Om någon hade sagt till mig när jag var femton att jag vid nära förti fortfarande skulle sitta och fundera över vad jag vill bli när jag blir stor hade jag nog blivit mörkrädd. Men så är det lik förbannad, här sitter man och funderar över vad man egentligen var ämnad att göra.
Kanske är det ett I-landsproblem, fast jag är inte så säker på det. Alla, oavsett status, nationalitet och hudfärg, har väl drömmar och funderingar om framtiden? Nej, jag tror att det här är så djupt mänskligt som det bara kan bli. Ett barn i Darfurs flyktingläger har drömmar, en fängelsekund på Guantanamo likaså, annars dör man väl, liksom långsamt inifrån, eller?
Jag skulle ju bli en entertainer, det var ju så. Men vem har David Lee Roths självförtroende när man är femton? Jag var finnig, smal och begåvad med en ytterst dålig självkänsla. Jag var ingen, jag vågade inte ens stöta på tjejer. För helvete, inte ens när jag fick en lapp där det stod att den och den ville vara ihop med mig vågade jag tro på det. "De driver med mig" tänkte jag, och lommade vidare mot rökrutan med blicken stadigt fäst i golvet. Kvar stod en förvånad femtonårig tjej med lappen i näven.
Den dåliga självkänslan har varit en följeslagare genom livet. Nog för att jag har jobbat på den, oftast genom exponering, men varje ny situation, varje ny möjlighet, föder tanken "Inte fan klarar jag det där" i mitt huvud. Sen gör jag våld på mig själv, tar steget med bultande hjärta och tänker att den här exponeringen bygger upp min självkänsla. Men det blir ju fan aldrig bättre. Jag är lika liten och skakis varje gång. Ibland bangar jag och det är värst. Fan då är jag inte människa på flera dagar.
Jag har fått lära mig, utan färdig diagnos visserligen, att jag är orosdriven och har stort kontrollbehov. Om jag t ex ska ta mig an en uppgift, vare sig det är på jobbet eller hemma, börjar jag med att tänka på ALLT som ska göras, ALLT som kan gå snett och sen gör jag en riskbedömning och kommer ofelbart fram till att uppgiften antingen blir svår eller omöjlig. Såvida jag inte har gjort samma sak förut förstås, då leker jag mig fram genom den. För egentligen, och så här får en sån som jag inte säga, så är jag nog ganska begåvad.
Ibland tycker människor i min omgivning att jag är bra eller smart eller klok eller kompetent, och då får jag prestationsångest. Jag kan säga saker som "Jag är nog inte så smart som du tror", på fullaste allvar. Jag tror alltid att du tror att jag är smartare än jag är, och det beror på att jag inte har så höga tankar om mig själv. Faktiskt så är det så. Inget att hymla om. Och jag fiskar inte nu, jag bara skriver dagbok.. tror jag.
Men det jag ville få fram är att jag också tror att min låga självkänsla har färgat mina politiska åsiker. Jag har alltid den där tanken "Det kan när som helst gå åt helvete" nära till hands, och den som tänker så vill nog ha starka, trygga skyddsnät. Plus att jag förstås är uppväxt i ett sånt samhälle, fast varken jag själv eller någon i min familj någonsin har behövt använda det där skyddsnätet. Men jag litar inte på statistik och by gones, jag litar bara på min dåliga självkänsla. Egentligen är man väl en jävla succé, det gäller bara att fatta det själv.
I wanna rock.
3 kommentarer:
Jag måste vara ännu värre, du är ju ändå utåtriktad medan jag är inåtvänd. Men jag känner igen mig ändå, jag tänker på DET VÄRSTA i potentiella situationer och förstår inte att man inte måste tänka på DET VÄRSTA, att det är dumt. Någon (en administratör, en sån som anställer folk) sa till mig: "Klarar alla andra det klarar du det också." Men om man haft en uppväxt där ens identitet varit att man inte är som alla andra och långsamt försökt komma ur den (befriat sig från den - för att kunna överleva) så ligger den där och skräpar och för oljud vare sig man vill eller ej. "Du är inte som de" - en gång var jag inte som de heller, jag var helt tyst och kunde och vågade ingenting. Men nu? Idag?
Misstänker också starkt att det är den taskiga självkänslan som gjort mig till vänster. Jag älskar de misslyckade. Det är ingen slump att en förhållandevis lycklig människa som Evert Taube aldrig talar till en på samma sätt som Cornelis Vreeswijk. Visst kan man älska Taube, men du fattar, det är något som fattas.
Hm, det här låter som något jag själv skulle kunna skrivit.
Ia: Men det är ju själva fan egentligen, jag vill ju inte fastna i nån offerroll här.. det är det värsta jag vet. Folk som uppfattar sig själva som offer. Jag försöker faktiskt vara offensiv och lyckad, men ibland trillar jag tillbaka i hålet. Och Taube.. jo.. han skjuter ju rätt högt över min skalle iaf det kan jag säga.
Mattias: Jag skrev det, du och många andra (gissar jag) kunde ha skrivit det. Vi är många som delar ungefär samma grop, men det viktiga är väl att vi inte stannar kvar där för tid och evighet.
Skicka en kommentar