Skolan som affärsidé

Hör och häpna, men jag tycker faktiskt att Moderaterna framstod som rentav vettiga här om veckan när man annonserade sin utredning som ska omvärdera partiets vårdpolitik. Det har varit för mycket fokus på ägandeformer och för lite fokus på patienternas behov, konstaterade utredningens ordförande Filippa Reinfeldt, och jag kan bara hålla med. Och även om utredningen i sig mycket väl kan resultera i en tandlös skrivbordsprodukt så tror jag ändå att det kan bli en snöboll som får fortsätta rulla. När ett parti som tidigare helt besinningslöst har ropat på privatisering av vården gör en sådan här markering så måste nämligen övriga partier i riksdagen lyssna, inte minst Moderaternas allianskompisar.

Nästa naturliga steg borde rimligtvis bli att riksdagen tillsätter en liknande utredning om vår skolpolitik, där samma skeva fokus har fått råda i ett antal år. Förstå mig rätt nu, jag är ingalunda en tossig gammelkommunist som sätter sig på tvären vid varje försök till att minska statens inflytande i vårt samhälle. Jag kan förstå att man inte ens behöver vara en galen marknadsliberal för att se fördelar med ökad konkurrens inom skolan, men det finns en massa människor där ute som verkar tro att ökad konkurrens är svaret på alla problem i samhället och då behöver man faktiskt förstå och belysa dom nackdelar som följer med avregleringen.

För att rent konkret visa er vad jag pratar om kan jag berätta om den skola där mina söner går på högstadiet. Det är en kommunal skola vars verksamhet sträcker sig från förskola till högstadiet. Denna skola har sedan ett par år tillbaka tre olika spår i sin undervisning: kultur/media, idrott/hälsa samt naturkunskap/teknik. På en direkt fråga varför man valt denna väg svarar rektorn att det är för att möta konkurrensen från friskolor. Så långt allt väl, den ökade konkurrensen bidrar här alltså till ett nytänkande och en vilja att förändra invanda mönster.

Men när man tittar lite närmare på verksamheten märker man ganska snart att dessa förändringar har lett till nya problem, problem som skolans ledning inte var beredd på har det visat sig. Indelningen i spår ligger nämligen också till grund för klassindelningen, vilket för åttorna har resulterat i klasser med mycket skev könsfördelning. En klass med tjugotre tjejer och två killar är, som lärarna uttrycker saken, svårbemästrad. Vis av erfarenheten valde man då vid nästa årskulls inträde att ta mer hänsyn till könsfördelning, vilket istället innebar att många elever inte fick sina förstahandsval. Det är bara att inse, skillnaden mellan idrott/hälsa och kultur/media kunde knappast vara större för en idrottstokig trettonåring. Att tvingas spela teater istället för innebandy kan kanske stärka elevens motivation i undantagsfall, men motsatsen har visat sig vara betydligt vanligare.

Naturligtvis finns det lösningar på dessa problem, man skulle t ex kunna skippa klassindelningen efter spårval, men medan X antal kommunala skolor experimenterar med sin verksamhet är det ett antal årskullar som får sota för det.

I denna nya konkurrensutsatta situation saknar helt enkelt dom kommunala skolorna kompetens. Att mina söners skola inte har satt upp tydliga mål med sin verksamhet, man har inte förtydligat exakt vad man vill uppnå med sina spårval utan bara i panik försökt möta konkurrensen, det är ett av många exempel på denna brist på kompetens. Man har kvar samma personal som då skolan var en isolerad kommunal verksamhet, och man har heller inte haft möjlighet att anställa den nödvändiga kompetensen eftersom ramarna är mycket stramare än dom någonsin varit förut.

Det här kan man tycka är orättvist att skylla på skolreformen och ägandeformer, dom får väl skylla sig själva om dom inte pallar trycket så att säga, men i min värld är det politikernas ansvar att, när dom gör sådana grundläggande förändringar, se till att alla spelare på denna nya marknad får spela på lika villkor.

