S to the TIN to the A

Vi sitter i familjegruppen och ska diskutera gränsdragningar, sju vuxna och fem barn. Socionomtanten som leder samtalet ställer frågan ”Hur vill ni att era barn ska bli?” och jag sträcker utan längre betänketid armarna mot min sambo och säger ”Som Stina!” En annan mamma i gruppen, som lärt känna min sambo ganska bra det senaste året, tittar en stund på mig och säger sen ”Ja, då säger jag också det, som Stina”. Min sambo rodnar och muttrar ”Men va fan nu då..” men hon ler brett där under luggen, jag ser det.

En halv dag senare ligger vi i sängen när vågen sköljer över mig igen. Det går inte att hålla tillbaka orden längre, så jag säger dom. Jag säger ”Jag älskar dig som fan, jag gör verkligen det, och jag är inte full nu” (förra gången jag sa det var jag rejält packad). Jag vet inte om hon rodnar, det är mörkt i rummet, men mina fingrar känner att hon ler.

Jag har aldrig känt så här förut. Jag har aldrig känt att det hela tiden blir bättre, att varje svacka leder till en ny och högre platå, att känslorna gräver sig djupare och djupare och att jag skulle dö om hon försvann. Bokstavligen dö.

Och den här kärleken är också befriad från rosaskimrande ludd i form av gullegull och presenter och blommor, sånt skit som jag faktiskt inte riktigt klarar av. Jodå, jag köper presenter ibland, men det är en hårfin skillnad mellan ärlig uppvaktning och köpmannatraditioner. Förstår du, man köper gelehjärtan på Alla hjärtans dag och åker på spa på bröllopsdagen och sånt. Köpmannatraditioner.

Nej, vår kärlek manifesterar sig med djupare och långt mer ärliga uttryck som (nu blir det floskler men så här är det) respekt, hänsyn och omtanke. Jag tänker oftast ett varv till, jag sväljer och försöker sätta mig in i hennes situation för jag vill vara den bästa människa hon någonsin mött. Vad ger man en människa som är trött? Man ger henne vila. Vad ger man en människa som har blivit utskälld på jobbet? Man ger henne stöd och tröst. Vad ger man en människa som har tråkigt? Man ger henne humor. Man ger eftersom man (jag) får så jäkla mycket mer tillbaka. Jag försöker komma ikapp men det går aldrig riktigt, så bra är hon.

Jag vill vara bäst i hennes ögon, jag är så fruktansvärt jävla säker på det. Och om den känslan inte är kärlek så vet jag inte vad kärlek är. Jag vet att jag idealiserar nu, sätter henne på piedestal och så, men du anar inte hur skönt det är att göra det. Jag vill sätta upp henne där, inte för att göra henne onåbar för mig utan för att ni ska se henne. Jag är så förbannat stolt, skriv upp det!