Det mesta pekar på att nästa val blir en batalj mellan två allianser: en borgerlig existerande och en rödgrön i vardande. Skillnaden mellan en framtida rödgrön allians och tidigare samarbeten på den vänstra sidan om mitten skulle vara att Miljöpartister (och eventuellt Vänsterpartister) får ministerposter, ingen mer minoritetsregering alltså. Huruvida man går till val på ett gemensamt valmanifest (som borgarna gjorde) återstår att se, men för att detta ska ske måste åtminstone Mona göra en rejäl pudel för detta har historiskt varit en big fucking no-no för sossarna.
Den här utvecklingen var förstås oundviklig, i och med att de borgerliga partierna bestämde sig för att i grupp mobba bort sossarna från makten satte de också agendan för en tvåpartistat, i praktiken samma statsform som den USA använder sig av. På papperet har Sverige fortfarande sju riksdagspartier men i praktiken endast två regeringsalternativ, vilket är olyckligt sett ur alla synvinklar.
Med endast två alternativ tillhanda blir politiken nämligen precis så där polariserad och dum som den är i USA. Det blir kampen mellan det goda och det onda, är du för dem så är du mot oss. Dessutom hamnar vi i ett ännu sämre parlamentariskt läge än amerikanarna, eftersom vårt val kommer att behöva stå mellan två tämligen oförutsägbara kompromisser. För det är ju så, när vi måste komma överens krävs kompromisser. Och det här är möjligen en nyttig team building-övning för våra politiker men det ger knappast oss väljare en tydlig bild av vad som kommer att hända om vi röstar på det ena eller andra partiet. Den som t ex röstade på KD i förra valet för att få lägre bensinpris har blivit gruvligt dragen vid näsan (och rätt åt dem kan jag väl personligen tycka), och den som trodde att Folkpartiet överhuvudtaget hade något med liberalism att göra och lät detta fälla avgörandet bakom den gröna skärmen torde rimligtvis ligga i fosterställning och gny av ren och skär ångest vid det här laget. Kort sagt, politiska allianser är högst oförutsägbara.
Om ideologin tidigare satt i baksätet så är den väl nu förpassad till bagageutrymmet, om den överhuvudtaget är med på resan längre. Hur ser en alliansideologi ut? Vad händer när man blandar kristna värderingar med liberalism? Är detta ens möjligt utan full blown schizofrenia hos våra borgerliga politiker? Det är inte ett dugg enklare att förutse hur den rödgröna alliansideologin kan tänkas se ut. Ska vi ha kärnkraft på halvfart eller vadå?
Det har också visat sig i statistiska undersökningar att många valde att lägga sin röst på den borgerliga alliansen i förra valet för att få bort sossarna, utan att nödvändigtvis veta vad det var man röstade för. Nästa gång kan vi få samma scenario fast tvärtom, vilket förstås är lika dumt. Det blir som den klassiska språngbrädan många tar till för att ta sig ur dåliga förhållanden, och språngbrädor brukar som bekant inte hålla i längden. Nej, en grundregel (det finns väl många antar jag) för en fungerande demokrati borde rimligtvis vara att väljarna vet vad det är de röstar för. Och det är visserligen den enskilde väljarens skyldighet att ta reda på detta, men det blir ju inte enklare att läsa den politiska kartan när partierna gaddar ihop sig och mumlar i grupp.
Många använder sig vårdslöst av begreppet demokrati, som om det vore en för länge sedan bestämd samling regler som vi hela tiden kan hänvisa till så fort en bomb briserar någonstans i världen vilket automatiskt ger oss rätten att bomba tillbaka.. för att försvara demokratin.. du vet. Vilken jävla demokrati, frågar jag då, för när jag ser mig omkring verkar det finnas rätt många versioner. Men i det här fallet, om Sverige går mot en tvåpartistat, så vågar jag faktiskt påstå att det leder till en försvagad demokrati. För demokrati, i mina ögon, är ett regelverk som hela tiden utvecklas, och måste göra så, eftersom världen omkring oss förändras. Detta regelverk skrivs av våra folkvalda, tack var det mandat som vi givit dem. Och du kanske hävdar att Riksdagen fortfarande består av representanter från de sju partierna, och att detta borde säkerställa att just din röst på Centerpartiet gör skillnad. Jaha, säger jag, och ber dig då att ta en titt på vad som hände när Riksdagen röstade om FRA-lagen. Har man sig i en allians givit får man alliansen tåla, av någon anledning blev det ett unisont borgerligt JA lik förbannat liksom.
Så låt oss nu fundera en stund över vilken konstellation som är bäst lämpad att förvalta vår demokrati: är det sju separata partier med varsin (får man hoppas) tydlig agenda eller är det två kompromissande allianser med en agenda skriven i osynligt bläck? Har du funderat klart? Jag har funderat klart, det hade jag gjort redan innan jag skrev texten. Jag vill inte ha en tvåpartistat bestående av kompromisser, av alla ovan nämnda anledningar och säkert fler som jag inte kommer på just nu. Hur vill du ha det?
4 kommentarer:
En demokrati kan bara skapas och kvar hållas så länge människor agerar och står upp för varandra.
Systemet är byggt på hierarki och maktbehov för att gynna vissa få bara.
Jag vet inte, men det var en väldigt bra text.
Anonym: Jag håller med, det krävs engagemang för att upprättahålla demokrati. Men jag hävdar att dessa allianser gör det svårare för oss väljare att veta vad det egentligen är vi röstar på, i och med att ideologierna allt mer hamnar i skymundan. Förutsättningarna för det livsviktiga engagemanget har helt enkelt försämrats.
Ia: Tackar! Vad är det du inte vet?
Hur jag vill ha det.
Skicka en kommentar