För dom gamla kommunala skolorna innebär detta kanske att kunna rekrytera personal som förstår den här nya affärssidan av verksamheten, medan det för dom nya friskolorna kanske innebär att inte kunna slinka undan dom krav som ställs på dom.

Det finns uppenbart ett antal omställningsproblem här som kommunala skolor får dras med och som friskolorna slipper. Omställning av kompetens är ett sådant, ansvaret för geografisk täckning är ett annat. När konkurrensen om eleverna ökar så minskar behovet av lokaler för kommunala skolor, ändå måste man se till att täcka ett visst geografiskt område vilket oftast leder till halvtomma och därför icke vinstbringande skolor.

Så låt oss en gång för alla konstatera att konkurrensen på denna marknad ingalunda är rättvis och lika för alla.

Det finns också en rad farhågor runt friskolornas verksamhet som lyfts fram i den politiska debatten, av vilka följande är rätt intressanta enligt min mening:

Ägaren kan lägga sig i undervisningens innehåll. Till exempel, låt säga att ett industriföretag startar en grundskola, kanske på en liten ort där denna industri dominerar arbetsmarknaden. Det vore inte helt osannolikt att detta företag skulle vilja lägga sig i undervisningens innehåll för att försäkra sig om att dom får return on investment den dagen dom små telningarna går ut skolan. Att styra innehållet i en gymnasieskolas utbildning är en sak, där har eleven ändå gjort ett val, men grundskolan måste ha samma grundläroplan oavsett ägandeform.

Ägaren justerar elevernas betyg för att höja sitt marknadsvärde. Det här har vi redan sett hända på ett antal skolor, rektorer som går över huvudet på ämneslärare och höjer eleverna betyg för att bättra på skolans anseende.

Ägaren vill trimma verksamheten. Rent konkret kan det här betyda att det blir lite si och så med sådana stödfunktioner som kuratorer, skolsköterskor, specialpedagoger och städpersonal. Dessutom har detta trimmande redan, i sann marknadsliberal anda, smittat av sig på dom kommunala skolorna som även dom tenderar att lägga ut dessa tjänster på entreprenad. Man hyr sina lokaler av en fastighetsägare och man köper in matlagning, servering samt städning från externa företag. (Ett lysande exempel på vad detta misch masch av inblandade företag kan leda till finns även det i sönernas skola, runt förskolan finns nämligen en taggig häck som föräldrarna i skolrådet har försökt bli av med i TRE ÅR utan att lyckas och jag tror knappast detta hade kunnat hända på min 70-talsskola där vaktmästare Kulan Jonsson hade råkoll på hela skolgården.)

Dessa farhågor kan vara befogade eller överdrivna, och för att ta reda på hur landet ligger behöver man utreda och bevaka denna verksamhet mycket noga. Men att avreglering och privatisering leder till MER byråkrati och kontroll, inte mindre, är dock en bister verklighet som mycket få marknadsliberaler vill kännas vid.

Det finns för- och nackdelar med allt här i livet, så enkelt är det, och det gäller att inte stirra sig blind på vare sig det ena eller det andra. Men hur väl elevers behov möts med den ena eller den andra modellen, eller kanske den tredje som inte finns än, det måste ändå gå att mäta på ett rimligt rättvist sätt. Så gör det nu politiker, ta konsekvensen av era beslut och tillsätt utredningar så det står härliga till! Ni har redan bestämt att privata företag ska få leka skola i vårt land, och den naturliga konsekvensen av detta beslut är att våra skattepengar måste gå till att kontrollera att dom sköter sitt jobb. Man kan tycka att våra skattepengar borde användas till något vettigare som att, vad vet jag, öka personaltätheten i skolan eller rusta gamla slitna lokaler, men nu har ni ju satt oss i den här båten så varsågod att ro den i land.