onsdag, januari 09, 2008

She ain't heavy



Att spendera dagarna med en ettåring är lite grann som att gå ut och festa med den där stökigt charmiga kompisen. Det kan vara kul och spännande eftersom allt kan hända, men i slutändan vet man att man får städa upp skiten vilket kan lämna en lite fadd eftersmak.

Av kompisen som är tretti plus kan man förmodligen förvänta sig mer, men till ettåringen kan man inte gärna säga ”väx upp för fan!” när hon försöker trycka ner en badanka i toastolen där man precis gjort nummer två och inte hunnit spola, för man sitter faktiskt fortfarande kvar på toastolen. Precis som den apraka polaren som går på radiostyrning en fredag kväll på stan är ettåringen hundra procent konsekvensneutral och verkar tycka att allt kan provas åtminstone en gång. Jag har själv uttalat den coola onelinern ”I’ll try anything once” mången gång på fyllan, det ska gudarna veta, men i ettåringens fall är det snarare ”I’ll try anything one hundred times” som gäller. Fruktansvärt envisa typer de däringa småttingarna.

Men det här ska inte bli en sån där gullig text som handlar om alla tokigheter som en liten söt flicka kan hitta på, jag håller mig för god för sådant trams. Nej, jag vill bara göra er uppmärksamma på att livet som småbarnsförälder är precis så som livet har mig sagts vara sen tidernas begynnelse (typ 1975) då min far försökte dela med sig av sin visdom. Inte minns jag egentligen ordagrant vad min far sa, men det gick ut på att livet inte är en rak motorväg helt utan hinder utan snarare en vindlande landsväg med dolda kurvor och potentiellt farliga krön. Precis som så mycket annat kan även detta tillstånd beskrivas så mycket snärtigare och effektivare på engelska, för det räcker med att säga heaven and hell så förstår ni genast hur vi har det här hemma. Inte sant?

Inte sant.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Alla som varit hemma en längre tid med småbarn vet vad du menar. Heaven and hell! ;-)

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Matte sa...

Ullis: Tack, jag behöver sånt där stöd ibland för att förstå att jag inte håller på att bli tokig.

Anonym sa...

å jo. det är precis lika fantastiskt som jobbigt att ha barn hemma.

Matte sa...

Vargakvinnan: Tack, det stämmer fint det!

Anonym sa...

En fråga bara. Känner du att du är en bättre far (och man) nu eller är det "same shit" som ditt förra äktenskap? Vad jag undrar är om man kan lära sig av sina gamla erfarenheter och lyckas bättre andra gången. (Är själv skild med barn och nu omgift där vi jobbar på nya "kids")

Matte sa...

Anonym: Oj.. hur ska jag svara på den frågan utan att låta pretto? Om jag är en bättre far och man den här gången är nog egentligen inte upp till mig att avgöra, men det KÄNNS klart mycket bättre. Jag var ganska ung när jag blev pappa första gången, den här gången var jag tolv år äldre. Allt jag lärt mig under dessa tolv år, alla erfarenheter, motgångar, totala fiaskon och succéer, hjälper mig att möta varje situation på ett bättre sätt. Plus att kvinnan i mitt liv är det bästa stöd en man kan önska sig, hon är helt enkelt bäst (alltså kan inte jag ta åt mig hela äran av att saker och ting funkar bättre nu). Allt detta sammantaget gör att resultatet nog blir bättre, men samtidigt vill jag säga att en sådan jämförelse egentligen inte låter sig göras. Jag försökte lika hårt första gången, det törs jag lova, men jag hade inte tillgång till samma instrument som nu.

Så svaret på din fråga, slutligen, är JA, man kan lära sig av sina gamla erfarenheter, självklart. Men huruvida man lyckas bättre, i den meningen att man blir en bättre far och man, tror jag man ska låta andra avgöra.