Okej, vissa dagar blir jag gnällig. Igår var en sån dag. Vad kan jag säga, det gick lite tungt, men idag känns det bättre (frun är hemma igen).
Här är en fråga, eller ett scenario, ni kan fundera över. Min fru är en människa som värderar sina vänskapsrelationer väldigt högt. Såpass högt att hon kan iscensätta tämligen avancerade arrangemang för att bibehålla dem. Eftersom hon kommer från en annan stad än den hon bor i finns de flesta av hennes vänner där borta, ungefär en timmes tågresa bort.
Jag tycker också det är viktigt med vänner, speciellt när man får familj och löper den uppenbara risken att bli isolerad om man inte tar sig ut. Därför har jag alltid stöttat hennes resor över helgerna, även om det innebär att jag får vara hemma ensam med barnen (så storsint av mig). Jag vet att hon behöver det, det är inget snack.
Men grejen är den att hennes polare, åtminstone några av dem, uppenbart inte fattar exakt hur mycket min fru lägger manken till för att hålla kontakten. Det är alltid hon som åker dit, hennes polare har nästan aldrig varit här. Vi är familjen med flest barn, ändå är det vi som flänger land och rike runt för att få träffa dessa dyrbara människor. När det blir som nu i helgen, när en var för bakis för att träffas och en annan bara fick något plötsligt förhinder som inte låter sig förklaras så lätt (det har hänt förut) så blir man faktiskt en aning besviken.
Själv sitter jag hemma med barnen och tänker att vi hade kunnat göra ditten och datten om frun var hemma, det är mycket som behöver fixas här, istället offrades hela helgen på drönare som inte ens kan ta sig ur sängen. I nästa andetag känner jag mig som en sur gammal gubbe, lite bitter sådär, men fan.. nej, det är fan dålig stil. Jag står för det.
Min fru känner sig också lurad, det är förstås förenat med visst dåligt samvete att dra iväg från barnen för att träffa polarna och när de inte behagar dyka upp så blir det så att säga mycket skrik för lite ull. Känner jag henne rätt kommer hon aldrig att säga något till sina polare, hon sväljer och hoppas på bättre lycka nästa gång. Men jag fungerar inte så, därför säger jag nu till er som eventuellt läser och känner er träffade: ta en stund och fundera över vad Stina betyder för er, tänk på hur mycket hon har ansträngt sig genom åren för att hålla kontakten med er och börja skissa på the payback plan. Hon är värd så mycket mer än det här, och det vet ni.
Peace out.
4 kommentarer:
Åh, vad jag känner igen mig!!! Så ofta som vi i min umgängeskrets har bestämt saker vi ska göra och så kan folk ställa in av alla möjliga obskyra anledningar. Det går bättre idag än när min dotter var yngre och jag anlitade (dyr) barnvakt men jag kan fortfarande bli irriterad och känna mig överkörd och slarvigt behandlad. Jag funderar ofta över detta (nya?) sociala fenomen med att "ställa in" olika grejer, ofta med kort varsel. Vad beror det på och hur har det kunnat bli så? Minns inte att det var så för bara tio år sedan. Har den västerländska narcissismen och superegot till slut helt tagit död på altruismen, lojaliteten, solidariteten och vänskapen. Man har sina vänner till nåt eget speciellt syfte när det passar en själv och glömmer deras känslor och alldeles egna agendor. Det gör mig ledsen och i det långa loppet jävligt orolig för mänsklighetens tillstånd att vi blitt så otroligt själviska och slappa i våra "nära" relationer. Jag, mig och mitt. Det nya i min egen umgängeskrets är att man bara svarar på sms ibland när man känner för det. Alltså man SVARAR inte ens! Man kan inte ens lämna raka besked eller svara på tilltal. Sen kan man i nästa andetag ändå fövänta sig att få vara med på olika arrangemang, dyka upp på fikaträffar, vinkvällar och få möhippor, bröllopspresenter och andra traditionella uttryck för vänskap. Personligen är jag nästan helt utan familj - jag har en åldrig pappa på annan ort och en tonåring med speciella behov - men med jättestor umgängeskrets. Jag sväljer en hel del, kanske av den anledningen, men känner ofta för att inte göra det. Skönt att nån tar upp detta. jag har funderat på det både mycket och länge. Hur ska man göra? Man vill inte vara konfrontativ heller och man har samtidigt förståelse för att folk har hektiska liv med barn, jobb och annat. Jag känner mig maktlös och frustrerad - det känns som att folk slarvar med MIN TID.
Det är ju därför folk är så dåliga på att hålla kontakt, för att det är så jobbigt. Sen ba: Hoppsan, vart tog hon vägen? Man blir bekväm i att låta den andra dra lasset. Det är farligt och dumt.
Verkligen extratragiskt i ett fall som detta, det går liksom inte riktigt att jämföra människor med (stor) familj och människor utan. Många familjemänniskor slutar helt umgås med resten av mänskligheten. Min bror slutade i princip prata med mig när han bildade familj. Jag kom till en punkt när jag gav upp kontakten, när jag insåg att detta är allt, ok då. Väntar mig ingenting längre och blir numera alltid lika förvånad när han själv tar initiativet till ett litet samtal, ett litet engagemang. Nånstans gror ändå bitterheten över att mitt intresse (för honom) är meningslöst medan jag fortfarande har viss förmåga att glädja mig över hans. Jaja. Syskon.
Eva: Tack för en lång och intressant kommentar. Vad man ska göra.. jo, i min bok handlar det väl om att sätta och visa gränser. Det här går jag med på, det här funkar däremot inte. Jag skulle inte kalla det konfrontativ, snarare tydlig. Nu vet jag att det här faller sig rimligt lätt för mig, jag är en sån typisk gränssättarmänniska medan min fru inte alls är det. Därför blir hon ibland överkörd, vilket man faktiskt blir om man inte är tydlig mot människor.. även sina vänner.
Ia: Min fru är väldigt noga med att inte falla in i den där familjefällan, vilket jag nog har lite lättare för att göra. Hon strider verkligen för att hålla kontakten med polarna, och blir ibland tagen för givet. Hade det varit jag hade jag rivit upp himmel och helvete i all min kränkthet, men hon ger chans på chans. Jag tycker hon blir utnyttjad ibland, och det gör mig förbannad. Men.. jag ska inte lägga mig i, det har jag lärt mig. Men jag protesterar, for the record.
Fyfan vilken dålig stil!
Jag känner med din fru som väljer att fortsätta vara positiv och hoppas på "bättre lycka nästa gång", men shit vad glad jag blir över att du sätter dit dem i detta inlägg.
Skicka en kommentar