Jag hjärta Södermalm (ett Wikipedia-race)

Det blir allt glesare mellan besöken men jag är fortfarande löjligt förälskad. Vare sig jag kommer med bilen genom tunneln och upp till Medborgarplatsen, eller till fots från Gamla stan via Slussen, eller med tunnelbanan och upp till en urindoftande kur vid Björns trädgård, så blir jag gång på gång förförd av Södermalm. Men bäst är nästan att ta det till fots från vattnet, österifrån.

Förr i tiden, när jag var en mer frekvent gäst, kunde jag behöva parkera bilen så långt bort som Fjällgatan, där borta vid Herman’s, och därifrån promenera via Erstagatan bort till Bondegatan. När jag passerade El Mundo fanns alltid ett bekant ansikte i baren och inte sällan klev jag in med väskor och allt för att prata strunt över en öl. Jag kunde ringa till kompisen och säga att jag fastnat i baren, men han bodde ju bara runt hörnet så släng på dig skorna så bjuder jag på en Staro. Därifrån är steget inte långt till Vitabergsparken, och är du sugen så ta med en boll så lajjar vi en stund. En sommarkväll och en boll gör dig svettig igen, så det är dags för oss att fortsätta vandringen ner till Skånegatan och Nytorget för att fukta strupen. Alldeles säkert slår vi en signal till David när vi går förbi, och alldeles säkert följer han med oss om han inte är på jobbet.

Det geniala med Skånegatan är att den inte är en genomfartsled. Det är stopp i båda ändarna, så trafiken är märkligt gles vilket lämnar gott om plats åt människorna. Avsaknaden av stressig trafik gör att ljudkulissen är förvånansvärt sober och dämpad, men när du går där märker du att lugnet är bedrägligt, för om det är något som finns här så är det liv. Mänskligt liv som gör att gatan närmast kan liknas vid en pulsåder.

Jag blir alltid glad här och vid varje tvärgata från Götgatan på den östra sidan. Åsögatan, Tjärhovsgatan, Mosebacke torg har jag ju inte ens nämnt. Gå dit, så snart du får chansen. Gräset är faktiskt grönare, betongplattorna ser visserligen likadana ut som överallt annars men sitter du med en glass i handen vid Nackas hörna på Katarina Bangata så är betongplattorna nästan magiska i all sin imaginära prakt.

Jag säger till sönerna att en dag kanske de bor här, det ska ju pluggas och så, och då kommer jag och hälsar på alldeles för ofta. Sönerna lyssnar till min hyllning och frågar efter mer, de börjar också ta Södermalm till sina hjärtan. Det finns en ström, förstår ni, en ström av människor som går från södra Norrland till Södermalm och det är inte svårt att förstå varför. Det är som en mindre stad här, men ändå med storstadens alla löften, möjligheter och nyanser. Vi trivs här för Söder är som vi skulle vilja att vår egen stad var: vacker, livfull och förföriskt inbjudande utan att vara påträngande. Här finns en livslust som manifesterar sig i de ungas fantasifulla kreationer och de gamlas vilja att fortfarande delta i gatubilden. En livslust som vi måste leta efter väldigt hårt och länge för att hitta där hemma, men här står den och väntar i varje gathörn.

Och jag undrar, ser stockholmarna detta med mina ögon? Ser ni verkligen vad ni har?