Ja mer fel än så här kan det inte bli. En överteatralisk, överpretentiös Steve Vai med kavaj och utan skjorta spelar över så det bara skvätter billig champagne efter väggarna. Men herregud, ve och fasa, någonstans djupt inom mig finns fortfarande en liten pojke som önskar att han kunde behandla en gitarr på det här sättet. Det här är djupt skämmigt för mig, make no mistake about it, men jag drömmer ibland om att det är jag som står där (fast jag skulle åtminstone ha en skjorta på mig) och krämar den absolut sista skiten ur en strata. Ja fy fan vad jobbigt det är när man bestämt sig för att berätta pinsamma sanningar. Vad är din pinsamma sanning? Berätta nu!
12 kommentarer:
Hmm, det där blir svårare och svårare med åren, nu ser man ju nästan någon form av stolthet i det man tidigare tyckte var pinsamt. Men en sak jag knappast skyltade med när det fortfarande pågick var att jag och några polare träffades varje söndag och spelade rollspel. Långt upp i vuxen ålder alltså.
Inbilla dig ingenting! Jag vet inte om det räcker att man lyssnar på Coat of Many Colors med Dolly Parton när man är ute och går. One is only poor only if they choose to be! Jag är lite svag för amerikansk sentimentalitet. That my momma made for me!
David: Precis, nu till åren kommen får man passa på att släppa skammen som omgärdat tonårens hemligheter. Det är stort att avslöja sånt här, man mår bättre efteråt. Rollspel säger du.. ja det har jag verkligen aldrig förstått mig på men egentligen är det väl ingen skillnad på det och vanlig hederlig amatörteater, eller?
Ia: Nädu, Dolly är ju bland det creddigaste man kan komma dragande med nu för tiden. Lite bättre än så får du allt släppa till. Jag har byggt stora delar av mitt liv på amerikansk sentimentalitet, med countryn som ryggrad. Utan den hade jag aldrig förmått tycka så synd om mig själv som jag gjorde under en period av trassligt singelliv. Ahh.. sweet illusions!
Jag misstänkte det. Men just Coat... Den fattiga mamman, det fattiga barnet, de elaka skolkamraterna, rikedomen i fattigdomen...
Jo, det är rätt stor skillnad, en helt annan grej faktiskt. Men det kan vara svårt att förklara det hela på ett enkelt sätt för en icke invigd. Egentligen räcker det med att säga att det förmodligen är det töntigaste man kan göra efter hockeyspel.
Ia: Jojo.. du har en poäng där visserligen. Det finns alltså inget annat pinsamt som du vill dela med dig av då?
David: Hockeyspel, är det töntigt? Hmm.. det var inte allt för många år sedan som jag deltog i en hockeyspelsturnering måste jag då avslöja. Fast jag var inte värsta tönten, några av mina polare målade egna gubbar och tog med..
Att måla egna gubbar är även vanligt förekommande inom rollspel, kanske spelar det och hockeyspel på samma nivå.. *hick*
Gud så o-pinsamma ni är.
Mina skäms saker är ju på riktigt.
Jag älskade faktiskt Bon Jovi samt drömde våta drömmar om Tommy Lee i skiftet mellanstadie/högstadie. (ok, jag skäms faktiskt mer över TL med tanke på vad man vet nu)
Jag har aldrig förstått tjusningen med dokusåpor däremot gillar jag Top Model och Idol. Väldigt mycket... Det ÄR pinsamt.
David: Hockeyspel och rollspel kanske till viss del attraherar samma målgrupp, med den gemensamma nämnaren att man får måla gubbar. Själv har jag spelat hockeyspel för att känna segerns sötma.. vilket inte hände allt för ofta.
Ullis: NU börjar vi snacka! Bra där, förlös! Idol följer jag också, det har jag nog redan avslöjat i bloggen tror jag. Varje år tjatar jag om "International star quality" och har i år endast hittat denna livsnödvändiga egenskap hos Amanda. Resten går bort. Tommy Lee? Men jo.. det kan man väl ändå förstå någonstans, åtminstone när man har sett dina gaddningar, hehe.
Det blir nog svårt. En annan dag.
Herr Vai är ju en cirkusgitarrist och bör bli recenserad därefter. Jag skulle jämställa honom med Charlie Rivel på arenan. Underbar teknik och faktiskt med känsla, ingen hejd på egot. Snubblande nära patetisk men med humor. Sedan är han ju en dröm för finniga gitarrnördar i tonåren förståss och saknar helt cred i kulturvärlden. Så att 'outa' en fabless för denne person vet jag inte
om det är pinsamt. Vissa av oss har en tonårsdröm om att stå där längts ut på scenkanten (harmlöst), vissa vill ha en apelsin i munnen under själva akten (ganska harmlöst det med).
Min vän i viken: Det var ju faktiskt du som gav mig just den här låten för några år sedan, så att du skulle äga en viss förståelse för fablessen förvånar mig inte alls. Det är väl just den där nollcreden i kulturvärlden som jag tycker är skönast och mest befriande med en sån här artist. Det finns så många creddiga små finniga pojkar som blir avsugna för varje falsk ton nu för tiden så.
För övrigt kan jag berätta att just Charlie Rivel hade en gråtduell med mig på Grönan när jag var en liten pilt i barnvagn. Han har för evigt en plats i mitt hjärta, och kanske jag i hans. Innan han dog iaf.
Skicka en kommentar