Jag är pro-Bruce, utan att vara fanatiker, och jag hittar väl egentligen inget större fel på ”Darkness on the edge of town”, det kan jag inte påstå. Sedd i backspegeln fyller den här plattan mer än väl ut kostymen med sina mörkare toner och dystra skildringar, men så har vi det här med hjärnan som spelar en små spratt. Och här kommer sprattet.
En svensk man född 1969, åtminstone den här mannen, har nämligen ett ganska kluvet förhållande till Bruce Springsteens sena 70-tal och orsaken till detta heter Ulf Lundell (och Janne Bark). En gång i tiden gjorde nämligen denne Ulf Lundell (och Janne Bark) allt som stod i hans makt för att låta exakt som Bruce gjorde på ”Darkness on the edge of town”, det rörde sig om ett härmande som befann sig farligt nära gränsen till plagiat. Redan i introt till ”Badlands” ser jag plågsamma syner av en halvpackad Lundell (och Bark) snubbla omkring på en scen för mitt inre, och få saker kan göra sämre reklam för en låt än just denna syn.
Lite bakgrundsinformation kanske behövs för att du som inte är fullt lika gammal som jag ska förstå. Så här var det förstår du, i skiftet mellan 70- och 80-tal ägde Lundell (och Bark) den svenska rockscenen. Dessa herrar var överallt, dvs på teve och i tidningarna (några andra medier fanns ju som bekant inte). När Lundell åkte på turné var det en stor nyhet, hans konserter sändes inte sällan på burken och alltid fanns den spenslige vapendragen Bark vid hans sida. Man fick helt enkelt Lundell körd långt ner i halsen på den tiden, vare sig man ville det eller inte, och man kan lugnt säga att jag inte ville det.
För en liten pilt som just hade upptäckt en cool ny våg av musik från England, full av syntar och androgyna män, kunde ingenting vara mer fel än Lundell (och Bark). Det var det absolut töntigaste och gubbigaste i musikväg man kunde tänka sig, ungefär som om mina tonårssöner skulle ladda ner Lasse Berghagen. Slitna, packade gubbar som försökte vara yngre än de var, och som hade snott hela sitt musikaliska koncept från Brucan. Det var rätt och slätt patetiskt i våra unga ögon detta spektakel, en skam för Sverige. Jag kan nog påstå att jag faktiskt hatade Ulf Lundell där ett tag, så långt vill jag gå.
Så när jag igår, kanske av glömska, letade fram nämnda platta för att ha något trevligt att lyssna på när jag lagade mat rös jag som vanligt till vid den inre åsynen av halvpackade Ulf på en scen någonstans i Sverige, men sen tänkte jag att fanimej, nu är det dags att reclaima skiten. Ulf ska inte längre få äga ”Darkness on the edge of town”, jag måste ta tillbaka den, I owe it to Bruce. Så jag lagade mat och jag lyssnade genom hela skivan, och för varje gång Lundell (och Bark) dök upp i mitt huvud tog jag en ny klunk på ölen och rabblade mitt mantra (”vik hädan gubbjävlar och släpp fram Bruce!”). Jag ska inte slå mig för bröstet och påstå att utdrivningen är klar, dessa demoner är ena sega rackare som ni säkert kan ana, men förhoppningsvis är jag på god väg mot att befria Bruce från Lundell (och Bark). Och jag hoppas att jag lyckas någon dag, för den här skivan förtjänar ett bättre öde.
En svensk man född 1969, åtminstone den här mannen, har nämligen ett ganska kluvet förhållande till Bruce Springsteens sena 70-tal och orsaken till detta heter Ulf Lundell (och Janne Bark). En gång i tiden gjorde nämligen denne Ulf Lundell (och Janne Bark) allt som stod i hans makt för att låta exakt som Bruce gjorde på ”Darkness on the edge of town”, det rörde sig om ett härmande som befann sig farligt nära gränsen till plagiat. Redan i introt till ”Badlands” ser jag plågsamma syner av en halvpackad Lundell (och Bark) snubbla omkring på en scen för mitt inre, och få saker kan göra sämre reklam för en låt än just denna syn.
Lite bakgrundsinformation kanske behövs för att du som inte är fullt lika gammal som jag ska förstå. Så här var det förstår du, i skiftet mellan 70- och 80-tal ägde Lundell (och Bark) den svenska rockscenen. Dessa herrar var överallt, dvs på teve och i tidningarna (några andra medier fanns ju som bekant inte). När Lundell åkte på turné var det en stor nyhet, hans konserter sändes inte sällan på burken och alltid fanns den spenslige vapendragen Bark vid hans sida. Man fick helt enkelt Lundell körd långt ner i halsen på den tiden, vare sig man ville det eller inte, och man kan lugnt säga att jag inte ville det.
