller nu?
Jag tycker faktiskt om Storfiskarvalsen. Och är inte överdrivet förtjust i Ingmar. Bara det faktum att han stavar Ingmar Ingmar.
Ia: Mina söner blir galna på mig när jag envisas med att sjunga Storfiskarvalsen in public, jag tycker den är jätterolig. Ingmar var en knepig rackare, det tycker jag.
Nja, har väl alltid hängt på Nada från och till, tanken är att jag och Dill ska köra en oregelbundet återkommande fredagsklubb där några gånger under våren. Hoppas vi lyckas styra upp nåt på lördag dårå!
/David
Skicka en kommentar