She ain't heavy

Att spendera dagarna med en ettåring är lite grann som att gå ut och festa med den där stökigt charmiga kompisen. Det kan vara kul och spännande eftersom allt kan hända, men i slutändan vet man att man får städa upp skiten vilket kan lämna en lite fadd eftersmak.

Av kompisen som är tretti plus kan man förmodligen förvänta sig mer, men till ettåringen kan man inte gärna säga ”väx upp för fan!” när hon försöker trycka ner en badanka i toastolen där man precis gjort nummer två och inte hunnit spola, för man sitter faktiskt fortfarande kvar på toastolen. Precis som den apraka polaren som går på radiostyrning en fredag kväll på stan är ettåringen hundra procent konsekvensneutral och verkar tycka att allt kan provas åtminstone en gång. Jag har själv uttalat den coola onelinern ”I’ll try anything once” mången gång på fyllan, det ska gudarna veta, men i ettåringens fall är det snarare ”I’ll try anything one hundred times” som gäller. Fruktansvärt envisa typer de däringa småttingarna.

Men det här ska inte bli en sån där gullig text som handlar om alla tokigheter som en liten söt flicka kan hitta på, jag håller mig för god för sådant trams. Nej, jag vill bara göra er uppmärksamma på att livet som småbarnsförälder är precis så som livet har mig sagts vara sen tidernas begynnelse (typ 1975) då min far försökte dela med sig av sin visdom. Inte minns jag egentligen ordagrant vad min far sa, men det gick ut på att livet inte är en rak motorväg helt utan hinder utan snarare en vindlande landsväg med dolda kurvor och potentiellt farliga krön. Precis som så mycket annat kan även detta tillstånd beskrivas så mycket snärtigare och effektivare på engelska, för det räcker med att säga heaven and hell så förstår ni genast hur vi har det här hemma. Inte sant?

Inte sant.