För en liten pilt som just hade upptäckt en cool ny våg av musik från England, full av syntar och androgyna män, kunde ingenting vara mer fel än Lundell (och Bark). Det var det absolut töntigaste och gubbigaste i musikväg man kunde tänka sig, ungefär som om mina tonårssöner skulle ladda ner Lasse Berghagen. Slitna, packade gubbar som försökte vara yngre än de var, och som hade snott hela sitt musikaliska koncept från Brucan. Det var rätt och slätt patetiskt i våra unga ögon detta spektakel, en skam för Sverige. Jag kan nog påstå att jag faktiskt hatade Ulf Lundell där ett tag, så långt vill jag gå.
Så när jag igår, kanske av glömska, letade fram nämnda platta för att ha något trevligt att lyssna på när jag lagade mat rös jag som vanligt till vid den inre åsynen av halvpackade Ulf på en scen någonstans i Sverige, men sen tänkte jag att fanimej, nu är det dags att reclaima skiten. Ulf ska inte längre få äga ”Darkness on the edge of town”, jag måste ta tillbaka den, I owe it to Bruce. Så jag lagade mat och jag lyssnade genom hela skivan, och för varje gång Lundell (och Bark) dök upp i mitt huvud tog jag en ny klunk på ölen och rabblade mitt mantra (”vik hädan gubbjävlar och släpp fram Bruce!”). Jag ska inte slå mig för bröstet och påstå att utdrivningen är klar, dessa demoner är ena sega rackare som ni säkert kan ana, men förhoppningsvis är jag på god väg mot att befria Bruce från Lundell (och Bark). Och jag hoppas att jag lyckas någon dag, för den här skivan förtjänar ett bättre öde.
15 kommentarer:
Darkness är ju Springsteens näst bästa skiva - efter Nebraska. Kämpa, min vän, kämpa!
David: I'm hangin' in there.
Tänk om man hade fått vara på Ullevi i helgen...
Matt: Nja.. jag klarar mig rätt bra ändå faktiskt. Som sagt, jag är inget jätte-fan, bara hyggligt imponerad.
Ja och så minuten efter man läste det här gick man in på ticnet och nog fan hade nån enstaka biljett kommit i retur. Så nu sticker jag till Götet.
Matt: Grattis!
Jag vill också ha en biljett, jag kände avundsjukan komma idag. Funderade lite desperat på om man skulle åka upp och försöka komma över någonting utanför eller bara vara utanför... jag är inte heller någon fanatiker, men jag är Bruce-vän. Jag var Lundell-fan.
Men han låter så konstigt mörk på Darkness... Rösten annorlunda. Factory är en pärla.
Hallå! Du var ju här alldeles nyss.
Ia: Hallå! Jag var inte ens i närheten klockan 22:05 igår kväll. Angående mörk röst, om man t ex lyssnar på the River och sen Hungry heart direkt efter kan man knappt tro att det är samma kille som sjunger. Märkligt faktiskt, eftersom rösten är en så pass stor del av Bruce liksom. Jag är inte avundsjuk på Matt, bombastiska konserter är inte min pilsner. Jag har svårt att bli sweapt away, generellt alltså.
Din blogg lever sitt eget liv. Idag var hela Bruce-inlägget borta trots att jag bevisligen gick in på själva huvudsidan, så att säga. Igår fick jag verkligen för mig att du skrev precis innan jag skrev, först var det ingen kommentar där och sen var det en kommentar där.
Dylans countryskiva då? Han låter som en smörsångare. Lay, lady, lay. Irriterande nog kommer jag inte på vad den heter, den där han sjunger duett med Cash i Girl from the north country.
Nashville Skyline
mvh Anders
Hur kunde jag glömma det.
Ulf Lundells musik är fortfarande det absolut töntigaste och gubbigaste man kan tänka sig. Och hans fans också.
Ia: Min blogg (via din browser) verkar leva sitt eget liv, själv har jag inte haft några problem med att den slår sig fri och fattar egna beslut. Och svar på din fråga fick du av Anders också, jag behövs ju snart inte.
Ior: Lundell-taggen sitter djupt, även hos dig hör jag.
Skicka en kommentar