Var det någon som orkade se klart dokumentären om Michael Moore på svt igår? Själv stängde jag av efter 45 minuter, eftersom jag blev alldeles yr av alla fakta som en gång kastats ut i etern av herr Moore i hans filmer och som nu kastades tillbaka i ansiktet på mig, inte som fakta utan som påstådda lögner.
Man ville visa att Michael Moore manipulerar fakta, att han ändrar kronologin för att passa hans syfte, att han visar händelser utanför sin kontext, händelser som därför får en helt annan innebörd. Framför allt verkade det här programmet vilja visa att dokumentärkungen i fråga är en skitstövel som lider av storhetsvansinne och schizofreni.
Man har alltså valt att vända allt som Michael Moore påstår om George Bush mot honom själv, och det är här någonstans som jag börjar tröttna för det känns lite väl utstuderat.
För att sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv tror jag man behöver förstå ett och annat om formatet dokumentärfilm. För det första, den som gör en dokumentär gör det för att man har en åsikt som man vill underbygga med fakta. Man kan visa saker som faktiskt har hänt, ord som faktiskt har uttalats, men man har alltid en åsikt om det och man väljer en presentation som passar. Den åsikten är INTE fakta, den är politik, propaganda eller vad du vill kalla det.
För det andra, en dokumentärfilm behöver till viss del kläs i lånta fjädrar för att ens komma upp på biografen i staden där du bor. Det räcker inte med fakta, det måste vara underhållande också. Och det är förstås där, i skarven mellan fakta och underhållning, som trovärdigheten sätts på spel.
För det tredje, den dokumentärfilmare som inte delar sin publik i två läger lär knappast vinna guldpalmen i Cannes. Inget väcker mer uppmärksamhet än älska/hata-syndromet, se bara på alla dokusåpor. Michael Moore skulle inte ha någon karriär om inte Bush fanns, så enkelt är det ju.
Och om vi ska vara ärliga, vi som inte gillar Bush, så tenderar vi att svälja allt Michael Moore säger med hull och hår. Jag vet inte ens om vi bryr oss så värst mycket om sanningshalten, huvudsaken är att någon med lite makt försöker få bort karln. Hos dom som gillar Bush väcker detta förstås istället hat, karln ljuger ju och ställer till! Och jag förstår dom, för även jag är ju en anhängare av den absoluta och rena sanningen. Åtminstone när det passar mina syften, annars vete fan..
Så där sitter vi TV-tittare i våra soffor och ska nu tro på att Michael Moore är en manipulerande skitstövel som bara bryr sig om sin egen karriär. Vilka ändamål helgar dessa medel, undrar man. Personligen skulle jag vara beredd att gå ganska långt för att bli av med Bush. Om det betyder att låta en schizofren dokumentärfilmare som drivs av egen vinning få böja på sanningen och krydda med humor för att nå en stor publik är jag ännu så länge inte helt säker på.
Att killen skulle vara en stor skitstövel har jag inga problem med, han får vara hur wacko och egocentrisk han vill så länge han gör det jag tror att han gör, alltså försöker bli av med Bush. Men det är ju det där med sanningen som skaver. Man vill gärna kunna tro på någon, man vill ha en bad guy och en good guy och det står skrivet i stjärnorna att Bush är as bad as they come. Och det må så vara att Moore inte är as good as they say, att han är en lika manipulerande, lika stor skitstövel som Bush. Och om det är så, och vi fortfarande väljer att tro på honom, så kan vi väl en gång för alla konstatera att det som skiljer den Gode från den Onde inte är metoderna med vilka man vill nå sitt mål, utan bara målet i sig. Detta är, som ni säkert förstår, en otroligt farlig slutsats eftersom det betyder att vad som helst kan hända på vägen fram till något som vi inte vet utan bara tror.
Sådant blundade för metoder, sådan solblindhet inför målet, är exakt det som gjorde nazism, fascism och kommunism möjlig.
