Isolation weeks

Jag håller kanske på att bli galen nu, men exakt hur långt jag har kvar till den gränsen är inte lätt att veta. Det är aldrig lätt att veta, plötsligt bara händer det, man blir galen.

Anledningen till min misstanke är en ofrivillig husarrest som pågått i två veckor nu. Lilla I har nämligen varit magsjuk, rätt rejält också, så där så man blir orolig. Det ska du veta, att för en småbarnsförälder finns få saker som är värre än när barnet ifråga inte får behålla maten. Ingen näring leder som bekant till uttorkning och sedermera döden, om man vill vara lite melodramatisk. Nu händer ju inte sånt i det här landet för vi har en utmärkt sjukvård, vill jag påstå. Åtminstone för småttingar. Vi har varit dit ett par gånger under de senaste två veckorna, senast i söndags när det kom.. nej.. ni vill inte veta vad som kom i blöjan.

Naturligtvis sunkar man till sig rätt rejält under en sån här vända, det kan vem som helst förstå. Man är uppe kanske sex-sju gånger varje natt och slutar efter ett tag att bry sig om små fläckar av bajs på kläderna. Man sitter där och äter frukost och hittar en bajsfläck på sin tröja, man säger ”jaha” och äter vidare på sin macka med den tomma blicken fäst i väggen mittemot. Ibland duschar man och byter kläder, och varje gång man duschar känns det som att vattenstrålarna påminner en om världen utanför. Man vaknar till liksom, och det är en obehaglig känsla. Jag vill stanna här inne med bajset, det har blivit så tryggt med bajset.

Jag SMS-ar mat- och bajsrapporter till S varje dag när hon är på jobbet och vi har blivit precis så insnöade som bara småbarnsföräldrar med sjuka barn kan bli.

Utan att på något sätt falla ner i en grop av självömkan vill jag ändå att ni tycker lite synd om mig, men förstås mycket mer synd om lilla I som har uppenbart svårt att förstå varför magen ska bete sig så där konstigt. Hon är tapper den lilla rackarn, och det är faktiskt jag också. Imorse t ex gick jag rakt in i kylskåpet, hårt så det small, för det är sånt man kan göra när motoriken börjar svikta. Men inte gnällde jag för det inte, nejdå. Jag sa bara ”jaha” och justerade kursen tretton grader norrut, mot diskhon. Kära gamla diskho, så bra vi lärt känna varandra nu. För att inte tala om skötbordet, we´re like this (håller upp två korsade fingrar).

Ibland har jag i ren desperation tagit mig ut ur huset med påhittat ärende, bara för att inte bli helt världsfrånvänd. I fredags t ex fick lilla I följa med till Musikbörsen och lämna in Stratocastern på service. Vi fick vänta utanför affären en stund eftersom vi var tidiga, varpå en kvinna som också stod och väntade log mot lilla I och sa ”Men så söt man kan vara då!” Då svarade jag ”Söt och jävligt magsjuk”, sen var vi av med den tanten.

Under de stunder då jag ändå får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, dvs när I har somnat och innan jag själv har somnat, tänker jag ibland att jag ändå har den där förmågan till dagdrömmeri som troligen räddade en och annan jude i koncentrationslägren. Ni får ursäkta den drastiska liknelsen men jag läser en bok om andra världskriget och saker och ting vävs ihop till en grå och formlös massa när sömnbristen tar vid. Var min tillvaro slutar och böckernas börjar är inte alltid lätt att överblicka. Jag kan skärma bort lukten, känslan och oron för en stund och färdas långt bort i tanken, en egenskap som jag tror jag förfinade när jag gjorde lumpen för länge sedan. Jag minns speciellt en episod när jag var sjuk och satt lutad mot ett träd i skogen med gasmask på mig, det var väl gasövning antar jag. Jag var otroligt trött och mådde illa, så pass trött att illamåendet inte bekom mig det minsta. När jag kände spyan komma lyfte jag bara helt lätt på gasmasken och lät det komma, sen drömde jag vidare. Man omsluts av ett töcken och det enda som förmår tränga igenom är dom signaler som man själv har bestämt är prioriterade. När lilla I skriker aktiveras systemet, annars är det energisparläge som gäller.

Hur jag lyckades skriva denna text vet jag inte riktigt, det borde inte gå, men jag antar att ”vi” ändå är på bättringsvägen. Det finns annat än sömn som kan ge energi, t ex frånvaron av kletig avföring under några timmar. Hoppet väcks, snart kan vi kanske strosa i naturen igen. Jag hoppas det, för så vitt jag vet är inte heroin chic en stil som är inne längre.

Peace out