Lilla I har en sån där läskig magsjuka igen. Hon vägrar äta och det lilla hon får i sig rinner rakt igenom. Det sista unset av babyhull försvinner nu och bakom de trinda kinderna träder en liten majorska fram. Bestämd och i befallande ton pekar hon på något hon vill ha och säger ”ÖH!” åt mig. Den blicken alltså, jag säger bara det, man blir nästan rädd. Igår lärde hon sig ett nytt ord, hon säger ”TYST!” och ser bister ut. Det är förstås roligt, vi skrattade länge, för det är inte svårt att se var det kommer ifrån. Vi brukar nämligen gå och säga så där till varandra, på skämt då alltså.
Hon är iaf på bättringsvägen nu, och därför kan jag skriva om det. När vi är mitt uppe i krisen är jag alldeles för fokuserad på lösningar för att beklaga mig. Både jag och S blir extremt konstruktiva i dessa lägen, fast på olika sätt. Hon blir hälpsökande, ringer kompisar, sjukvårdsupplysningen, sin mamma, osv, för att fråga om råd. Själv betraktar jag lilla I’s matvägran som ett olöst mysterium som bara jag kan lösa, och skrider till verket med problemlösarens iver och glöd. Jag försöker hitta nya maträtter, nya sätt att få i henne maten (distraktion är huvudspåret) och mejslar på så sätt fram en metod som till slut kanske fungerar. Ett tag. Under tiden sitter S i telefon och missar mina framsteg, och när hon säger till mig att hennes kompis U ”som faktiskt är sjuksköterska” tycker att vi ska åka in till sjukhuset blir jag irriterad. ”Vadå åka in till sjukhuset? Vi var hos en läkare för fem timmar sen och hon sa att det inte var någon fara. Dessutom har jag faktiskt fått i henne tre skedar av den här sörjan sen dess, bara så du vet!” Och så där kan det hålla på.
Med andra ord tär det på en när barnen är sjuka. Tär på psyket, tär på relationen, tär på krafterna. Speciellt det här med magsjuka, jag hatar magsjuka. Det blir så uppenbart att ett yttre hot har tagit tag i din lilla älskade juvel när hon blir tunnare och tunnare. Men jag är här för att tala om för er, att det vänder. Och när det vänder, så skingras genast alla moln. Du vet hur det är när du själv varit sjuk, när det vänder blir man nästan religiös i några timmar. Så är det när barnen tillfrisknar också, fast ännu bättre för lättnaden är enorm. Vi snackar minst sjuttio kilo som släpper från axlarna. Kanske ett ton.
Som en kontrast till den allt lättare dottern håller hennes lillebror på att äta upp sig i sumoklass. Han är helt enkelt tjock utav bara h-e, vi har sett ettåringar som är mindre (han är fem månader). Glad är han också, det är en riktig goddagspilt vi pratar om. Själv håller jag mig stadigt strax under 70 pannor och den plågsamma träningen inför Midnattsloppet har börjat. Det går.. tungt. Jag kanske måste skära ner på öl och jordnötter om det här ska gå vägen.
PS.
Vem av er var det som kände Ralf i Mustasch? För din information ska jag se dem på Rockweekend i Kilafors den 18:e, och jag ser verkligen fram emot Heavy metal in the night.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar