Så var vi här igen då, i väntans tider. Mer exakt så är det just idag som barnet i magen förväntas krypa fram, men dessa leveransdatum är som bekant högst preliminära. Och vilken jävla väntan det är. Dessa jefla dagar som kryper fram, kanske Strindberg skulle ha sagt. Undrar hur han klarade av väntans tider, han hade ju också barn.
Brandmän väntar på elden och vi väntar på vatten, annars är nog tillstånden tämligen lika. Man går alltså här och är alert som en brandman som väntar på utryckning, och under tiden försöker man distrahera sig själv med små projekt. Små måste projekten vara, för stora har man inte tid med. Utifall, du vet. Brandmän bygger inte om fikarummet, dom fikar och lyfter skrot. Jag lyfter däremot inte skrot, möjligen slänger jag mig ner på golvet och tvingar fram några armhävningar i anslutning till en dusch någon gång. Men frysen har frostats av, kylen har rengjorts, lampskärmar har inköpts och en av gitarrerna har fått nya strängar. Inget av detta hade ägt rum om det inte vore väntans tider vi befinner oss i, det kan vi nog vara tämligen säkra på.
Under tiden stapplar lilla I omkring som ett miniatyrfyllo, helt klart omedveten om den skarpa konkurrens som snart anländer i form av ett syskon. Hon vinglar stelt och stannar ibland upp mitt i steget och tar stöd mot en vägg, precis som vilken fullgubbe som helst, och det hela ser förstås väldigt roligt ut. Men hon går, det kan ingen ta ifrån henne. Hela tiden, överallt och allt snabbare går hon och har tack vare detta förvandlats till en helt ny människa. Ett barn som plötsligt tar sig fram själv och inte behöver bäras överallt älskar sin nyfunna självständighet och söker den genast på alla befintliga plan. Vi kan kalla det en första glimt av den kommande trotsåldern, än så länge bara en olycksbådande viskning om att det här barnet har ärvt ett frodigt temperament som både mamman och pappan äger genetisk skuld till. Det kunde liksom inte bli ett lugnt barn, detta kalkylerade dock pappan med redan vid befruktningen. Vad kan jag säga, den enkla vägen är den tråkiga, eller något liknande.
För övrigt har hushållet varit helt utan datorer de senaste två veckorna, ett fascinerande experiment måste jag säga. Första datorn slocknade helt av sig själv strax före jul. Då detta var speldatorn hamnade mina söner i ett chocktillstånd som turligt nog gick över ganska snabbt. Den andra datorn avled tragiskt efter en kaffeolycka, en olycka som bar miniatyrfyllots signum. Man kan tycka att en kille som väntar sitt fjärde barn borde ha lärt sig att inte ställa en kopp kaffe bredvid en bärbar dator när en liten äventyrare av rang finns i rummet, men jag tappade koncentrationen för ett ögonblick, precis som skidskytten på skjutvallen. Även jag, min gamla räv, kan fumla och fippla.
Nu ska jag passa på att läsa era bloggar. Jag är nyfiken, vad har ni haft för er de senaste två veckorna?
5 kommentarer:
jag har startat upp min nya kurs på universitetet och kommit igång ordentligt med träningen. inte så spännande kanske, men igång är även jag. jag hoppas den lille kommer snart och att det går bra; den som väntar på något gott..väntar alltid för länge!?
Vargakvinnan: Det låter som att du befinner dig i en positiv trend, bra! Den lille envisas fortfarande, men vattnet har faktiskt gått så senast imorgon bitti (tisdag) kommer dom att sätta igång värkarna om inget hänt innan dess.
Oj oj oj.
*håller tassarna nu* all lycka till er!
Med tanke på att du skrivit att de skulle sätta igång det hela på tisdag och det nu är fredag natt mot lördag, så antar jag att bebben är ute. Att bloggen inte är prio ett kan jag förstå, men något litet kan du väl skriva? Snälla!
Skicka en kommentar