Julefriden kom sent och väl maskerad i år. Åtminstone om man med julefrid menar att ligga och löka på soffan och proppa käften full med godis, glögg och julöl, för det gjorde jag inte förrän igår kväll (annandagen). Ju äldre jag blir, desto tydligare känner jag att det här lökandet på soffor är en aktivitet som inte alls passar mitt kynne. Av passivitet och understimulans blir jag bara grinig och tvär, jag behöver aktivitet för att hålla mig på rätt köl. Allting pekar på att jag kommer att sluta mina dagar som en grinig gubbe som stupar med yxan i hand, i full färd med att fixa något som inte fungerar som det ska.
Vi har alltså haft fullt upp under julhelgen, vilket är helt logiskt. Med ett stort hus följer nämligen ansvaret att bjuda många människor till kalas och fester, så vi tryckte in tjugoåtta pers på lilla I:s födelsedag och femton pers på julafton två dagar senare. Min och S familj förenades för första gången på allvar och det var en sällsynt lyckad union, åtminstone så vitt jag kunde se från min plats vid diskbänken.
Någon frågade mig häromdagen vad jag hade önskat mig i julklapp, och mitt svar blev något som Carola eller valfri tossa kunde ha svarat. Jag sa nämligen att min önskan redan hade gått i uppfyllelse i och med att alla skulle fira jul tillsammans i vårt hus. Det var förstås ett töntigt svar, något som min ene son påminde mig om senare, men då har jag väl gått och blivit en tönt då. En tönt som känner att julefriden det här året handlade väldigt mycket om gemenskapens värme och väldigt lite om inaktivitet på en soffa.
Gott slut! (Eller vad säger man egentligen?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar