Först blir dottern sjuk.
Sen blir jag sjuk.
Sen blir sonen sjuk.
Sen blir frugan sjuk.
Och det här med influensa är väl en sak, det går att ta sig igenom, men när tandköttet sväller upp och käften är full av blåsor som gör det i princip omöjligt att äta och dricka, då blir man bara förbannad.
När flunsan peakade sökte jag närhet och tröst hos min fru, men hon är inte lagd åt det hållet. Speciellt inte när barnen är sjuka, då lägger hon all fokus på dem. I'm on my own, och då är det otroligt synd om mig. Jag är aldrig så patetisk som just då, när jag hasar efter min fru i jakt på en tröstande kram, en hand på min panna eller bara en klapp på kinden.
När flunsan peakar är jag också väldigt gråtmild. Under veckan har jag i tur och ordning gråtit när jag tittat på Arga snickaren, Fotbollsgalan (Klas Ingesson) och Sportnytt (tyske målvakten som tog livet av sig). Ett mer hudlöst tillstånd är svårt att föreställa sig, jag rämnar som ett korthus inför minsta lilla snyftis.
Men nu mår jag bättre, och det ska jag säga er.. JAG erbjuder minsann tröst och närhet när frugan är sjuk. Hon konstaterade det där härom dagen när hon sa att jag verkar "ha det i mig" att vara vårdande, vilket hon inte har. Hon är stentuff min kvinna, och det är därför jag älskar henne, men ibland.. ibland vill man ju bara ha en kram fast man egentligen inte förtjänat den.
2 kommentarer:
Jag förstår. Aldrig har uttrycket "Min fru förstår mig inte" varit så sant som nu.
Men allvarligt, det är lite jobbigt när man själv är på ett sätt och en annan på ett annat.Man vill ha vad man ger... ibland. En kompis till mig brukade med stor förtjusning citera Peter Wahlbeck ur någon TV-serie: "Varför ska jag bara ge och ge?"
Ia: Det är nog egentligen bara när jag är sjuk som denna dissonans uppstår, annars är vi på en kompatibel nivå tycker jag. Jag är en sån där patetisk man som blir ett barn när han är sjuk, vilket min fru (barnpsykolog som hon är) anser vara rent pjosk. Med all rätt antar jag.
Skicka en kommentar