Sanna mina ord, det är stora saker i görningen. Men det som till slut gjorde att jag slog av efter 45 minuter var nog bara den där känslan av att alla på något sätt dras ner till samma låga nivå när det handlar om politik. För att bli av med en lögnare måste man ljuga själv, det verkar vara kontentan. Och jag som trodde att lögnen ska med sanning bekämpas, Gud så naiv jag måste vara då.
4 kommentarer:
Jag såg hela programmet ut. Och jag kan bara hålla med dig.
Men det som har sysselsatt mig idag är Debbie Melnyks faktahanterande. De enda som egentligen kom till tals (och hade något slags innehållsmässigt värde och inte bara var karaktärsvittnen) och som visade att detaljer i Moores filmande var någon slags lögn (eller egentligen bara ett visst manipulerande med kronologin) var såna som hade något otalt med Moore, eller bara "från början ogillade honom". Långt bort från det som jag en gång fick lära mig: vill man bevisa en journalistisk tes så får man visa MINST två av varandra oberoende källor som säger samma sak.
Egentligen jobbar Debbie Melnyks och Michael Moore rätt lika i det här fallet. Som propaganda, nästan. Eller som Janne Josefsson. Eller som Evin Rubar. Eller som vilken jävla dokumentärfilmare som helst som är värd att kolla på.
Skillnaden är bara att Michael Moore, Josefsson, Rubar, Tamas, o.s.v. drivs av någon slags större idé, en vilja att förändra.
Och vad jag inte förstod det minsta av var Debbie Melnyks motiv. Ville hon göra sina tittare mer mediekritiska och använde Moore som ett skräckexempel? Varför handlade det inte om det då?
Eller ville hon bara visa sin besvikelse över att hon aldrig fick intervjua Moore? Varför köpte SVT in den i så fall?
Inte vet jag, men det var ingen vidare dokumentär. Det är däremot Michael Moores senaste "Sicko".
Jag tycker att det var en helt ok dokumentär. Kan inte en dokumentär vara bra även om den inte "drivs av en vilja att förändra"? Kan det inte vara så att Melnyks ville porträttera Moore, men under resans gång så upptäckte hon något. Eller så var hennes "stora idé" helt enkelt att visa världen hur Moore och hans organisation fungerar. Antagligen blir många som uppfattar Moore som en rättrådig sanningsägare upprörda över att bilden av "hjälten" krackelerar eller så blir de upprörda över att de s.k högerkrafterna misskrediterar Moore. Personligen har jag alltid haft svårt för Moore, men kanske ännu mer svårt för anhängarna som tämligen okritiskt köper hans "sanningar". Att Moore är populär i Sverige är iof inget konstigt. Överlag älskar vi ju vänstermänniskor och är de dessutom
amerikaner som avskyr Bush, så är det liksom öppet mål. Missförstå mig inte, jag är varken ett högerspöke eller en Bushanhängare.
Det jag ifrågasätter är snarare vår oförmåga att var kritisk oavsett politisk rikting. Samma problem ser jag nu när det gäller "global warming". Här hänger vi på tåget även om forskare visar vetenskapliga bevis på att allt inte riktigt stämmer i domedagspredikningarna.
crássus cránium: Vilka vetenskapliga bevis (och från vilka vetenskapsmän) menar du då?
Fredrik: Jag kände också att jag hade svårt att hitta Melnyks motiv, det blev mest pajkastning och jag kom på mig själv med att tänka att hon kanske var bitter på hans framgångar.. dokumentärfilmare emellan liksom. Jag tror inte det var hennes avsikt. Eller så var greppet helt enkelt att göra som Michael Moore, använda hans metoder mot honom. Jag vet inte, som sagt så såg jag inte klart programmet så jag kanske missade någon slutkläm.
Crássus Cránium: Jo, jag skriver ju det också, att vi som inte gillar Bush tenderar att svälja allt han säger med hull och hår. Och att döma av hans globala populäritet är detta knappast ett unikt svenskt fenomen. Din koppling till klimatfrågan tänker jag inte kommentera, det känns bara dumt och i sammanhanget irrelevant.
Skicka en kommentar